Lyssna för att inkludera - Anna Bergholtz

Anna tilldelades Magdalena Ribbings stipendium 2021 för sitt arbete mot diskriminering och för att människor med funktionsnedsättningar ska inkluderas i arbetslivet. Vad händer när min norm inte längre är normen? Får man säga funktionsnedsättning? Hur får vi någon att känna sig inkluderad?

För att alla ska kunna lyssna på Konsten att lyssna finns avsnittet som text här: 

Annika:

Innan vi börjar så har jag en ritual. Jag har en poddbön.

Den går så här.

Jag bjuder in den klokaste delen av mig till detta samtal.

Låt mig vara öppen, äkta och närvarande.

Låt samtalet vara varmt, utforskande och fullt av tillit.

Låt oss ta fram det bästa hos varandra och välkomna det som sker.

Låt detta samtal bli ett fint minne som vi skapar tillsammans.

Här och nu.


Anna:

Vad fint!


Annika:

Tack!


Anna:

Det där skulle man ju alltid köra när man möts.


Annika:

Visst skulle man. Tänk om man ramade in sitt möte.


Anna:

Mycket bra.


Annika:

Tack! Varmt välkommen Anna Bergholtz.


Anna:

Tack Annika!


Annika:

Du kan konsten att använda lyssnandet som ett verktyg för att inkludera människor.


Anna:

Ja. (skratt) Det lät så stort, ja, så, ja jag kan, jag tror och hoppas det. Sen har jag ju också fått använda mitt lyssnande på ett annat sätt eftersom jag har förlorat ett sinne så har jag också, min hörsel och lyssnandet där blivit någon ersättning för det som man får in med ögonen.


Annika:

För du blev blind som vuxen?


Anna:

Jag var 24 när jag förlorade synen. Och det var en tuff resa och en stor förändring men det jag kan se nu, som är positivt med det är ju att jag har blivit, tror jag, mer lyhörd och lyssnar in och läser av människor på ett annat sätt. Jag kan ju inte döma människor utifrån ytan längre. Och det är bättre, tycker jag faktiskt. Det är en positiv sak med att inte se längre.


Annika:

Nu blev jag själv ställd. Hur mycket plockar jag upp om en människa utifrån mina synintryck? Det är ju väldigt stor del av det första intrycket.


Anna:

Jag tänker att eftersom jag varit med om skillnaden så, även om man inte vill att det ska vara så, så är det ju tyvärr tror jag ofta så, att vi tar det ytliga att man bedömer utifrån det. Sen ska man inte säga att man inte bedömer utifrån det som hörs och hur människan uttrycker sig så. Men det är ändå men det är något som ändå gör att det blir lättare att lyssna och ta in människan man har framför sig. Det tycker jag. Jag har ju en vän som, hon har inte varit så öppen med att hon har lite krämpor i kroppen och så. Jag kommer aldrig att glömma när jag träffade henne. Jag hörde liksom direkt på hennes röst att hon är inte så pigg idag. Jag kunde känna att axlarna var nersjunkna. Det är möjligt att jag hade sett om jag hade sett så jag frågade: “Hur är det idag? Det känns som om du inte är så pigg.”

“Det stämmer ju!! Och hon menade på att jag är den som bäst ser det. Och det är ju mitt sätt att lyssna. På rösten. Den är inte riktigt densamma när man inte har en bra dag. Vad tänker du Annika?


Annika:

Jag tänker att det är så stort. Vi lyssnar ju, väldigt stor del av vårt lyssnande är ju med ögonen också. Och där du kommer till ett annat, kanske renare lyssnade. För att det inte stör.


Anna:

Jag kan ju bli lite provocerad, om jag ska vara ärlig, när det pratas så mycket om att kroppsspråk är allt och att ögonkontakt är allt, att det måste man ha med sig. Jag bara nej. Jag gör ju också min podcast i totalt mörker. Där jag intervjuar olika personer, där jag tar in dem i min vardag. Och där är det helt mörkt. Så hade jag Stina Dabrowski där som, var ju väldigt känd inom TV, på åttio- och nittiotalet framförallt. Hon har också undervisat väldigt mycket i konsten att intervjua och mötas och att få människor att öppna upp. Jag tänkte att det blir spännande för hon pratar mycket om att vi måste ha ögonkontakt. Men hon sa ju det när hon hade varit där, att det är något annat som händer när man tar bort det, så det kan till och med vara bättre. Det är det där med normer. Vi tror liksom att vissa saker spelar så himla stor roll men det kanske det inte gör. Det är bara att man får göra det på ett annat sätt.


Annika:

Det är jättespännande. Jag har min syster, min syster och jag bor långt ifrån varandra och har gjort, i princip sedan vi blev vuxna. Vi har väldigt tät kontakt på telefon, när vi är ute och går. Och så pratar vi med lurar med varandra. Vi är otroligt nära men det är ju så vår kontakt mest är och då är det ju rösten.


