Lyssna på dig själv - Bob Hansson 

Den folkkäre poeten Bob lyfter fram betydelsen av att hålla sina öron alerta. Både mot sig själv och andra. När du lyssnar på dig själv blir det lättare för andra att lyssna på dig. Hur gör Bob för att lyssna på sig själv? Varför man inte ska pausa för att recensera sina ligg, när man ligger?

För att alla ska kunna lyssna på avsnittet med Bob Hansson finns det som text här: 

Annika:

Innan vi börjar så har jag en ritual. Jag har en poddbön. Den går så här:

Jag bjuder in den klokaste delen av mig till detta samtal

Låt mig vara öppen, äkta och närvarande

Låt samtalet vara varmt, utforskande och fullt av tillit

Låt oss ta fram det bästa hos varandra och välkomna det som sker

Låt detta samtal bli ett fint minne som vi skapar tillsammans

Här och nu


Bob:

Wow!

Jag känner att jag aldrig mer vill vara med i en podd som inte har en poddbön. Vad fint! Tack så himla mycket för det.


Annika:

Tack.

Varmt välkommen Bob Hansson.


Bob:

Tack ska du ha.


Annika:

Du kan konsten att lyssna på dig själv.


Bob:

Jag kan den konsten. Jag kan också den andra konsten. Att slå dövörat till till mig själv. Jag kan båda. Jag växlar lite emellan.


Annika:

Men då tycker jag att vi pratat om båda de fenomenen idag. Varför ska vi lyssna på oss själva?


Bob:

Det är lite som att fråga varför ska borsta tänderna? Varför ska man dricka vatten om man är i en öken? Av samma anledning som man ska dricka vatten i en öken, nämligen för att överleva behöver man lyssna på sig själv för att överleva eller leva. Jag tror att det är väldigt lätt att känna att de andra inte lyssnar på en själv tillräckligt och vad jag har upptäckt är att det är inte konstigt att jag har den känslan för jag har upptäckt att jag var väldigt dålig på att lyssna på mig själv. Så om jag inte ens själv lyssnar på mig själv, eller rättare sagt tar det jag hör på allvar. Så kanske det inte är konstigt att jag inte känner att andra gör det. För det är väl steg ett är att faktiskt lyssna, vad säger jag, vad säger det där inne? Men sen också att ta den rösten på allvar. Vilket kan vara väldigt läskigt.


Annika:

Det är två svåra saker. Dels att lyssna och dels att agera på det.


Bob:

Jag tänker också att den inre rösten är som en tonårspartner det vill säga, om man ignorerar vad den säger alltför många gånger så tystnar den. Och då blir det ensamt och då kan det väldigt lätt bli förvirrat. Eller vad tror du?


Tror du att det är många som går runt med en tystad inre röst? Det vet inte jag men jag tänker att det vore logiskt om det är så. Jag tänker på skoltiden, hur många, alltså tusentals och tusentals lektioner har vi haft förmodligen och om man då låtsas att de antingen handlade om att lyssna på någon annan eller att lyssna på sig själv, ja vad handlar de om, vad är det vi utbildar i, bara en sån sak.


Annika:

Jag har nog aldrig haft en skollektion som har handlat om att lyssna på mig själv.


Bob:

Det är kanske därför du har den här podden?


Annika:

Ja. Där dök det här upp.


Bob:

Den som väntar på något gott. Kan få vänta länge. (skratt) men det är väl så att Gud eller universum uppfann att vi skulle leva ganska länge helt enkelt för att vi behöver det, för att vi är lite tröga. (skratt) Vad är det bästa med att lyssna på sig själv? Om man jämför med att inte göra det?


Annika:

För mig har det nog varit att, jag har nog varit lite trög, det har tagit tid för mig att höra min inre röst. Där jag har på sätt och vis fastnat i någon föreställning om hur livet ska se ut, man ska göra saker i olika ordning, först ska man skaffa sig en utbildning, så ska man man träffa någon livsparter och så ska man gifta sig innan mans skaffar barn, alltså, haft en väldigt tydlig uppfattning om hur livet ska levas. Och där tappade jag verkligen bort min egen röst och det tog lång tid innan den knackade på och sa: “Hallå! Det finns ett du där som inte är riktigt med i den här mallen.” Och det bästa med att lyssna på den är väl att jag känner, jag känner mig mer på riktigt. Jag känner att jag har en tydligare roll, att jag mer har hittat min rätta plats och det gör också att jag har lättare att lyssna på andra. Jag tror också att det är lättare att lyssna på mig när jag har lyssnat på mig själv.


Bob:

Det är lättare att lyssna på andra när du har lyssnat på dig själv?


