Lyssna på människor i sorg - Cecilia Wiklund

Efter att ha jobbat på reklambyrå i drygt 20 år skolade Cecilia om sig till begravningsrådgivare. Hon delar med sig av hur hon gör för att lyssna på människor som precis mist en närstående, hon berättar om hur det känns att jobba så nära döden och vad som fick henne att byta bana.

För att alla ska kunna lyssna på Cecilia i Konsten att lyssna så finns avsnittet som text här:

Annika:

Innan vi börjar så har jag en ritual, jag har en poddbön. Den går så här:

Jag bjuder in den klokaste delen av mig till detta samtal

Låt mig vara öppen, äkta och närvarande

Låt samtalet vara varmt, utforskande och fullt av tillit

Låt oss ta fram det bästa hos varandra och välkomna det som sker

Låt detta samtal bli ett fint minne som vi skapar tillsammans

Här och nu


Cecilia:

Amen.


Annika:

Varmt välkommen Cecilia Wiklund!


Cecilia:

Tack så mycket!


Annika:

Du kan konsten att lyssna på människor i sorg.


Cecilia:

Ja, det är det som jag arbetar med sedan ungefär två år tillbaka när jag gjorde ett lappkast i livet och bytte bana. Sedan dess jobbar jag som begravningsrådgivare och det är ju det du syftar på förstår jag med att lyssna på människor i sorg.


Annika:
Det är ju spännande också det här med att du har gjort det här stora kastet. För du jobbar i reklambranschen i…


Cecilia:

23 år.


Annika:

Ja. så där är ju också en bit som jag tror att vi kommer att komma in på idag. Hur du gjorde det stora skiftet och hur du lyssnade på dig själv för att komma fram till det.


Cecilia:

Det är spännande.


Annika:

Vi kanske ska börja där.


Cecilia:

Det kan vi göra. Jag har ju jobbat med reklam och i reklamvärlden i 23 år som jag sa och då förstår man att man har varit med i några år och har hunnit med en hel del. Och under den perioden så har jag alltid trivts fantastiskt bra med det jag har gjort. Det var aldrig ett vägval för mig att komma ifrån min gamla värld, reklamvärlden, utan det var en längtan till någonting som väcktes i mig. Och den längtan baserade sig egentligen på att jag önskade att jag skulle få jobba med något som kändes lite mer viktigt på riktigt för mig. Det kan ju vara en sån klyscha och jag är medveten om att jag är en medelålders kvinna och liksom mycket saker ligger i det som man kan tänka sig man vill byta vägval i livet, men jag har levt med den känslan ganska länge och jag tror jag kan backa tillbaka till när min pappa dog. Alldeles, alldeles för tidigt. Och någonstans där och då blev jag väldigt medveten om att tiden tar slut. Och den tar inte slut när vi önskar utan den tar bara slut en vacker dag. Och om man inte innan dess har hunnit göra det man vill då, man hinner inte allt man vill under en livstid om man räknar med att den ska bli väldigt lång. Min pappa fick inte bli pensionär till exempel. Så jag har alltid haft svårt för att förhålla mig till “Ska du inte pensionsspara?”. Därför att det är för mig ingen verklighet som kan bli riktig utan det kanske snarare är så att man blir kanske inte pensionär. Och det är ju en stress på ett sätt men också en morot i att faktiskt våga göra det som man önskar innan det är för sent. Så jag kan säga att den här känslan av att vilja göra någonting på riktigt, den växte starkare och starkare och till slut så kände jag att jag tar, jag kände mig modig. Jag tar det här steget. Jag hade lyssnat på min inre röst ett tag, men så hände det saker på min arbetsplats, min före detta arbetsplats som gjorde, vi blev uppköpta och det blev en annan inriktning på det bolaget som gav mig en knuff i baken helt enkelt att faktiskt känna att i den här storskaligheten passar jag nog inte som bäst. Jag kommer nog inte till min rätt när jag är en av tusen anställda utan jag behöver få vara nära människor och få jobba ganska så intimt med andra människor. Och då kände jag den här längtan efter att få jobba med någonting som kändes viktigt, som gör att jag kommer hem efter dagen och känner att jag har gjort skillnad för någon. Den blev så stark att jag bestämde mig för att läsa till begravningsrådgivare för det finns faktiskt som utbildning. Så det gjorde jag. Och tog det steget till slut och det känns fantastiskt.


Annika:

Hur lång tid tog den processen? Från det att du hörde rösten till att du faktiskt tog steget?