Anna:

Precis. Hör du på henne då? Kan du höra lite hennes, lite hur hon mår? Vilket humör hon är på?


Annika:

Absolut!


Anna:

Det är ju spännande. Nu lever vi ju i en så otroligt visuell värld och vi ska sitta i digitala möten och då ska man ju se varandra och det är ju viktigt också för det är ju en tillgänglighetsfråga för om man hör dåligt så vill man ju kunna läsa av kroppsspråk och läppar och så. Men det är ju ändå det där att, det är något spännande när man tar bort det sinnet.


Annika:

Jag kan tycka att det är rätt skönt att ta ett telefonsamtal istället för ett webbmöte ibland om man bara är två personer.


Anna:

Vad skönt att du säger det! (Skratt) Nu tror jag att det är så många som är så inkörda på att man ska skicka en länk och så ska man ses på Teams eller Zoom liksom. Men jag har hört många nu som, jag har sagt att för min del går det ju lika bra på telefon för jag ser ju inte dig ändå, det är om du vill se mig. Nej, nej. Och sen har de själv sagt precis som du då, att det var ju jätteskönt att ta det i telefon. Och då kan man ju också kanske ta en promenad samtidigt. Det är lite, det jag vet inte, det är, nej, jag gillar ju det.


Annika:

Apropå det här med teknik. Jag tänker på smartphone och så. Hur har det påverkat ditt liv utifrån att det är en form av hjälpmedel som alla har i sin fick som, antar jag, underlättar ditt liv.


Anna:

Ja, alltså. Det har ju blivit en stor skillnad när smartphones kom. Det är ju hjälpmedel som finns i produkten från början. Jag kan ju då sätta igång det. Det har ju du i din telefon också men du använder ju inte det för att du inte behöver, så klart. Men det finns i de flesta smartphones idag. Det är en talsyntes. och det är ju otroligt skillnad på tekniken hur det är att läsa information, bara ringa ett samtal, skicka ett sms. Det var ju så när jag blev blind, jag hade mobiltelefon men när jag förlorade synen då fanns inte den typen av hjälpmedel. De kom efter ett tag. Jag fick ju prata in telefonnummer på ett fickminne. Sen fick jag, jag ska ringa till Annika, fick jag leta upp det, var är Annikas telefonnummer? Och knappa in det, för jag kunde ju känna på knappsatsen då var siffrorna var. Sen kom ju det här med att man stoppade in hjälpmedel då, och det var såhär att det var ett särskilt hjälpmedel som stoppades in i telefonen. Till skillnad från idag då det finns i alla telefoner, då var det ju jättejobbigt om den telefonen eller hjälpmedlet strulade för då stod jag ju utan telefon. Så att det är fantastiskt verkligen.


Annika:

Vad skönt

Du jobbar ju både som journalist och entreprenör och har ett företag som heter Unique Power. Kan inte du berätta lite om syftet med det och vad ni gör?


Anna:

Det är ju en plattform kan man väl säga, lite kort beskrivet, som är under uppbyggnad. Och vi startade den för att vi kände att vi ville göra någonting i större skala när det gäller inkluderingsfrågor och just då för att personer med funktionsnedsättning ska inkluderas mer. Så vi hjälper företag och organisationer hur de ska göra. Och vi som ligger bakom det här, det är också viktigt tycker vi, det är vi själva som har egen erfarenhet av funktionsnedsättning och som också till stor del har jobbat med inkluderingsfrågor. Så det är en plattform och en viktigt del i den här plattformen är att vi jobbar mycket med sociala medier och att visa på att personer med funktionsnedsättningar är som vem som helst. Jag tror att många har fått en bild från media. Det är mycket det här med offer - hjälte-perspektivet. Att antingen är det synd om Anna som inte fick färdtjänst eller så är man fantastiska Aron Andersson som klättrar i berg fast han sitter i rullstol till exempel. Och ja, det, vi är ju vanliga människor som alla andra, som har familjer och barn och reser och har jobb och det vill vi visa på och det försöker vi göra genom sociala medier. Lite kort förklarat.


Annika:

Vad är företags största utmaning med att inkludera folk med funktionsnedsättningar?