Annika:

Ja men också för andra att lyssna på mig.


Bob:

Ja, aha. Hur hänger det ihop? Varför är det så tror du?


Annika:

För att det finns en annan grund.


Bob:

Ja. ja. Ja, jag får upp minnesbilder av människor som jag har mött som jag har förstått inte har lyssnat på sig själv så mycket och de kan verka vara väldigt övertygande för mig, så där robust övertygande, men efter ett tag så, så är det som att den här människan inte hör vad den själv säger. Efter ett tag visar det sig att det blir massa motsägelser, saker som inte är sanna, som bara sägs. Och då, då blir mina öron liksom uttråkade. Det känns liksom, varför lyssna på en människa som inte ens lyssnar på sig själv, det blir ju långtråkigt och förvirrat.


Annika:

Ger du den återkopplingen?


Bob:

Ibland, ibland inte, för jag vill inte förstöra stämningen, jag kan få för mig att det inte är rätt läge, som förmodligen bottnar i min egen rädsla att vara besvärlig, och det kanske också bottnar någonstans i en pessimism. Det kommer inte att hjälpa. Jag kommer att förstöra stämningen helt i onödan. Så jag bara låter det gå på och det är ju inte en bra livsinställning alls. Den är ju inte alls funktionell. Men, jag är inte helt funktionell. (skratt)


Annika:

Men du hör det i alla fall.


Bob:

Ja. det är en väldigt bra fråga. Varför räcker man inte upp handen och säger: “Jag känner mig ensam i det här mötet.” tänker att det är en form av kärlek att säga det. Det här är viktigt. Du är viktig för mig. Kan du vara snäll att sluta babbla för jag…


Annika:

Möt mig här.


Bob:

Ja, så viktigt är du.


Annika:

Hur gör du för att lyssna på dig själv?


Bob:

Det främsta verktyget för mig är att hålla mina öron alerta, både mot mig själv och andra, är meditationen. För det är ju på något sätt, det blir aldrig helt tyst när jag mediterar men mycket tystare. Ju mer jag mediterar ju tystare blir det och de minuterna om dan behöver jag eftersom alla andra minuter den dan är mer eller mindre fyllda av skval. Skvalet utifrån, fibbla med sin jäkla smartphone, kolla på nåt på en skärm, kanske något jättebra tedtalk eller bara löjlig tv-serie om folk som mördar varandra, mitt eget skval, hjärnan är ju en skvalare. Vi tänker upp till 60 000 tankar om dagen och det mesta är ju upprepningar, så några minuter, i alla fall några minuter, av det andra. Liksom som att, mentalt sett är det som att jag är på ett joggingband hela dan , dag efter dag, mitt liv är på ett joggingband och i alla fall några minuter om dan kliva ner från det joggingbandet, det fattar, det hör man ju att det är en bra idé. Och för mig gör det en väldig skillnad. Och så skriver jag dagbok. Jag börjar min dag med, efter meditation och kanske dusch och lite städning och så där. Det första jag gör när jag slår på datorn är att skriva dagbok. Då kan jag fånga mig själv. Jag har varit med om många gånger, det har varit jätteproblem, det har varit jätteförvirrat. Hur ska jag göra med det här? Vad vill jag? Vad vill jag? Och så skriver jag och så bara, jaha, det var det jag ville, vad tydligt. På bara tio minuter. Så det funkar bra för mig. Vad funkar bra för dig?


Annika:

Jag använder både de verktygen, både meditation och att skriva. För mig är det, handlar det om att skriva för hand i de lägena. Då kommer kommer jag på något sätt närmare mig själv. Orden blir lite andra. Som jag inte riktigt når när jag skriver med datorn på det sättet. Ibland så använder jag andra personer, att i samtal hitta mitt eget svar. Och när ingenting annat hjälper så har jag stora papper och färgpennor, kritor och så lägger jag det på golvet och så lägger jag mig på golvet och börjar rita eller göra mindmaps för då blir jag en helt annan version än den här sitta vid datorn, plus- och minuslistor, uppe i huvudet. Nere på golvet med stora papper så blir det en annan del av mig som kommer till tals. Jag gjorde en lista, eller lista, det var ingen lista! Det var kanske 25 år sedan som jag gjorde det här första gången och hade mina stora papper och färgkritor och låg på golvet. Och så skrev jag i mitten av pappret: Drömmar.


Bob:

Drömmar.


Annika:

Mmm. Och vad drömde jag om? Det var såna enkla saker som att bo någonstans där jag har solkatter på väggarna, att ljuset kommer in i min lägenhet, att bo med badkar, att vara ledare, att jobba på engelska, att åka till New York. Det var liksom högt och lågt. Plötsligt på det där pappret så står det präst. Och det förvånade mig jättemycket för jag har inte en sån där tro med mig. Det tog jättelång tid att förstå - vad gjorde den där prästen där?