Cecilia:

Det är lustigt. Jag pratade med min nuvarande kollega på begravningsbyrån som också är en god vän till mig, en utav dom, och hon frågade häromdagen, från första gången du började fråga mig hur vi gjorde på jobbet och vad det innebar att jobba på begravningsbyrå och som begravningsrådgivare så var det nog en tre år som gick. Så under de här tre åren så först, det började som en nyfiken fråga. Hur fungerar detta? Är det ens ett jobb man kan ha? Vad innebär det? Till att jag fick mer och mer kött på benen. Jag fick reda på att det fanns en utbildning. Jag fick reda på också att den inte gavs varje år för så stort behov av begravningsrådgivare i Sverige är det inte utan den ges med jämna mellanrum kan man säga. Och det gjorde i sig att jag var tvungen att vänta i ett och ett halvt år tills utbildningen kom igång igen. Och det gav mig en bra startsträcka och en möjlighet att fundera ytterligare på, ska jag verkligen göra det här? Sen var inte utbildningen så lång och det är klart att det gjorde ju också att det var lättare för mig att haka på. Det var inte som att påbörja en läkarutbildning eller något som ska ta fyra, fem år. Utan jag kunde i stort sett investera ett år och sedan var jag klar. Så det gjorde förstås att det var lättare att lyssna på den rösten. Men jag lämnade ju en värld som jag hade tillhört så länge som kom med vissa privilegier och en hög lön och allt möjligt som kan finnas i reklamvärlden och gav mig ut i en annan värld. Där kanske en del av betalningen, om man får säga så, en del av belöningen kommer i form av den tacksamheten man får tillbaka från de familjerna som man hjälper. Men processen tog nog säkert tre år ska jag säga. Att våga skifta. Och först är det ju en tanke, en liten smygande tanke som inte hörs, nästan, inne i huvudet utan mer som en känsla i magen och sen blev den där liksom större och större och till slut så var den i öronen och hördes. Och det var någon, det var väl mitt andra jag, mitt undermedvetna jag, som sa att nu måste jag göra det här. Och jag kan känna att jag har, genom att lyssna på den rösten har jag blivit modigare på andra områden. För vad var det värsta som kunde hända där? Det var ju inte så farligt. Jag kan ju alltid gå tillbaka till reklamvärlden om jag nu skulle vilja det. Det var ju inte så svårt. Egentligen.


Annika:

Var tror du rösten kom ifrån?


Cecilia:

Jag tror att rösten kom ifrån, likheten om jag får säga så, mellan att lyssna i reklamvärlden och att lyssna i begravningsvärlden är på ett sätt ganska lik. Jag har alltid haft ett lyssnande jobb. Jag har suttit ner med då potentiella kunder innan som har berättat för mig om sitt behov och sin målsättning och så vidare. Vad de har haft för något med sig och jag har behövt skapa någonting utifrån det. Och då har jag skapat en kampanj, och det har skapats olika koncept och så vidare. Nu sitter jag ner med anhöriga som berättar om en önskan om att hylla ett liv på ett visst sätt. Och så ska jag skapa någonting utifrån det. Så att, rösten, att lyssna för att skapa någonting har alltid funnits. Det var bara att jag ville skifta det till något som var lite mer knivskarpt. Till något som var mer äkta. Inget fel alls i reklambranschen och i den världen men känslan av att få finnas med när livet ställs på sin spets, för det gör några få gånger i livet. Så är allting så där knivskarpt och glasklart och du minns exakt vad som hände den där dagen. När du begraver en förälder, ett barn, en make. Så kan du ta på det nästan. Och nu får jag lov att finnas där hela tiden och vara med vid dom tillfällena när livet ställs på sin spets. Och det känns fantastiskt. Så en önskan om att vara lite mer närvarande och äkta. Var nog det som gjorde att jag föll över på andra sidan. Eller vad jag ska säga. I kombination med att jag förlorade min pappa alldeles för tidigt. Så jag har också alltid haft med mig vikten av att få ett bra möte och att bli lyssnad på i det läget. När man befinner sig där. På den där knivseggen. Det har jag haft med mig också. Vi fick själva ett väldigt, väldigt fint bemötande då för så många år sedan och möjligheten att få vara med där och göra skillnad då. Det fanns också med.


Annika:

På den här resan - vad har överraskat dig mest?


Cecilia:

Att det är så mycket skratt och värme. Därför det är också den största fördomen jag möter. Hur kan du vilja jobba med det här? Det är väl så sorgligt och så ledsamt hela tiden? Eller som min son sa: “Mamma, varför vill du jobba med döden? Och förresten kan du inte sjunga.” (skratt) Det var ju en annan vinkling. Jag tror att de allra flesta frågar - varför vill du jobba med det här. Är det inte väldigt ledsamt? Och ibland är det väldigt ledsamt och då är jag också ledsen. Att stå jämte någon som har förlorat någon i fel tid, om man får säga så. Genom en olyckshändelse eller någon som är alldeles för ung. Då är man ledsen och då är inte det farligt att vara ledsen och stå bredvid och också vara lite ledsen. Men det är ju inte min sorg jag jobbar med. Utan jag jobbar med någon annans sorg. Och när man gör det så blir också min egen tacksamhet över livet och över att jag har min familj och nära och kära i livet, tack och lov. Det blir så knivskarpt där också. Ibland kan jag känna att det är som att stå på ena sidan av en glasruta. Och de som står på andra sidan av den har en bottenlös sorg. Och jag kan finnas där för dem och stå bredvid dem. Men det är inte min sorg och när jag är klar med dagen eller just den begravningen så kan jag åka hem och vara enormt mycket mer levande. Och tacksam. Så att den känslan bär jag med mig väldigt starkt. Jag känner mig mer levande nu och förstår att det kan ta slut fort.