Anna:

Ja, alltså. Jag tycker att fler företag börjar öppna upp och jobba med frågorna. Men jag tror att det fortfarande handlar väldigt mycket om fördomar. Att man tror inte att man kan jobba när man har en funktionsnedsättning. Man vet ju inte hur det fungerar. Du kan väl inte jobba med radio när du är blind? Alltså hur klipper du det då och så? Så jag tänker att det är mycket fördomar och okunskap fortfarande och sen är det det där också att, det är ju lätt att rekrytera den som är lik en själv. Det är ju så vi fungerar och det blir inte mycket mångfald av det. Sen tror jag också, även om man har börjat prata om att mångfald är en lönsamhetsfråga så tror jag inte att man tänker på att det också handlar om personer med funktionsnedsättning. Man tänker nog mångfald, det är kön, män, kvinnor, och så är det utländsk bakgrund och så kanske lite HBTQ. men det är ju så stort med mångfald. Du kan ju också, jag sitter ju här, jag är kvinna, jag är skåning, jag ju förlorat min syn i vuxen ålder, så alla de normerna samverkar ju. Det finns ju fördomar om skåningar också. (skratt) Jag har ju fått höra att såna som mig ska ju inte jobba i radio till exempel. Det förstår man ju inte vad hon säger. Och sen finns det någon som säger “Jag älskar dialekter, jag lyssnar mycket bättre på dialekter”. (skratt) Det är ju spännande.


Annika:

Det är jättespännande.


Anna:
Det är exempel på när man faktiskt kan göra så mycket bättre grejer genom att ta till vara på allas kompetens och det är ju det nånstans som mångfald och inkludering handlar om, att det är så mycket smartare och det är dessutom mer hållbart.


Annika:

Och lönsamt.


Anna:

Verkligen. Jag tror inte att många är så medvetna om att vissa saker har vi faktiskt fått tack vare folk med funktionsnedsättning, för det här med mångfald gör att vi kan skapa bättre innovationer och ett sånt exempel på det är ju att, talböcker, det var ju en gång framtaget för personer med synnedsättning för att man skulle kunna lyssna på böcker. Och det har ju så småningom blivit ljudböcker och streamingtjänser som är enormt stor idag som alla lyssnar på. Och sen två andra exempel som man brukar prata om är ju fjärrkontrollen och engreppsblandaren, du vet det här i badrummet, när man ska kunna välja varmt eller kallt vatten. Innan var det så att man hade varmt och kallt på varsin sida och skulle skruva. Både engreppsblandaren och fjärrkontrollen är produkter som från början togs fram som hjälpmedel för personer med funktionsnedsättning. Och det är ju också såna saker som alla använder idag. Så det där, tänk om vi hade tagit in personer från början när vi utvecklar produkter, varor och tjänster och gör saker, personer med olika funktionsförmågor då och lyssnat på dem. Det är så tydligt vilka fantastiska grejer vi skulle kunna få ännu mer av. Vad tänker du att mångfald är Annika?


Annika:

Någonting spännande men också att det finns svårigheter. Det är ju väldigt enkelt att umgås med de som är lika en själv. Just när man tittar på arbetsgrupper, är man lika så jobbar man, kommer man snabbt upp i någon form av prestation. Men om man är olika så tar det lite längre tid men det kan också sen efteråt så händer det otroligt mycket mer. Så jag, jag är själv nyfiken på vad det tillför att ha vänner som inte är lika en själv, att mötas och prata med någon som ser annorlunda ut. Sen kan jag nog, men, kan jag också se de här utmaningarna. Jag har jobbat på H&M i många år och bara när det kom in någon som pratade engelska när alla möten var tvunget att bli på engelska. Det var också en sån där utmaning. Nu var jag ju tvungen att steppa upp och prata på ett annat sätt. Ta hänsyn. Men samtidigt så kom det någonting väldigt bra ut ur det.


Anna:

Vad då för någonting?


Annika:
Dels att jag var tvungen att bli bättre på engelska men också att det nya tankar och att jag faktiskt tänker annorlunda på engelska än på svenska, jag kanske till och med får tillgång till egna nya tankar.


Anna:

Till exempel. Vad kan du ha tänkt annorlunda? Har du något exempel på det?


Annika:

Bra fråga. Jag har inte tillgång till samma rika ordförråd på engelska. Och där känner jag en begränsning och det är lite utmanande också. Jag vet, jag var på en kurs i Göteborg på ett ställe där, väldigt många som jobbade där var rullstolsburna. Och då var en dörr in till konferensrummet fullhöjd och en annan dörr var i midjehöjd. Och i badrummen så satt alla handfat väldigt långt ner. Det är ju intressant för då blir ju min norm inte normen. Och hur ställd jag blir i det läget. Och det är kanske lite med språket också att plötsligt så är jag inte lika bekväm. Så har jag ett lite större motstånd än, står i en annan situation.


Anna:

Och det kan ju skapa förståelse för hur det kan vara om man till exempel är ny på svenska språket.


Annika:

Absolut.