Bob:

Ja, herregud! (skratt) Då måste man väl tro på den där guden då? Och bibeln och så kanske?


Annika:

Ja, sen idag kan jag se att mycket av det som är min bild av vad en präst gör, det gör jag idag.


Bob:

Vad är det då, skulle du säga?


Annika:

Att prata. Dels att stå med människor när livet är jobbigt, att våga stå kvar i en tuff situation och vara med som ett sällskap i det men också att, kanske inte predika, men att föreläsa och prata om någonting som jag tror på väldigt mycket. Så att någonstans finns nog den där prästen som dök upp i den där situationen och som jag inte ens förstod vad han stod för, eller hon.


Bob:

Funktionen präst. Inte visitkortet präst.


Annika:

Precis.


Bob:

Jag vet ju att religionen och konsten. Min bakgrund är ju som poet och jag kan känna igen mig i det du säger att folk kanske tror att jag är kulturarbetare men egentligen är jag en profan, eller jag menar sakral, nej profan präst. (skratt) Religionen och kulturen uppstod ungefär samtidigt, eller exakt samtidigt i människans utveckling, för längesedan, för väldigt längesedan. Väldigt tidigt hände ju det. Jag antar att både konsten och religionen besvarar samma fråga. Vad handlar det om? Vad handlar det om? Den större meningen. Okej, när vi har gjort upp elden - varför ska vi sitta runt elden? Vad är det om? Människans uråldriga behov av mening, där religionen kom in, konsten kom in och sedermera även Gucci-väskor. Så kan man välja lite där. (skratt)


Annika:

Har du tips till andra? Du håller också kurser och en del av det handlar ju om att lyssna på sig själv.


Bob:

Precis. Det är hälften skrivkurs och hälften personligsutveckling/meditation för det hänger ju ihop. Att lämna sig själv ifred. Justs med skrivbiten, att lämna sig själv i fred. Att inte lyssna på sig själv. Att lyssna på sin berättelse. För att om man sätter sig och skriver kommer någon sak att hända, men kommer att tänka att “det här är inte tillräckligt bra, andra har sagt det här före mig fast mycket bättre, det här intresserar inte någon annan, jag måste hitta på något annat” och så vidare och så vidare. Det är ofrånkomligt. Oavsett om man skriver sin första bok eller sin tolfte bok som jag håller på med nu. Den rösten kommer. Då är uppgiften att inte lyssna. Utan lyssna på berättelsen där inne, som finns där. Det du vill berätta, det är din uppgift att vara lojal mot. Då är du skapande. Den kritiska rösten, som vi av någon märklig, är det någon röst vi hör där inne så är det väl den. Och det är ju helt fel, det är ju dumt liksom. Den är väldigt viktigt den rösten men i det skapande ögonblicket så får man välja. Man inte vara kritiker och skapande på samma gång. Det går inte. Det går inte. Och släpper man fram kritikern en minut i skrivakten, i skapelseakten så kommer det att påverka resten av den arbetsdagen. Flödet har upphört, det är så känsligt. Det är som att ligga med någon. Och om man tar en minuts paus för att recensera ligget, kommer det att bli bättre eller sämre ligg av det, eller kommer det att bli ett inställt ligg? Vi vet inte men jag vet, som lärare, att när det kommer till skrivande så kan det vara förödande att lyssna på den där kritiska rösten. Man pratar om nobelpristagartorkan, att man får nobelpris och sen slutar man skriva. Och det är väl just det då, att nu har jag fått nobelpriset så nu måste jag vara riktigt bra, säger rösten och sen slutar de skriva. Att vara i tystnad. Att man tar upp pennan från pappret börjar med, man tänker - “det här var inte tillräckligt bra” och så slutar man skriva en minut, ett år, en vecka eller ett liv. Så att vara lojal mot det som kommer, mot ens berättelse och lita på det.


Annika:

Hur gör man för att parkera den här kritiska rösten, den här prestationsinriktade och släppa fram berättelsen.