Annika:

Du pratar om att sorgen inte är din. För att ha det jobbet du har, måste man ha gjort upp med en sorg själv?


Cecilia:

När du säger det så, så tänker jag att flera av mina kollegor har just det. Faktiskt. Inte alla men flera har någon gång förlorat någon nära anhörig och det är klart att det bär man med sig. Både som en styrka och ibland som en nackdel. Att veta hur det känns att förlora en nära anhörig, det är klart att det är en fördel. Jag har en gång suttit på den andra sidan och kan förnimma hur det är. Samtidigt är varje sorg väldigt olika. Jag tänker det här, hur det är att lyssna på människor i sorg. Det är lika olika som människor är olika därför att det är den människan vi möter. Det är ett väldigt naket jobb om jag får uttrycka mig så. De vi möter har hängt av sig sina titlar och sina yrkeskostymer och de är människan som sitter rakt mittemot. Och det är en människa som har förlorat sin fru, sitt barn, sin mamma och är i helt naken i det. Och det är den personen vi möter och det är den personen vi får försöka hitta en förståelse för när vi lyssnar och beroende på hur dödsfallet har gått till, vem det är som har avlidit så klart, så är de de här behoven från den som sitter mitt över helt unika varje gång, skulle jag säga. Att lyssna på någon som har förlorat en äldre förälder, eller äldre anhörig, där man lite grann förväntar sig att livet ska ta slut. Det kan vara enormt fullt av tacksamhet och glädje och skratt och liksom många, många fina minnen och det kan nästan prägla hela det mötet. Då är det i tacksamhet vi samlas för att hylla ett liv. Jag kan ju se när jag sitter, jag satt med ett par systrar för någon vecka sedan, och de är så klart samlade när de kommer till oss med så samtidigt så börjar de fort skratta och då hade ju mamman varit enormt humoristisk och de pratade om sånger hon brukade sjunga hemma hos dem och de pratade om pannkakorna som var barnbarnens bästa pannkakor och så där. Och genom alla de här detaljerna så ser jag hur det glittrar i ögonen på dem och de är tacksamma över det livet som har varit. Det mötet blir ju något helt annat än mötet när man möter någon, en ung änka som har förlorat sin make och pappan till de två små barnen. Det går inte att jämföra. Det är någonting helt, helt annat. Och när man ska lyssna i ett sånt fall så är det mycket sorg, så klart men också mycket ilska man får hantera. Och det är ju inte ilska mot mig som person utan det är ju ilska mot, ibland mot den som har gått bort, en ilska mot att livet tog den här vändningen. Ilska mot att skattemyndigheterna krånglar med sina blanketter. Det kan vara vad som helst. Och i det samtalet så är ju kanske inte i första hand tacksamheten och det i fokus utan det är, jag upplever att det finns mycket detaljer där som man behöver lyssna på. Det kan finnas ett behov av att berätta. Visst var det på onsdagen som mamma åkte in på sjukhuset och sen på torsdagen ambulansen kom och hur var det med det här. Visst satt hon upp och mådde bättre på fredagen? Alla de här detaljerna spelar ju ingen som helst roll egentligen längre. Men det är väldigt, väldigt viktigt och det är det man klamrar sig fast vid kanske. Så ibland kan detaljerna vara avgörande för familjen att få berätta. Och de får bara finnas där. Det är ingenting som jag egentligen behöver för att kunna utföra mitt jobb eller så men det är en viktig del att kunna få berätta om det som har hänt. I detalj ibland.


Annika:

Jag tänker att man kommer till begravningsbyrån ofta rätt så färsk i sin sorg. Det har inte gått så många dagar. Och du beskriv att var och en är på en olika plats beroende vad som har hänt, beroende på vad man har haft för relation. Hur det se ut i familjer där folk är på olika plats i sin sorg.


Cecilia:

Först ska jag säga att det är ingen som vill komma till oss. Precis som du säger. Att gå till oss är mycket, mycket värre än att gå till tandläkaren. Alla som kommer in hos oss är olustiga, man vill inte vara där. Det kan man ibland uttrycka. Och det kan nästan bli som en, för en del, en aggression i det. “Jag vill ju faktiskt inte vara här”. Så kan det vara. Man kommer till oss motvilligt. För det gör alla. Det är värre än att gå till tandläkaren att komma till oss. Jag känner, för att jag ska få en plattform att kunna lyssna på de här människorna är det viktigt att först att de får känna sig bekväma. Oavsett i vilken situation man är. Så det handlar väldigt mycket om, så klart har vi det väldigt hemtrevligt inrett och det ska kännas omfamnande och hemtrevligt att komma till oss. Sen måste man landa rummet först, innan man kan komma någon vart. Sätta sig ner, bjuda på en varm kopp kaffe så man har någonting att hålla i händerna, tända ljus, och försöka få dem att bli bekväma i att berätta någonting alls. Och jag kan tycka att det är först, först när jag har fått landa in och vi tar alla praktiska uppgifter. Det känns skönt att få bekräfta ett personnummer och säga sitt telefonnummer och mailadress och så. Det är lugnande. För de svaren har alla. Alla kan ange sin adress och sin telefon och så där. Och då har vi kommit förbi, då känner man att då har samtalet lite grann börjat. Men sen är det ju inte alls alltid, att man är på samma plats i sin sorg precis som du sa. utan man kan vara, det kan vara någon som har levt när en anhörig, närmare en anhörig och kanske vårdat någon på slutet. (19.25) som har närmre till sorgen och har förberett sig på ett dödsfall på ett annat sätt än någon som kanske bor lite längre bort. Det är ju vanligt idag att familjer bor på olika platser, och den då som blivit inkallad på slutet, som kanske kommit först efter ett dödsfall är ju i en helt annan fas än den som har levt i det och kanske vårdat någon på slutet och kanske vakat. Och sedan varit med om själva dödsfallet. Det kan skilja sig väldigt mycket om var man är i sin sorg. Men det kan också skilja sig väldigt mycket beroende på vilken roll man har i sin familj. Så mycket av att lyssna i en familj när det kommer fler anhöriga till oss det handlar ju också om att höra på det som inte blir sagt. Att se och uppfatta den personen som känner sig obekväm i rummet, som kanske inte kommer till tals för att någon annan tar allt syre. Eller som faktiskt inte är färdig att säga något där och då. Ibland kan det hända att den personen ringer i efterhand och säger “nu sa vi så här och så här om blommorna, vi beställde rosa blommor och jag känner mig inte bekväm i det. Jag kunde inte säga något igår men idag ringer jag och berättar det för dig”. Och får man ta hand om det i efterhand. För om det är något som är gemensamt för dem som är i sorg så tycker jag det är att huvudet inte fungerar, om man får säga så. Hjärnan är inte med. Och det förstår jag är naturligt. Den har väl fullt sjå att processa att det här har hänt. Här sitter jag nu och min älskade man har gått bort eller min pappa eller mina barn. Att då försöka lyssna på mängden med frågor och ta beslut och, jag tror att det är mellan 75 och 100 beslut som man måste fatta. Det går nästan inte för en del. Så att, att försöka att upprepa, återkoppla, gå igenom saker flera gånger, det kan behövas för nästan alla. Men ändå kan det var de som, där och då, inte kan ta in det. Ta in beslut eller fatta beslut. Sen finns det familjer där man är väldigt oense. Och det försöker man kanske, först till en början dölja, men det, eller så är det väldigt tydligt, det kan vara olika. Man är väldigt tydligt med att ja, vi är inte riktigt överens om hur vi ska hantera det här. Så kan någon säga redan inledningsvis i ett möte. Och sen kan det hända att vi genom att diskutera oss fram och tillbaka till olika saker och förklara vad som går att göra och vad som inte går att göra. Så landar man förvånansvärt lätt ändå. Medans det i andra fall kan vara, kan vara så att man inte ens är överens om var man ska gravsätta sin anhöriga till exempel. Då kan man få medlingshjälp. Det finns alltid hjälp att få. Men det är inte säkert att familjen ifråga är beredd att visa alla oenigheter utan det kan komma fram på olika sätt. Ibland får man be dem om hjälp. Liksom säga att vi är inte sams. Hur ska vi kunna reda i detta? Ibland så klarar man av att hantera begravningsbiten på ett sätt men då kommer olikheterna och de olika åsikterna när man ska göra bouppteckning senare. Det finns saker i alla familjer och det tror jag att hade man känt det när man kom till begravningsbyrån, och inte känt sig, att man skäms över att man har olikheter i familjen, att man inte tycker samma, att man är osams helt enkelt. Att man inte har haft någon kontakt, det är inte alltid en mamma som har gått bort är en älskad mamma. Det kan vara en mamma som knappt har kunnat vara mamma. Och att inte lägga förutfattade meningar om att alla ska vara ledsna när någon har gått bort. Det är inte säkert att man är det. I vissa fall kan någon vara lättad när någon har gått bort. Det är klart att det är ovanligt men att inte lägga alla förutfattade meningar i knät på familjen. Utan känna, få dem trygga, få dem att känna att vi lyssnar på er oavsett var ni befinner er, ni behöver inte skämmas för de relationer som finns i familjen och de förutsättningar som finns i familjen utan här får allting vara.


Annika:

Hur kan du förmedla det?