Anna:

Det var en av de mest lärorika sakerna när jag pluggade på högskolan till specialpedagog som jag är utbildad till, och så gjorde jag praktik i Barcelona och i Barcelona är det katalanska som pratas och vi har ju lärt oss kastilianska i skolan men man kan ju ändå förstå det hyfsat. Så jag gjorde praktik där då och när vi hade fikapauser då pratade alla mina kollegor katalanska och hängde inte med, även om de pratade kastilianska med barnen för vi jobbade med romska barn, så det var kastilianska som gällde då. Men där i fikarummet. Nu förstår jag på ett annat sätt hur tufft det kan vara. Man kanske förstår vad som sägs men jag kan inte uttrycka vad jag vill uttrycka. Och hur uppfattas jag då? Förmodligen som att jag inte är så smart som jag vill framställa mig att vara. (skratt) Det är en frustration.


Annika:

Det här med att säga, du använder begreppet funktionsnedsättning. Hur har du valt det begreppet?


Anna:

Det är ju mycket för att, jag tycker att funktionsnedsättning är viktigt att använda, det är framförallt i den rollen som jag har, min yrkesroll som journalist. Jag har ändå någon röst som folk lyssnar på. Nu är det många som använder ordet funktionsvariation som synonymt med funktionsnedsättning och det blir lite tokigt för funktionsvariationer har alla människor, vi varierar i funktion allihop. Att jag använder funktionsnedsättning handlar väldigt mycket om att vi har en diskrimineringsgrund i Sverige där, som är funktionsnedsättning. Det är också viktigt att särskilja det, annars blir det lite svårt att, ja, kanske få de stödinsatser som man behöver och att prata om rättigheter som faktiskt ser olika ut beroende på om man har en funktionsnedsättning eller inte. Men jag vet att det där kan vara laddat och man har ju rätt att själv att definiera sig själv. Jag vet fortfarande många, och kanske den äldre generationen framförallt som säger “Jag är handikappad” eller “Mitt handikapp” och jag får - det kliar i hela kroppen på mig. För mig är det, det känns inget bra om någon säger att jag är handikappad för det är så laddat för mig. Men det är ju den personen, den har ju rätt att säga det om sig själv. Men jag tycker att det är viktigt att är man i maktposition, är man politiker eller jobbar inom kultur, journalist och så. Då bör man ju veta vilka ord, vad de betyder, vad de innebär, så tänker jag. Vad tänker du Annika?


Annika:

Absolut. Det som poppar upp i mitt huvud är den här rädslan för att göra fel. Och som jag kan säga till dig “Vi ses imorgon.”


Anna:

Det säger ju jag också. (skratt)


Annika:

Ja, och jag känner mig ju trygg med att jag kan säga det till dig men jag kanske inte kan säga det till, bara för att jag känner dig och har det sättet så är inte det per automatik så jag kan tilltala ALLA blinda.


Anna:

Joo, alla blinda är likadana. (Skratt)


Annika:

Vad bra! (skratt)


Anna:

Det är det ju verkligen. Så är det ju. Så det ver man ju inte. Så, jag skulle väl säga generellt att det är nog ganska lugnt med det. Men jag förstår vad du menar. Jag är ju själv rädd för att säga fel i situationer som jag inte känner mig hemma i. Så är det ju liksom och just de här begreppen har nog varit väldigt förvirrande och är fortfarande när det gäller funktionsnedsättning.


Annika:

Om man får en ny kollega med en funktionsnedsättning. Är det som elefanten i rummet som man inte pratar om eller är det okej att lägga fram det på bordet?


Anna:

Skrattar


Annika:

Nu måste du svara för ALLA funktionsnedsatta.


Anna:

Ja precis. Det kan jag ju så klart inte göra utan det är utifrån hur jag upplever det själv. Det är ju också hur man är som person. Jag har ju verkligen varit med om... För det mesta har det ju varit (31.01) så där att det har varit jättemycket fokus på att jag är blind när jag kommer till ett nytt ställe. Och ja, alltså, det kan göra mig ledsen ibland. De ställer massor av frågor. Har du alltid varit blind? Hur funkar det här? Istället för att fråga vem är Anna. sen ingår ju blindheten i det så klart. Fast samtidigt så, jag kan ju förstå det, att man är nyfiken och undrar. Men det är kanske inte det jag önskar att man fokuserar på till att börja med. Ska man jobba ihop så är det ju fullkomligt naturligt att prata om vad behöver vi tänka på för att det även ska fungera för dig. Det är inget konstigt kan jag tycka, liksom. Men, när du och jag träffades första gången Annika. Det var ju i ett sammanhang där bara jag var blind. Så kan, hur kommer du ihåg det?