Bob:

Kanske att acceptera den. Den är där. Oavsett hur bra det jag skriver är så kommer den rösten att säga motsatsen, kanske beroende på att jag har låg sockernivå, eller att undermedvetet väntar på att någon ska sms-a ordet puss och inte har gjort det (skratt). Man vet inte. Den rösten triggas igång och ja, där är rösten. Den kommer aldrig att upphöra. Den är där men den har inte med saken att göra. Det är min rädsla och det är inte konstigt att jag är rädd för det är man när man ska uttrycka sig och skapa och så där. Likadant med meditationen som du nämnde innan att du hade varit på en meditationsretreat och fått prestationsångest. Är inte det fantastiskt att man kan få prestationsångest av att sitta ner och titta på en vägg. Jag tittade inte på den här väggen tillräckligt bra. Det säger ju en del om den rösten. Den är flitig. Den är där. Och då är uppgiften att okej, jag hör dig men det är inte du som får bestämma nu. Och då tror jag att ju mindre man lyssnar på en röst ju tystare blir den. Det är ju det meditation handlar om, i alla fall för mig. Mitt babblet upphör inte för att jag sätter mig med benen i kors, men om jag sitter där tillräckligt länge och säger nej till babblet när det kommer, för det är det som är meditation för mig. Jag sitter och mediterar och börjar tänka på vad jag ska göra imorgon och då följer jag inte efter den tanken utan att bara säga nej tack, och går tillbaka till att tänka på mina andetag eller att stirra på väggen. Jag säger nej till den rösten, jag säger nej till den rösten, jag säger nej till den rösten. Och till sist har den blivit tystare.


Annika:

För någon som inte är så van att lyssna på sig själv, hur skiljer man på den kritiska rösten från sin egen innersta röst, som förhoppningsvis är av mer positiv karaktär?


Bob:

Ja ett sätt som slår mig nu är, eftersom jag ofta har ganska låg självkänsla när det kommer till kritan, så kan man säga att om jag litar på rösten så är den förmodligen inte sann, eftersom vi litar mer på den kritiska rösten. Så det skulle ju vara ett tecken. Om det känns sant så är det förmodligen något kritiskt. Men vill den här rösten mig väl? Vill den mig väl. Om jag hade haft en vän som hade sagt de här orden, hade det varit en vän som jag hade tyckt om och velat träffa igen? Hade det varit en bra vän? Att skriva ner det, ibland så gör jag det att när jag sitter och skriver på en berättelse, när den där rösten kommer skriv ner i marginalen vad den säger. Titta sedan på de där orden. Och om du hade haft en vän som hade sagt så, eller om jag hade sagt så. Hade det varit schysst? Men det hänger också ihop. Den värderande rösten. När jag tycker att Bob nu är du jättebra, det känns ju härligt, men då kommer den rösten förr eller senare att säga att jag är jättedålig. Det är en värderande röst. Det är ju trevligare när den säger att jag är bra men det är ändå lite samma. Hänger du med? Jag är kvar i värderingen av mig. Och det är den jag tror att jag längtar bort ifrån och håller på att ta mig bortifrån tror jag. Hela min livsresa har nog varit en långsam resa bort från det ständiga värderandet av mig själv, som om vore jag någon jävla aktiekurs där värdet går upp eller ner, men jag tror att om det finns en gud så har inte den ADHD på samma sätt, den tycker inte så, ja nu Bob är du värd mycket för nu gjorde du det, nu är du värd lite för nu sa du så klumpigt på festen. (skratt). Jag tror att värdet är mer konstant. Man är ingen aktiekurs, man har en hjärna som kan få för sig det. Och det bästa tricket så klart om man har för mycket självvärderingar, fokusera inte på dig, fokusera på vad du kan ge. Det är väl den största motelden. Att skriva en berättelse och vara helt inne i berättelsen, nu lämnar jag mig, eller, nu är det ingen liggpodd men när man älskar med någon så är man ju inte längre självreflekterande på ett bra ligg, det är man på det dåliga ligget, man är helt i den andre, eller helt i mötet på något sätt. Att vara där, att vara till tjänst. Istället för att försöka besvara frågan - är jag värdefull? Agera som om jag vore det. Vad kan jag göra för dig? Vad kan jag göra för dig? Därför tycker jag om att ha kurser, för det är nog då jag tydligast lämnar mig själv, bara förvandlas till ett verktyg. Det enda som är viktigt nu här är de andras kreativitet och flöde och självkänsla och kärlek och jag är bara här för att göra vad jag kan för att möjliggöra det och mitt ego somnar in, sen tar jag fram det på andra ställen liksom. När jag skriver så vill jag göra mig till, när jag uppträder så kanske jag gör mig till, men just när jag har kurser så är det så påtagligt att andra är där, det är så påtagligt att jag är en tjänare, jag behöver vara där, jag behöver vara där, jag behöver vara där, jag behöver vara där och då slipper jag mig själv och för mig är det en enorm, faktiskt, frihet.


Annika:

Det låter som en väldig närvaro.