Cecilia:

Jag kan förmedla det också genom att vara väldigt personlig själv. Om jag kan ta erfarenheter från mitt liv till exempel eller om jag märker att det är spänt kring en fråga, vi kan säga val av en kista, att man är väldigt oense om hur den ska se ut. Så kan jag säga så här, alltid vända det till den personen som har avlidit och rikta konflikten, om det finns en sån, bort ifrån de som är i rummet och vända det till den personen som vi faktiskt ska hylla. Säg att han heter Lennart. Vad hade Lennart gillat? Vad tror ni att Lennart hade tyckt om det här? Hade Lennart velat ha den här bruna kistan eller var han en person som hade valt en vit kista istället för den här bruna vi tittar på? Och genom att vända det ifrån personerna i rummet och till den som de ändå har som minsta gemensamma nämnare, så kan det ibland bli enklare och också genom att också våga vara personlig och lyssna på det de berättare. Jag tänker på, jag hade två syskon inne för ett tag sedan som inte var särskilt sams men det de kunde enas om var att deras mamma, som hade avlidit, hon var väldigt intresserad av böcker. Hon var en bokmal. Hon gick ingenstans utan sina hörlurar, podcaster eller vad heter det? Bokmaskin. Hon travar med böcker i hela sin lägenhet. Så vad det gjorde i sista änden var att, det var inte mycket annat de kunde enas om, men vi kunde enas om - låt böckerna ta en central roll i den här begravningen för att hylla mammans liv på det sättet. Det slutade så fint med att de kom till kapellet med fem kassar med böcker och vi gjorde travar med böcker på piedestaler, så det var böcker i hela kapellet. Favoritboken stod uppslagen precis framför kistan och hennes hörlurar som hon brukade lyssna på lyssningsböcker låt ovanpå kistan och det blev något väldigt fint att enas kring. Så då försvann fokuset från “Vilken kista ska vi ha?” eller “Vilken grav ska mamma ha?” och vi kunde enas om någonting som blev väldigt personligt och som blev en hyllning till det som faktiskt var det största med mamma. Att hon var en riktig, riktig bokmal. Det var fint.


Annika:

Där blir det ju på sätt och vis det här som du nämnde, att du även lyssnar på det som inte sägs.


Cecilia:

Jag skulle säga att det och nyfikenheten är det viktigaste. Om jag hela tiden kan snappa upp det som finns i rummet som inte sägs, eller som sägs i förbigående. Och hitta de där detaljerna, så känns det som att det är detaljerna ofta, som gör att det blir så bra. Det är detaljerna som en hel person, en hel människas liv kan finnas i detaljerna. Och kan man snappa upp dem och ta till vara på dem så kan det också bli såna minnen som man använder för att hylla en person som kanske, man inte tror spelar någon roll. Men att få ställa en persons vandringsryggsäck framme vid kistan när det var höjdpunkterna i den personens liv att vara ute och vandra. Det kan göra hela skillnaden på begravningsdagen. Plötsligt känner man att den personen man vill hylla finns där och då. Och det behöver inte vara ett krav som de anhöriga har ställt utan det kan vara genom att lyssna på att de berättar att mamma vandrade så mycket, de kanske visar bilder från när hon var på någon vandringsresa. Men har ni kvar ryggsäcken? Kan vi inte få ha den i kapellet? Åh, får man göra så, säger de då. Såna små saker tycker jag kan vara det viktigaste. Att vara nyfikna på den personen som har gått bort. Vem var det? Det är inte alltid man har så mycket önskemål med sig för vi pratar ju väldigt lite om döden. Ofta har man inte haft det här samtalet innan. De har inte kunnat höra vad mamman har önskat sig. Men genom att berätta om hennes liv så kan jag höra vem hon var och förverkliga en fin hyllning till ett liv som har varit. Det känns fint. Det finns många fördelar med att lyssna i begravningsvärlden. En sak som är väldigt fin som är en bonus är att jag får lyssna på väldigt vacker musik.


Annika:

Trots att du inte kan sjunga?


Cecilia:

Jag kan inte sjunga alls (skratt), men jag sjunger gärna och jag inbillar mig att jag har blivit lite, lite bättre på att sjunga men vilken förmån att få gå och göra fint i ett kapell och höra när solisterna övar och när kantorn spelar. Det är ju en fantastisk, det är en skillnad mellan att lyssna i reklamvärlden och i begravningsvärlden.


Annika:

Spännande också att du nämner att det faktiskt finns likheter mellan lyssnandet i reklambranschen och begravningsbranschen.


Cecilia:

Det gör det. För att lyssna med nyfikenhet, tror jag, det kan man använda oavsett i vilken värld man är i. Och att lyssna efter det som är äkta och genom att också se familjerna jag har framför mig så ser jag ju när det glittrar i ögonen på dem. När de berättar någonting som är speciellt då kan jag se att här är någonting som vi måste ta vara på och använda. Och sen, sen är det lite likt på ett sätt till. Jag tänker att, om man lyssnar för att göra en kampanj, eller kanske ett event i reklamvärlden så är det egentligen samma sak här. Jag lyssnar för att göra ett fint event, det vill säga begravningen. Och där är det en direktsändning. Där är det inte möjligt att göra om. Där måste alla detaljer vara på plats. Vi kan inte komma tillbaka imorgon och göra begravningen igen. Utan det är viktigt med detaljerna och det är de jag kan snappa upp när jag lyssnar på familjen. Och hjälpa dem att ta fram det som kanske inte de tänker sig. Häromdagen så hade jag en maka och en son till en avliden man och då berättade de att pappa målade så mycket och han, det blev ju aldrig någon utställning och han funderade på det. Och då kom vi tillsammans fram till att vi gör väl en utställning på begravningen då. Så i kapprummet så hängde vi en vernissage av alla hans tavlor och fick ha en jättefin liten smygvernissage innan begravningen. Det blev liksom hans sista föreställning på något sätt. Och det var ju också något som kom upp där och då i rummet som man kunde höra att de.. “Ja, pappa drömde alltid om att ha en vernissage” Ja men då gör vi väl det då. Alltså att hitta de där, att höra de där små sakerna som inte handlar om egentligen själva det där de har tänkt att berätta för mig. Det handlar inte om att välja musikstycke till begravningen eller att välja gravplats, eller kista eller om vi ska äta smörgåstårta eller någonting annat. Utan det är i samtalet om den personen som har avlidit som alla de där små sakerna kan komma upp. Godbitarna. Och i efterhand är det ofta det man är mest tacksam över. Tänk att det kunde bli så personligt för pappa. Tänk att vi kunde göra, tänk att vi kunde ha ett vernissage. Det är ju fantastiskt att få den återkopplingen så det är värt mycket.


Annika:

Det är härligt att se hur dina ögon glittrar när du berättar det här.


Cecilia:

Det är ett fint jobb. Det är fantastiskt. Jag önskar att alla fick möjligheten att vara med när livet ställs på sin spets för det är någonting extra faktiskt.


Annika:

Hur är ditt förhållande till döden?


Cecilia:

Jag är inte så rädd för döden. Tror jag. Och det sitter jag och säger för jag har inte varit så nära döden själv. Men jag känner och har en förvissning om att jag kommer träffa mina nära och kära igen och jag känner min pappa väldigt tydligt bakom min högra axel hela tiden. Och det har jag gjort ända sedan han gick bort. Så jag har väl med mig både en barnatro och en förvissning om att jag kommer till en plats där vi träffas igen. Jag kan inte säga att det är på något annat sätt än en förvissning för jag känner mig så där, det känns så självklart för mig, men jag kan däremot vara rädd för hur döden ska komma. Alla drömmer vi väl att dö som min morfar faktiskt. Han satt och åt på en restaurang och så föll han ihop där, och tänk vad fantastiskt. Han hade varit på en konstutställning i Stockholm och gick på en restaurang och åt gott och sen dog han. Rätt och slätt. Där och då. Får man önska så tror jag att det är precis så man skulle vilja ha det. I ett steg mitt i livet liksom. Det jag kan vara rätt för är att det ska liksom ske alldeles för tidigt eller att det ska ske efter en lång sjukdom och mycket lidande och så. Man vill ju inte lämna sina anhöriga eller sina barn tänker jag för tidigt. Det är väl det som skulle vara det värsta.

För en del är ju döden en lättnad när den väl kommer. Det finns ju människor som inte orkar leva längre. Och då kan man känna både på dom, inte på dom så klart, men på de anhöriga att ibland är det en lättnad för att en oro som har varit väldigt länge över att nån inte vill leva, hur sorgligt det än är när den personen kanske väljer att avsluta sitt liv, så blir det ett lugn efteråt. Så att, det finns många sätt att se på döden tycker jag. Ibland kommer den välkommet och ibland är den absolut inte välkommen. Det är väldigt fint att känna att människor har levt färdigt sitt liv. När man har levt ett fullt liv, ett långt liv. Eller ett liv som man i alla fall är nöjd med så märker man det på de anhöriga också när de kommer till oss. Mamma var så nöjd, det här var precis vad hon hade velat. Hon fick se barnbarnen växa upp och hon fick veta att vi behöll stugan i Norrland eller vad det kan vara för något. Men hon var så nöjd. Nu var hon färdig. Det är väl fint? Det önskar man alla. Att det får vara så.


Annika:
Det här som du har lärt dig på din resa, att lyssna i sorg. Om du skulle ge ett tips till vanliga människor som, eller vanliga människor, alla där ute som, någonstans så möter man ju människor i sorg. Vad skulle du vilja skicka med dem?


Cecilia:

Jag skulle vilja skicka med dem att bara ställa sig bredvid. Man behöver inte göra något annat. Om man möter någon på gatan som man vet har förlorat någon så vara säg “Jag är så ledsen, jag hörde vad som hade hänt” Det är det enda du behöver säga. Eller titta på dem. Håll ihop händerna och ge dem en varm blick. Det är det enda du behöver göra. Visa att du bara finns. Du måste inte säga så mycket. Men visa att du finns, skulle jag säga.


Annika:

Jag pratade med en vän nyligen som hade förlorat sin partner och hon berättade hur olika människor reagerar på henne och förhöll sig till henne, att vissa lät henne vara i sin sorg och fanns där för henne. Andra kom med sin egen sorg. Och som ett exempel visade hon två sms som hon hade fått samma dag. Den ena hade skickat ett sms där det stod “Jag tänker på dig” och så vad det ett hjärta. Den andra hade skrivit “Jag blir helt förstörd när jag tänker på vad som har hänt” Det var nog också följt av ett hjärta. Alltså, innebörden var väl egentligen samma men hur hon tog emot det var helt olika.