Annika:

Vi träffades på en middag och satt vid samma bord. Och jag tror att mitt, vi satt en bit ifrån varandra vid bordet och jag kom fram till dig och så frågade jag, jag presenterade mig och så sa jag: Hur ska jag få din uppmärksamhet om jag vill prata med dig? Och då sa du: Du kan säga Anna. (skratt) Och jag… Just det. Det var ju väldigt enkelt (skratt) och samtidigt, jag kände mig lite… Svårare än så var det ju faktiskt inte. Men nästa sak du sa var: Jobbar du med kommunikation?


Anna:

Aha! (skratt) Utifrån din fråga då så tänkte jag…


Annika:

Så kommer jag ihåg vårt första möte.


Anna:

Det stämmer ju att vi satt vid samma bord och jag vet ju att det var du som tog ett första steg att ta kontakt och det är ju alltid svårt att göra det när man inte ser någonting och det är massor med människor i ett rum. Och det är så intressant, jag kan ju få reda på efteråt att den och den personen var där, men de tog aldrig kontakt. Det ligger säkert mycket osäkerhet hos dem själva. Men det är ju så, jag var ju jätteglad när du kom fram och ställde den frågan för det var ju ett sätt att ta kontakt med mig. Då visade du ju ett intresse. Och då vet jag också att du finns där. Det är ju inte så mycket mer komplicerat än så egentligen. Men jag vet inte vad det är vi är rädda för. Vad tror du?


Annika:

Jag tror att vi är rädda för att göra fel. Och då är det ibland lättare att inte göra någonting. Ibland kan vi nog också vara rädda för vad anpassningen kräver av oss.


Anna:

Hur då tänker du?


Annika:

Det finns ju många gånger ett motstånd mot att behöva ändra sig eller göra justeringar. Men det är ju som en sak, när jag har lyssnat på dig när du föreläser om just det här med mångfald och inkludering. Jag bestämde mig för att texta alla avsnitt för att man ska inte behöva ha… Även den som inte hör riktigt bra ska kunna lyssna på Konsten att lyssna.


Anna:

Bra


Annika:

Och det är ju jättespännande för det är ju, det hjälper ju många. Och som du också pratar om, vikten av att syntolka bilder. Att man berättar vad en bild innehåller. Även att man kan göra det i text i sociala medier.

AB

Det är väl klart när någonting är nytt så, det tar ju tid att vänja sig vid det.


Annika:

Ja, och att vara lite snäll mot sig själv på vägen. Man glömmer ju av hela tiden och att inte behöva vara rädd åt något håll för att påminna varandra.


Anna:

Men så är det ju. Det har jag känt många gånger. Det ligger ju på mitt ansvar också. När jag kommer någonstans, för jag fattar ju att, nu är jag den enda som är blind här, det är ju oftast så. (skratt) Och folk blir osäkra sådär. Och ska vi ha en chans att mötas då måste jag ju också bemöta det. Att det kan vara tufft för den andra. Jag har ju själv varit seende så att jag vet ju. När jag förstod att jag skulle bli blind. Jag hade ju så mycket tankar själv, att det kan man ju inte göra och det går ju inte, så att, det är ju bra att jag också försöker komma ihåg det. Men du kom ändå fram till mig, var det nervöst innan, tänker jag, innan du klev fram och frågade om jag vill prata med dig hur ska jag få din uppmärksamhet?


Annika:

Inte som jag kommer ihåg… Men det är ju mycket av den där sociala, att vi möts, att man vinkar, att man möter en blick, att man närmar sig varandra som plötsligt inte var där. Och att, visst hade jag en osäkerhet på “Men hur gör jag nu?” och var det den bästa frågan att ställa? (skratt) Men jag gjorde det i alla fall.


Anna:

Det är ju jättebra och jag tänker det där förlorar man ju så klart nu det här att, jag satt på ett digitalt möte nu och då pratade vi faktiskt om det att de gör ju tummen upp och ler och så till mig (skratt) när jag säger saker och jag har ingen aning om det. Ses man live så kan man kanske klappa på axeln eller något, eller ge någon form av bekräftelse eller så säger man det med ord. Tummen upp för det. Sitter man i ett digitalt möte, för att vara inkluderande där kan man ju, tänker jag att, den som leder mötet kan ju kanske någon gång ibland säga att “Nu görs tummen upp”. Det behöver man ju inte göra hela tiden, det skulle ju ta jättemycket tid men lite så. Det är ju spännande när jag har klivit in i en helt ny grupp. Jag har gått med i ett affärsnätverk (38.34) ganska nyligen. Jag är den enda som är blind och det är nog många där som aldrig har varit i kontakt med någon som är blind, har en funktionsnedsättning eller den typen av frågor överhuvudtaget. Jag märker ju hur deras intresse växer, hur de blir mer och mer bekväma i det här och hur det blir naturligt för dem att säga vissa saker och att syntolka bilder och så där för att jag ska hänga med. Det är häftigt. Det är en resa för dem också


Annika:

Det är ju det. Det är ju någonting vi gör tillsammans.