Bob:

Precis. Det gäller ju att stå på tårna. Det är väl lite som att i en hockeymatch på proffsnivå, man har inte tid att värdera sig själv för man måste ha fokus på pucken. Eller hur? Att görandet, det finns det också forskning på, det är inte insikter som förändrar ett beteende men en beteende kan förändra insikter. Exempel man har forskat på givmildhet, man kan läsa böcker om att det är bra att vara givmild men det är inte säkert att du blir mer givmild för det. Sen finns det människor som blir givmilda av andra orsaker. De har fattat att om jag är givmild kommer jag att få en bättre karriär eller vad det kan vara. och sen ändrar de inställning till livet, från att tycka att jag måste prioritera mig själv och så har de börjat ge bara för att få egna fördelar, och sen börjar de tänka fast det är viktigt att ta hand om varandra, de får en ändrad attityd, det är större chans att förändra sig genom att göra något annorlunda då än att tänka annorlunda. Så de som lyssnar på den här podden borde omedelbart sluta lyssna på den här podden om du vill bli en bättre lyssnare och GÖRA något, kanske.


Annika:

Ja. och vad är det första de ska göra för att lyssna på sig själva?

Bob:
Gå min kurs! Kostar bara… Skojar bara! Just du som lyssnar nu kan sätta dig ner och ta upp datorn eller papper och penna och bara skriva “Hur är det att vara dig nu? Hur är det att vara dej nu? Vad längtar du efter? Vad behöver du?” Tänker att det är två bra frågor: Vad längtar du efter? Vad behöver du? Vad skulle du vilja göra? Vad är bra att skriva överst på pappret?


Annika:

Jag gillar den frågan. Just nu längtar jag inte så mycket, jag känner mig väldigt närvarande här, och då står längtan litegran utanför.


Bob:

Eller hur?! Vad finns det att längta efter om man verkligen är här?


Annika:

Och att vara här är ju en av de absoluta nycklarna till att lyssna. Både till att lyssna på sig själv och att lyssna på någon annan.


Bob:

Intimt förknippat med närvaro.


Annika:

Vad längtar du efter?


Bob:

Jo men då tänkte jag att du om jag. Du skriver ju också, om en människa ska skriva vad är det bra att, då är en fråga vad längtar du efter. En annan fråga är vad behöver du. Så undrar jag om du har någon fråga eller rubrik. Men jag svarar gärna på din fråga först. Vad jag längtar efter, var det så? Mer av det här! Mer av mig! Mer av det här! Mer av fina möten. Det är en sån ynnest att sitta här med dig som är närvarande. Oh, vad skönt.


Annika:

Tack!


Bob:

Jag är så tacksam för det. Jag är så tacksam för varje människa jag möter som har övat lite på att vara närvarande. Det blir så mycket härligare. (skratt). Thank you very much!


Annika:

Thank you! Du frågade ju om vilka frågor jag funderar på. Jag har gjort så ibland att jag har skrivit ner vilka frågor jag skulle vilja ha svar på och sedan satt mig ner och mediterat och skrivit ner vilka svar jag skulle vilja ha på frågorna. Litegrann, ibland, jag tror inte bara det drabbar mig, den här känslan av att jag orkar inte fatta beslut mer, jag vill att någon annan kommer och talar om hur det ska vara, vad jag ska göra. Istället, vilka frågor skulle jag vilja att den här allvetaren med sitt magiska trollspö svarade på och skriva ner de frågorna. Och sen skriva ner vilka svar skulle jag vilja ha från magikern med trollspöt. Och där i, kan finnas rätt överraskande svar.


Bob:

Wow. det ska jag prova någon gång. Nästa gång jag blir förvirrad. (skratt) Det finns en skrivövning som jag har har gjort och som jag gör ibland att man går upp, man är någonstans och mediterar lite grann och så går man upp på ett berg och högst upp på det berget står en vis mästare och ställer man frågorna hos den vise mästaren och om den vise mästaren säger något som är negativt och vill en illa så är det inte dens röst utan ett eget egos röst, men, det tycker jag är fantastiskt att när jag hör dig, så hör jag den lilla flickan, barnet som jag känner igen mig i, kan inte nån bara komma och berätta? Eller hur? Kan inte nån bara komma och…


Annika:

Ta hand om mig!


Bob:

Eller hur! Vad ska jag göra? Vilken försäkring ska jag välja? Jag orkar inte välja försäkring. Eller partner, det är så mycket här nu, diskmaskinen krånglar, kan inte nån bara komma och berätta? Och det härliga är ju att den där vuxna fadersfiguren eller modersfiguren som man längtar efter är man ju själv också. Som du får reda på. Mästaren är där! Mästaren är också där inne! Fint trick, att ta sig från liksom det förtvivlade, övergivna barnet till den andra delen av sig själv som “Så här ska du göra”. Den inre vuxna som tar det inre barnet i sin hand.