Cecilia:

Så är det ju. Jag tror att ligger mycket i den som har skickat de här olika sms:en. Den ena personen vill på ett sätt beklaga sin sorg men det kommer ut fel. Och när någon har förlorat någon tragiskt, eller för tidigt, så blir det ett enormt ok att bära och det är väl ett typiskt sånt fall som du beskriver här. Då kan det skilja sig väldigt mycket hur människorna som är i sorg orkar bemöta detta också. För man har kanske precis den kraften att man kan stå på benen och knappt ta sig igenom en dag. Då orkar man inte bära någon annans sorg. Och rädslan för att behöva göra det kan ju göra att mina inte orkar, att man inte orkar ha en öppen begravning till exempel. Och jag tycker att jag ser en tendens att fler och fler gör en begravning i den närmaste kretsen. Det betyder oftast att det bara är familjen som samlas och att man inte har en så kallad öppen begravning där man bjuder in folk att vara med. Och det är så synd för det finns så mycket helande egentligen i att träffa många människor och få deras tröst. Men visst är det även så att man riskerar att bära andra människors sorg i detta också och det kan man väl skicka på att tänka på . att i första hand tänka på den som har den stora sorgen. Det är deras sorg och vi behöver göra allt för att lyfta dem och hjälpa dem men man kan ju också få väldigt mycket energi om man vågar ta det mötet. Så är jag säker på att den som skrev så inte menade något annat än väl och det kanske också blir lättare när man träffas att få en klapp, att få ett ögonkast. Men jag har ett exempel på en kvinna som jag träffade för bara några dagar sedan och hon hade för många år sedan förlorat sin dotter när hon var väldigt ung i livet. Och nu hade hon förlorat sin mamma på ålderns höst. Och hon beskrev för mig vilken stor skillnad det var på dessa två sorgeprocesserna. För det första var hon ju så att säga, mamman hade levt färdigt sitt liv. Så det var tacksamhet, glädjefulla minnen och ett långt liv. Och en tomhet så klart. Medans när hon förlorade sin dotter väldigt ung så var det ju en tragedi på så många sätt. Men hon sa att det värsta i den tragedin var när hon gick på ICA och människor såg att hon kom in i en gång och vände och gick i en annan gång. Hon sa att det enda jag hade behövt att de bara sagt “Jag är så ledsen för din skull” det är det enda. Man hade inte behövt säga någonting mer. Eller jag beklagar. Det finns ju ett ord för det som vi kan använda men genom att bearbeta det här i så många år så förstod hon att det är ju inte, det är ju deras litenhet i detta som gör att de inte kan bemöta henne på ett annat sätt. De är rädda för att de ska säga fel saker, de är rädda för att deras egen reaktion ska bli för stor kanske. Men jag skulle vilja säga, bara säg: Jag är så ledsen, jag hörde vad som hänt, jag beklagar” Det är det enda man behöver skicka med, ingenting annat. Det betyder så mycket. Man kan ju skriva ett vykort och skicka hem om inte orkar. Men våga se de människorna som har sorg, för vi har det alltihop. Nästa gång är det vår egen tur och då hade vi så gärna velat ha en hand på axeln eller en blick eller vad som helst. Vi behöver inte göra så mycket och så stora saker.


Annika:

Om man har lagt den där handen på axeln och den människan blir väldigt ledsen, ibland kan det ju vara så att vi håller ihop tills någon är snäll och då brister det men då behöver man ju inte ta det som att det var jag som fick det att hända. Utan att ha en lyhördhet och våga lägga handen på axeln igen.


Cecilia:

Absolut och ledsna är de här människorna ändå. Vi pratar mycket om det när vi sitter i samtal, eller när jag sitter i samtal på jobbet att många vill ha en ljus begravning och det vill de av den anledningen att de är så ledsna ändå. Och de är så ledsna alla dagar och då vill de kunna plocka fram det vackraste och det finaste den där stunden man är i kapellet och jag kan förstå den känslan. Jag menar, sorgen är ju inte där bara fram till begravningen och lämnar en sen. Den har knappt börjat skulle jag säga när begravningen sker. Jag menar att det är ju sen när vardagen på något sätt ska återgå till det normala och alla de här önskningarna om att ha det gott och liksom sorgehälsningarna försvinner. Det är ju då det stora kanske sorgearbetet många gånger börjar.