Anna:

Precis. Det jag har märkt väldigt mycket, där kan man ju också när man har en funktionsnedsättning, “nej, jag ska inte be om det här, att jag behöver hjälp med det här och så” Och jag har blivit mycket bättre på att be om hjälp. För folk tycker oftast om att hjälpa till. Det kan ju vara ganska små saker som gör stor skillnad. Det skapar en gemenskap också att man kommer närmare varandra. Och jag kan ju hjälpa den personen sen med andra saker. Jag tycker inte det är så farligt att be om hjälp.


Annika:

Men det kanske inte är alla som känner likadant. Jag vet en gång när jag kom på, jag skulle in genom en dörr när jag hade barnvagn med mig. Och det är också en sån där situation när man plötsligt märker trottoarkanter, begränsningar på ett helt annat sätt. Då var det en man som stod där innanför och han frågade inte mig om jag behövde hjälp utan tittade på mig och så sa han “Du klarar dig själv va?”. Jag vet inte vilken reaktion, jag blev rätt ställd, jo, det gör jag väl. Vad har han mött på annars. Har han mött den där han har erbjudit sin hjälp och någon: “Jag klarar mig själv!” Jag tänker att vissa vill klarar sig själva.


Anna:

Verkligen. Jag menar, jag har pratat med många av mina kompisar som inte ser någonting. En del av dem är ju jätteirriterande på, men det är lite också HUR folk gör. För det är klart, det har hänt mig också, att någon utan att fråga tar tag i min arm på tunnelbaneperrongen. “Nej, jag ska inte på det hållet”. Så att det är ju det där HUR man gör det. Sen kommer det alltid att finnas människor som, tror jag, blir irriterad som: “Jag klarar mig själv!”. Det är så tråkigt bara, för det förstör. Han hade ju kanske inte sagt så annars och varit rädd för att klampa in då. Vad sa du då?


Annika:

Nja, jag sa nog “Ja, jo det gör jag”. Fast jag hade väldigt gärna velat ha lite hjälp.


Anna:

Det är ju också konstigt när någon säger “Du klarar dig själv va?”. “Nej, jag tar gärna hjälp.” Det kanske man borde säga. Du får gärna hjälpa till. Då han säkert blivit jätteglad att hjälpa till.


Annika:

Han gjorde ändå ändå någon form av kontaktförsök eller han observerade att jag hade lite problem.


Anna:

Det var ju ett lite ett sätt för honom att sträcka ut handen men samtidigt så “jag ska inte hjälpa dig om du inte vill”. (skratt)


Annika:

Den blir ju också spännande om man generaliserar. Jag fick det emot mig en gång, då vågar jag inte nästa gång.


Anna:

Nej.


Annika:

Vad har du för tips? Hur kan man göra?


Anna:

Hur tänker du?


Annika:

Om man vill hjälpa till eller om man vill underlätta eller.


Anna:

Jag tycker ett sånt enkelt tips är att fråga men sen också att lyssna på vad personen svarar och ta in det. Det kan ju vara situationer när man känner att man fixar det här men det kan ju se utifrån lite komplicerat ut när man snurrar runt med sin ledarhund eller käpp men man har ändå koll på läget. Så det är det där att prata och lyssna. Så jag vet inte om det är, ja, sen också, skulle man sträcka ut sin hand och fråga och det är någon som är otrevlig så försök tänka på att den människan kanske har en dålig dag. Låt inte bli att göra det nästa gång för det är ju det som är tråkigt att, då kanske man inte vågar göra det igen. Det är ju lätt att tänka att så att nu har jag frågat en som är blind och den blev arg, då är alla blinda så. Nej, alla blinda är inte så. Vi är ju inte, bara för att vi är män så är ju inte alla män likadana. Vi är ju olika individer och vi har olika dagshumör.


Annika:

Och tidigare erfarenheter.


Anna:

Precis. Så är det ju. Det kan ju också ändra sig. Jag har ju förändrat mitt förhållningssätt till min synförlust. Det har ju varit periodvis så har det ju varit jättejobbigt. Jag ville ju verkligen inte vara den som stack ut och det gjorde jag ju. Jag var ju tvungen. Jag hade ju vit käpp plötsligt, jag kunde inte smälta in. men idag känner jag, jag känner inte alls så idag, jag känner mig mer stolt idag så. Här går jag runt på stan och jag ser ingenting och jag har världens finaste hund och det är ganska häftigt ändå att man faktiskt kan ta sig runt och leva på ändå. Men det är ju en process. Så jag kanske inte hade varit lika trevlig då, om någon hade frågat mig, som nu.


Annika:

Det måste ju också påverka, var din acceptans av funktionsnedsättningen är.