Annika:

Och tar det på allvar.


Bob:

Ja. ja. Hur många gånger har jag inte missat det? Jag tänker på gräl, på tvåsamhetens. Och där tänker jag att man kan bli två barn. Där båda vill bli lyssnade på. Också i en arbetsplatskonflikt när det inte rör sig framåt. Varför då? Varför blir det en återvändsgränd? Jo för att båda två vill bli lyssnade på.


Annika:

Samtidigt.


Bob:

Ja, så ingen är där för att lyssna. Det är som att båda två blir ett u-land och vill att den andra ska levla upp och bli sådär FN, nödpakets-bombplan-sändning liksom, paketet fyllt med öron. Och man är aldrig det där det u-landet bara.


Annika:

Kanske behöver man vara den som börjar.


Bob:

Ibland är det ju, jag har ju haft en del partners och jag har ju fattat, ja, om nån som ska börja lyssna här så är det ju för fan jag! Den andra har nu fått åtta chanser att bli en underbar människa men, okej då, då testar jag en annan grej, jag får försöka bli en underbar människa. Det är ju inte rättvist. Men vill jag ha rätt eller vill jag bli lycklig?


Annika:

Bra fråga! Du har tagit med dig din dator. För du har skrivit litegrann. Vill du dela?


Bob:

Ja, vi får se vad som händer. Ni kanske klipper bort den här texten som jag skrev precis innan jag var på väg hit, egentligen bara för att tona in på det här med att lyssna. Oj, den... Okej, jag vill genast korta ner den här texten, det har jag inte hunnit så det får klipparen göra. Det här är från en bok jag håller på med.


Som jag nämnt tidigare så är den vanligast orsaken till att människor blir sjuka och istället för att gå till sitt jobb behöver gå till en läkare olika former av utmattning. Vad beror utmattning på? Det som brukar sägas är saker som för högt tempo i kombination med för lite autonomi, att man inte kan påverka någonting. Det finns studier som visar att inom de landsting som inför olika new public management-system som går ut på att effektivisera, ja, så går personalens egna sjukskrivningar upp inom några månader. Allt det här kan utlösa utmattning men egentligen beror utmattning på något annat. Beror i grunden på en enda sak. Man har inte lyssnat. Man har inte lyssnat på sig själv. Så vad har man då lyssnat på? Ja, för man har nämligen varit väldigt bra på att lyssna på något annat. Nämligen de andras förväntningar och kanske är det en samtidssjuka, inte minst i dessa internettider, att vi övat så mycket på att lyssna utåt, men suveränt lite övat på att lyssna inåt. För vi vill ju att de andra ska tycka om oss. Tycka att vi är okej, eller rent av tycka att vi är fantastiska. Vi vill hur som inte göra dem besvikna. Vi vill leva upp till kraven, vi vill vara duktiga, smala, energiska och kompetenta och trevliga och vältränade och nyfikna och gå att lita på. Varje utbränd människa har haft en röst inom sig som gång på gång viskat: det är för mycket. Men vi har ignorerat röste. Vilket inte alls är konstigt. För om vi tar den på allvar skulle vi behöva förändra något och bara det är otäckt och det riskerar dessutom att vara en förändring som riskerar att göra andra besvikna och vi vill ju inte göra andra besvikna och vi vill inte bli besvikna på oss själva. Vilket slutar i att… blurp…

Att lyssna på sig själv är nämligen inte så lätt som det låter, i alla fall inte om man ska ta konsekvenserna av det man då faktiskt hör vilket i det här fallet om utbrändhet handlar om att dra en gräns. Men den som inte behärskar sitt nej, kommer att få ett ja som alltmer mattas av, men att lyssna inåt och höra en röst som innebär att man måste säga nej, det är egentligen inte alls ett nej utan ett annat slags ja. Man säger nej till det yttre för att säga ja till det inre. Man säger ja till att vara lite mindre duktig robot och lite mer levande människa, vilket gagnar de andra. För de hundratals människor som kommer att sjukskrivas inom några månader hur mår de idag. Hur är de på sitt jobb? Hur är de som föräldrar? Hur är de som partners? Vänner? Att ta hand om sig själv är faktiskt även att ta hand om andra. Så jag ber dig, ägna några minuter varje dag åt att lyssna inåt. Hitta ditt sätt. Bli din egen bästa vän. Var inte en sån där vän som lyssnar med ena örat (36.06) och låter det försvinna ut genom det andra. För om andra inte tar din röst på allvar är det kanske inte så konstigt om du inte ens själv gör det. Det var ju konstigt skrivet. Det behöver jag ändra känner jag här. Men lyssna och fatta modet att ta det här på allvar. Gör de förändringar du behöver göra för att maximera din stund på jorden för snart är den över och det finns ingen ångerrätt. Det är idag du bestämmer hur det ska bli. Grattis till det.