Annika:

Och det är då vi måste komma ihåg att lägga handen på axeln


Cecilia:

Speciellt då. Ett halvår senare, ett år senare är ju sorgen ofta lika stor om det har skett någonting tragiskt. Det är då man behöver hjälp i vardagen och allt det här. Men att försöka, under begravningen hylla det livet som har varit, det tycker jag är en sån fin tanke att bära med sig. Det går att göra så saker så personligt idag och det går att göra, säga tack på så många fina sätt. Så att man ska inte tro att man måste göra som det alltid har varit eller bara för att man var på farmors begravning för många år sedan så ska den här se likadan ut. För så är det inte idag och de allra flesta som kommer till oss har aldrig planerat en begravning förut. Man köper i genomsnitt 1,5 begravning i livet och det är klart att det har man ingen rutin på. Man vet inte vad man kan göra, vad man får göra. Så det ser jag som min stora mission, att få hjälpa människor till ett jättefint avslut för det blir ett led i alla minnen som man får efter den personen. Kan man få det till en hyllning på ett bra sätt så blir det ju ytterligare något att ta med sig framåt. Och det tycker jag att man våga och kunna ställa på den man möter när man kommer i sorg till sin begravningsrådgivare. Hjälp oss att hylla mamma. Vi ska i nästa vecka ha ett hejdå-kalas för en kvinna. Det är de anhöriga som har hittat på det. Vi vill ordna ett riktigt fint hejdå-kalas. Vi håller på att utforma det nu och ska fylla det med så mycket fint och personligt.. Det kommer att bli jättebra. För ledsen är man ändå.


Annika:

Du kommer som en utomstående person rätt in i en akut sorg. Jag föreställer mig att man kommer nära i det läget. Stämmer det?


Cecilia:

Jättenära kan man komma. I vissa familjer känns det som att man blir en medlem i familjen. Det känns ju märkligt men man pratar ju, det finns ju inget utrymme för att prata om kallprat, eller vad ska jag säga, man kommer ju rakt i kärnan. Man kommer rakt till våra existentiella frågor om liv och död. Då finns det inga fasader att hålla uppe där. För det första är de ju i akut sorg, eller ett dödsfall har hänt inom loppet av några dagar i familjen. Och de har hängt av sig sina jobbkostymer, sina yrkestitlar och allt möjligt och de är bara människor när de sitter hos oss. Och då måste jag vara människa tillbaka på ett sätt, så att vi kan mötas där. Och sen är det ju så att man får insyn i en familjs innersta väsen. Det man kanske aldrig visar för någon annan, vänner och bekanta vet inte om att man har konflikter i familjen. Kanske inte alla i släkten vet att man är oense om pengar eller vad det kan vara. Det är väldigt utlämnande skulle jag säga att sitta på en begravningsbyrå och det gör det ju ännu viktigare för mig att tacka för förtroendet, att jag får träffa dem. Och att de väljer att lägga det här känsliga i mina händer så det är, man kommer nära och det blir fina relationer och jag får ju ofta fina tack tillbaka och vi gör uppföljningar eller jag ringer alltid mina familjer efter begravningar na och då kan man få jättefina samtal efteråt. Och då märker man att sorgen har gått en liten bit och att ibland kan jag få förtroenden från en änka som hon inte säger till sina barn till exempel. För vissa saker är svåra att prata med sina nära om. Och man kanske inte har den relationen i familjen att man är så öppen. Då finns jag som en kanal där istället och kan ta emot och få förvalta i många fall. Och det är jättefint att få springa på anhöriga ute på stan eller vad man kan träffas ibland och så har man ett osynligt band till varandra. Jag har ju också familjer som återkommer. Alltså i förra veckan hade jag begravning för en äldre kvinna vars son, jag hade begravt hans fru i somras. Och det är fint för mig när de ringer till oss och ber att få träffa mig igen. Och då finns det också mycket som de slipper säga igen. Jag känner dem redan och jag vet familjen och jag vet vad de gick igenom i somras och det har jag med mig som en förståelse in i samtalet när jag träffar den familjen. Men jag får många fina förtroenden och många nära personer faktiskt. Det känns som att man kommer varandra nära och det är ju en kort period vi har med varandra att göra, om man får säga så. Man träffas och sen är begravningen om några veckor och sen ett par veckor efter det har jag en uppföljning och så kanske en gravsättning en månad senare liksom sen är vi färdiga med varandra. Men jag glömmer dem ju aldrig. Och minns ju alla begravningar, alla är olika och man minns de anhöriga och man minns familjerna och det man har pratat om och förtroendena man har fått. Det är jättefina möten. Fantastiska möten. Och inte alltid så sorgliga utan mycket skratt och mycket värme. Hela livet får plats.


Annika:

Jag har en uppmaning till alla som lyssnar om att undvik inte den som sörjer. Stå kvar eller gå fram. Och det behöver inte alltid vara att man säger någonting för det finns väldigt, väldigt fint i att dela en tystnad.


Cecilia:

Absolut


Annika:

Men att stå där och visa att man finns.


Cecilia:

Ställ dig bredvid, det är det enda du behöver göra. Ställ dig bredvid en stund. Ta någon på armen. Det räcker.


Annika:

Stort tack för att du kom hit Cecilia Wiklund!

Cecilia:

Stort tack för att jag fick komma hit Annika.


Annika:
Och hela livet fick plats.


Cecilia:

Hela livet.