Anna:

Jag såg det var en vän till mig som hade skrivit, det är så mycket igenkänning på det. Hon hade varit hos läkaren. Det hade varit massa fokus på att hon är blind och hon var inte där för att hon är blind. Det blir så komiskt på något vis och det där händer om och om och om igen. Det är så mycket kopplat till, jag menar normen, hade vi sett, där kommer vi in på det jag brinner mycket för, det här med mångfald och inkludering. Hade vi sett en mer mångfald i TV och reklam. Om jag hade suttit i TV och programlett nyhetsmorgon till exempel. Då hade inte folk tyckt kanske att det var lika konstigt och det hade varit så mycket fokus på min blindhet när jag hade kommit till läkaren nästa gång. Alltså det är ju lite så, tror jag i alla fall.


Annika:

Ja, och då antar jag att det inte ska lyftas fram som den blinda programledaren i TV.


Anna:

Nej, det kan jag ju tänka mig att är man den första som blir det. För jag var ju den första blinda filmrecensenten, så det är ju klart att det blev fokus på det men det är det ju säkert i en övergångsperiod. Jag menar tittar man på TV, man var ju inte välkommen där långt tillbaka i tiden om man var kvinna, sen var det det här med dialekter och brytningar och så och det har ju blivit mycket, mycket bättre idag. Men det är ju fortfarande väldigt homogent på så vis att, vi ser inga annorlunda kroppar, kanske lite personer som är överviktiga då men det är ju inga, man ser inte rullstolar och så. Sen syns ju inte alla funktionsnedsättningar heller, så där är ju bombis en massa som jobbar på TV som syns utåt och så ändå. Och det pratar man ju inte om heller. Det är ju många som håller det för sig själv. Det är också så där, varför gör man det? Ja, det finns ju en orsak till det för man är förmodligen rädd för att bli annorlunda bemött. Eller vad tror du?


Annika:

Ja, säkert. Och många gånger känner vi oss kanske inte trygga att lägga fram våra utmaningar för andra heller. Vad innebär det att vara inkluderande?


Anna:

Jag tycker att det är ganska väl beskrivet inom utbildningsväsendet, inom pedagogiken. Där brukar man titta på vilka mänskliga behov det är som ska uppfyllas om man då känner sig inkluderad och det är ju, det första är

Connection, kontakt, att du kanske blir insläppt på ett möte eller får det där jobbet och så, men det räcker ju inte för sen är nästa steg, det här med Compassion då. Då handlar det om, det är kanske det viktigaste steget, när vi når dit så att man verkligen vågar vara sig själv. Att om man sitter på lunchen och snackar om vad man ska (48.58) göra på semestern, så har man inga, man försöker inte dölja någonting. Är man kvinna och lever tillsammans med en kvinna så är det fullständigt naturligt att prata om det. Som alla andra pratar om sina gubbar liksom. Det handlar jättemycket om arbetsmiljön, förhållningssättet vi har till varandra, en massa såna saker att få till det. Sen är tredje delen då liksom att nå inkludering är courage, mod. När man har liksom fått allt det där att på något sätt lira bra ihop då är vi ju trygga och kan vara oss själva och ha modet också att säga att jag håller inte med, jag tycker att det är fel och jag tycker att vi ska göra något åt det är inte tillgängligt här för någon som har autism eller typ, det måste vi göra något åt. Inkludering handlar väldigt mycket om den här tillgänglighetsbiten. Det är den här bemötandebiten, hur vi är mot varandra. Sen är det också det här med tillgänglighet, det kan vara en sån sak som att jag kan inte använda vissa appar och hemsidor och kan kanske inte handla mat på nätet idag. Då blir jag ju exkluderad som kund och det är ju dumt också. För då kommer man ju inte på inte bara den där känslan kring inkludering, att man är utestängd, utan där förlorar ju företag också kunder, konsumenter. Men det är mycket normer som man behöver jobba med tänker jag.


Annika:

Och att bli medveten om sina egna. Jag tycker att det, som du började prata om att blunda och inte se en människa, att få alla de första intrycken och få de fördomarna som det också blir. Det känns nästan som ett spännande experiment. Om jag skulle närma mig en människa så. Vad skulle hända då?


Anna:

Vad tror du?


Annika:

Jag kanske skulle ställa fler frågor. Jag kanske skulle vara nyfiknare. Jag skulle behöva lyssna mer. Och mycket av det du nämner i grunden för att inkludera, jag tror inte att alla känner så på sina arbetsplatser oavsett vad man har för förutsättningar. Inte ens i en grupp som är likadan.


Anna:

Det tror jag inte heller. Det kan vara en så enkel som, jag brukar prata om när jag är ute och föreläser, att man utgår från att alla dricker kaffe. Och det har jag ju tänkt på, när började jag dricka kaffe? När jag fick mitt första jobb på Utbildningsradion.