Annika:

Wow. Hur känns det när du läser upp den?


Bob:

Känner texten sa, tänkte jag, den är för lång och så kände jag, jag gillar den här texten. Den känns sann för mig och så efteråt så känner jag mig blyg och skör, och det kanske därför jag sitter och blundar nu, jag vågar inte riktigt titta på dig. (skratt)


Annika:

Det ligger ju något väldigt naket och sårbart i att dela såna här saker. Och vi är inte så vara vid det.


Bob:

Inte? Är inte du van vid det? Hur tänker du?


Annika:

Jag tänker att många inte tillåter sig att visa, man pratar om att man ska vara sitt bästa jag och per automatik har det bästa jaget bara positiva egenskaper. Men när jag är mitt bästa jag så kan jag vara sårbar, så kan jag vara liten, och det är okej, jag kan vara tillåtande, jag kan vara utforskande, för att människor runt omkring ger mig den tillåtelsen och jag ger mig själv den tillåtelsen.


Bob:

Har det alltid varit så?


Annika:

Nej. Det tror jag inte. Jag har ju verkligen varit i en lite begränsad låda och tänkt på mig själv som en huvudfoting där det mesta jobbet har gjorts i hjärnan. Där det har varit viktigt att tänka och vara smart. Så för mig tog det lång tid att hamna också i att kroppen ger mig hintar och att jag kan börja lyssna på min kropp och att det är ett sätt. Att den många gånger är väldigt omedelbar. I jämförelse med processen som sker i huvudet. Känns det obehagligt? Känns det roligt? Är det ett pirr på ett förväntansfullt härligt sätt? Eller är det iiiiiii, nej!


Bob:

Det tycker jag är ett sånt jäkla bra trick. Jag har gått en helgutbildning i traumaterapi, som om jag skulle bli en trauma-terapeut. Det ska jag ju inte bli. Men det var det en terapeut som hette Svagito som bara: lyssna på kroppen, lyssna på kroppen, är det sant i kroppen. Jag har själv stöttande samtal med människor och då är mitt verktyg kroppen. Känns det nåt i kroppen? Nu säger den här människan, om det inte känns någonting i min kropp så är det förmodligen inte sant. Och då är det inte viktigt och då får man ta reda på vad egentligen är. Istället för att försöka, mitt huvud skulle kunna gå med på att allt den säger är viktigt. Därför litar jag mer på min kropp. Och vet du vad som hände mig i förra veckan, för bara några dagar sedan? Min tjej gjorde slut. (39.34) Eller kvinna, för hon var äldre än mig och jag är gubbe så hon måste ju definitivt vara inte tjej längre. Skit samma. Hon gjorde slut och det har varit de stora smärtorna i mitt liv, att bli övergiven. Att bli lämnad och allt det där. Den här gången blev det inte det. Utan jag blev omtumlad en stund och så, och det finns en sorg, för det vi hade var också så väldigt, väldigt vackert. Men jag kände “det är sant”, i kroppen alltså. I huvudet kunde jag rabbla upp en massa argument för varför det inte borde vara slut men i kroppen så kändes det sant. Tyvärr är det så här det ska vara. Hon har rätt.


Annika:

Hur känns det nu?


Bob:

Jag känner mig väldigt tacksam över att jag har gjort allt det jag har gjort så att jag kan komma till den punkten att jag hanterar ett nej, en besvikelse, en dumpning, en förlorad gyllene framtid som jag skulle kunna fantisera om. På just det här sättet, wow liksom.


Annika:

När du känner så - vad behöver du från andra människor runt dig då?


Bob:

Den frågan! Det är kanske allt jag behöver! Att någon frågar - kan jag göra någonting för dig? Och så behöver jag vara tyst en stund och verkligen ta in den frågan och inte omedelbart svara nej. Tror jag behöver ärliga människor, tänk om jag håller på med självbedrägeri nu och förtränger en enorm smärta eller något, då behöver jag vänner runt omkring mig som kan säga till att det är och som kan säga till liksom. Det kanske finns en sorg Bob som du behöver ta hand om exempelvis. Den första jag pratade med var mamman till mitt barn, mitt exex liksom och hon bara får jag bjuda på middag? Och det har hon typ aldrig gjort. Det är inte så att vi går ut och äter middag annars. Då gjorde vi det. Då insåg jag, gud vad hon var klok. Vilken snäll och generös människa.


Annika:

De finns där.


Bob:

Ja. jag tänker nu när du, blev jag för privat nu? Over sharing - det är jag expert på. (skratt) att berätta alldeles för mycket.


Annika:

Det var fint att du ville dela.


Bob:

Jag har en fråga till dig. En gång levde du, du sa box kanske, och som en huvudfoting. Det gör du inte längre. Vad var det, vet du det, vet du vad var det första du gjorde som inledde resan bort från boxen?


Annika:

Nu.. Jag har faktiskt tagit med mig en dikt. Nu låter det här nästan som om du lägger orden, som att vi har regisserat det här men det har vi inte. Men jag skrev, i boxen. Jag skrev en dikt som låter så här:

Jag är en fågel med en dröm om att flyga fritt

Att spänna mina vingar

Jag vet att de bär

Våghalsigt kasta mig utför stup

Bäras framåt, uppåt av egen kraft

Vila på vinden

Jag är en fågel med en dröm om att flyga fritt

Så öppna min bur

Ge mig min dröm

Jag är en fågel som flyger fritt


Bob:

Och så blev det så!


Annika:

Ja, men oj vad lång tid det tog. När jag skrev det här så förstod jag inte vad jag skrev. Utan det är först i backspegeln som jag kan se att oj, jag kände mig lite inboxad i min föreställning om hur saker och ting skulle vara.


Bob:

Vad var boxen byggd av?


Annika:

Förväntningar. Förutfattade meningar om hur ett liv skulle se ut enligt regelbok 1A.


Bob:

Du hade gjort alla rätt och ändå kändes det lite fel.


Annika:

Ja.


Bob:

Och alla bara… Jag är så glad att jag var, jag var ju värsting och problembarn när jag var liten. Som väl var ett uppror mot att jag inte var sedd, lyssnad och älskad. Det var min upplevelse, även om jag var det, det vet jag inte. Det var min upplevelse. Så jag var ju rebellen så jag fick ju det gjort på något sätt, att sträcka upp det stora fingret till alla jäkla förväntningar och efteråt så har jag varit så tacksam för det. Faktiskt. Det skedde ju till ett pris och det var ju inte helt frivilligt. Om inte ni gillar mig, gillar inte jag er. Det var ju ingen lyxposition. Men jag gjorde ett jobb där som jag har haft med mig, att flocken kan ha fel. Och även om jag gör alla rätt, så är det ingen som bryr sig kanske ändå. Och det försöker jag ta med mig i min karriär exempelvis, där jag gång på gång upptäcker att jag håller på att leva upp till manualen 1A. Författarmanualen. Föreläsarmanualen. Liksom. Kursledarmanualen.


Annika:

Vem vill ni att jag ska vara.


Bob:

Eller hur! Bilden av författaren.


Annika:

Hur vill ni att jag ska vara?


Bob:

Hur är de andra föreläsarna? Då ska man väl vara så här liksom. Eller präster som man har mött på, där vissa liksom bara, är bilden av präst, lölölö, präst, präst och så andra bara hej jag heter Johan och jag har en dålig dag men nu ska jag predika. (skratt) (48.04) För mig är det så att ju mindre jag försöker vara till lags, ju mer pengar tjänar jag. Och jag tänker ju tvärtom. Ofta. I karriären. I yrkes, om jag gör så och så så får jag en bättre karriär. Så är det väldigt ofta precis tvärtom. Om jag ignorerar, jag struntar i det där nu, jag har lust att göra det här. Oj då, där blev det liksom, då fick jag plötsligt skicka fakturor. (skratt)


Annika:

Jag får nog bejaka min inre värsting här hör jag.


Bob:

Jag vet inte om du behöver det. Det finns nog andra varianter att bejaka än värstingen.


Annika:

Ja det gör det nog.


Bob:

Men lite. Det skulle jag rekommendera. Om du inte har varit värsting. Prova att vara lite värsting för bövelen. (skratt)


Annika:

Tack för rådet! (skratt)


Bob:

Det börjar bli dags att runda av. och jag har en uppmaning till lyssnarna. Att vara nyfiken på: Hur lyssnar du på dig själv? Lyssnar du på dig själv i stillhet? Meditation? Eller när du kanske är ute och springer, rensar ogräs, eller är i någon form av aktivitet. När du är ensam? När du är i sällskap? Med papper och penna? Så utforska när du lyssnar på dig själv. Och även om du har ett favoritsätt våga testa något annat för det kanske dyker upp nya saker då.


Annika:

Stort tack för att du kom hit Bob Hansson!


Bob:

Tack för att du bjöd in mig.


Annika:

Så klart!