Annika:

Jag har inte börjat.


Anna:

Hur känns det då? Upplever du att det, alltså, har du tänkt på det någon gång.


Annika:

Ja. När jag hade slutat på Högskolan och var på en av mina första intervjuer så hade den här kvinnan, det var ett rätt stort företag, både hon och jag bodde i en annan stad än där företaget hade sitt huvudkontor. Så hon föreslog att jag skulle komma hem till henne på en intervju och jag hade köpt någon kostym som jag kände mig rätt obekväm i och gick hem till henne och det var en jättekonstig situation. Att vara hemma hos någon på en intervju. Så skulle jag sätta mig i hennes soffa som var väldigt låg. Jag satt där obekväm i min kostym. Så säger hon: “Vill du ha en kopp kaffe?” “Nej tack, jag dricker inte kaffe.” “Då kan du få ett glas saft.” och sen kom hon med en sejdel med saft. Så jag satt där i soffan, hopkrupen, i min kostym med en sejdel med saft.


Anna:

Vad är sejdel?


Annika:

Ett ölglas med öra på. och , det kändes jättekonstigt. Så efter det så säger jag antingen “nej men jag tar gärna en kopp te”, eller “jag tar gärna ett glas vatten” eller “Nej tack, det är bra”. Så jag öppnar inte för fler saftglas.


Anna:

Jag tror att många börjar dricka kaffe för att man på något vis sitter där och det känns konstigt när man morgonmötet och så. Men det är ju många sådana situationer där vi har normer hela tiden som, det är ju också när jag har jobbat på synskadades riksförbund som är organisationen för personer med synnedsättning. Där är ju normen att man ska ha en synnedsättning. Jag har börjat jobba lite med dem igen och det är så konstigt när man kliver in där. Folk är så vana vid att “ska du hugga tag i armen här?” och bli ledsagad. “Oj, gud vad skönt!” Det händer ju inte när jag liksom varit inne och jobbat på Sveriges Radio förrän de har börjat lära känna mig och vet att det är rätt skönt och underlättar om jag kan hugga tag i en arm till exempel. Så är det ju för alla. Det kan man ju skicka med som ett tips, tänkt själv liksom i vilka situationer du har känt dig inkluderad, bekväm, när du vågat vara dig själv fullt ut? Vad är det då som gör att det har blivit så? Vad kan du då göra för att andra ska känna så? Det är ju mycket att reflektera kring det.


Annika:

Och att bjuda till från båda håll och att också tillåta att göra fel. Fins välviljan så ja, vi går fel ibland och det är okej. Det är ofta inte meningen.


Anna:

Precis.


Annika:

Jag skulle vilja skicka med en uppmaning till alla som lyssnar. Att verkligen se människan framför dig och kanske genom att blunda. Att inte låta en ålder, ett ursprung eller en funktionsnedsättning stå i vägen utan att vara nyfiken, dels de egna fördomarna, vad är det som står i vägen? Har du satt en etikett på en person och så ser du mest etiketten och inte personen. Utan att se människan som är framför en.


Anna:

Det är jättebra. Verkligen. En sak som jag tycker är spännande, jag tror att vi pratade om det förut, det är så lätt att man umgås och söker sig till den människor som är lik en själv. Där har jag verkligen och på senare år, försökt att hitta nya människor, som inte är som jag. Det är så himla roligt. Alltså det ger så mycket nya perspektiv. Nu är jag sån att jag älskar det, jag tycker det är kul, att lära mig nya saker och nya kulturer och så. Det är också så, var ska jag börjar någonstans? (skratt) Det var faktiskt min mamma som när hon blev pensionär, som kände, jag vill ju göra någonting, vad kan jag göra? Jag tipsade henne om du kanske skulle kunna hjälpa till när nya personer kommer till Sverige. De behöver hjälp med svenska språket och träna det. Så hon gick då till något projekt på kommunen och har haft ett par personer som har varit nya i Sverige och då har vi ju blivit vänner med dem. Ett par av dem har flyttat till Stockholm sen, min mamma bor i Skåne. Och det är, min mamma har varit så lycklig, en äldre generation, det finns inte riktigt den erfarenheten av att umgås med personer från andra länder. Det är så mycket nytt i det där. Hon har känt att hon har kunnat hjälpa till med det hon kan. Hon kan det svenska systemet. Och de här personerna som hon har hjälpt är jättetacksamma. De har lärt varandra mycket. Det är jättehäftig.


Annika:

Det är ju det. Vi behöver varandra, vi behöver olikheter och mångfald. Stort tack för att du kom hit!


Anna:

Tack Annika!


Annika:

Jättekul att ha dig här.


Anna:

Tack så jättemycket.