Ställ frågor och lyssna på svaren - Kristian Windahl

Kristian kallar sig frågespruta och är väldigt skicklig på att ställa frågor som vänder upp och ner på det man tror sig veta. Vilka frågor är bra att ställa till sig själv? Vad hade en lycklig person gjort och varför låtsas Kristian att han är Dalai Lama?

För att alla ska kunna lyssna på Kristian i Konsten att lyssna finns avsnittet som text här: 

Annika:

Innan vi börjar så har jag en liten ritual


Kristian:

En ritual


Annika:

Som jag gärna vill att du är med på.


Kristian:

Ja gärna.


Annika:

Jag har skrivit en poddbön.


Kristian:

En poddbön?


Annika:

Ja, den går så här:

Jag bjuder in den klokaste delen av mig till detta samtal

Låt mig vara öppen, äkta och närvarande

Låt samtalet vara varmt, utforskande och fullt av tillit

Låt oss ta fram det bästa hos varandra och välkomna det som sker

Låt detta samtal bli till et fint minne som vi skapar tillsammans

Här och nu


Kristian:

Amen, säger man då kanske.


Annika:

Ja nästan.


Kristian:

Det kändes lite högtidligt. Och fint. Fin incheckning.


Annika:

Tack. Vad bra. Välkommen hit Kristian Windahl.


Kristian:

Tack så mycket Annika Telléus.


Annika:

Du kan konsten att ställa frågor och att lyssna på svaren.


Kristian:

Jag är intresserad av att ställa frågor och lyssna på svaren. Helt riktigt.


Annika:

Och du kallar dig frågespruta.


Kristian:

Jag är frågespruta.


Annika:

Vad betyder det?


Kristian:

Frågespruta betyder att jag är genuint nyfiken och det kom till som en titel någon gång i tiden när folk frågade vad jag egentligen gjorde och det var det det bästa jag kunde svara. Att jag är nyfiken och ställer frågor ofta.


Annika:

Idag ska vi prata om just det här med att ställa frågor för det är ju en viktig del av lyssnandet. Jag använder ofta dig när jag har kört fast och för att jag ska komma vidare så det kändes så självklart att det är du som är gästen i avsnittet om hur man stället frågor.


Kristian:

Tack så mycket för förtroendet.


Annika:

Jättekul att ha dig här. Varför ska vi ställa frågor?


Kristian:

Vi ska ställa frågor av flera olika anledningar. I det vanliga samtalet så kan det handla om att vi ska förstå, du berättar saker på ett sätt utifrån ditt perspektiv och jag hör det utifrån mitt perspektiv. Och genom att ställa frågor kan jag bredda mitt eget perspektiv. Det kan handla om att jag ska hjälpa en annan person att vidga sitt perspektiv. Så att, det är väldigt kraftfullt med frågor. Ut många aspekter.


Annika:

Och det är en väldigt stor del av vårt sätt att kommunicera. Vi kanske inte tänker på att vi ställer frågor hela tiden.


Kristian:

Precis. Och det gör vi ju hela tiden i ett vanligt samtal.


Annika:

Vi har pratat lite grann också om att vi under det här samtalet, när vi förberedde oss, att skilja litegrann på vem det är som är huvudperson i samtalet. Hur skulle du vilja beskriva skillnaden där? Eller hur, berätta mer hur vi tänkte.


Kristian:

Ja, hur tänkte vi egentligen? I det här samtalet så är vi ju kanske, huvudpersonen kanske växlar litegrann, du modererar det här samtalet


Annika:

Vi gör det här tillsammans


Kristian:

Precis. Låt säga att jag pratar med min coach till exempel. Då är det jag som är huvudpersonen och coachens frågor hjälper mig att tänka bredare helt enkelt, att hitta nya lösningar hos mig själv helt enkelt


Annika:

Och i den situationen är coachen där för dig.


Kristian:

Ja.


Annika:

Och vitsen med att ställa frågor är inte att coachen ska förstå utan att du ska komma vidare?


Kristian:

Ja. mycket bra poäng Annika. Det här handlar inte om att coachen ska vara en bra coach, coachen är en resurs för mig.


Annika:

Och om vi tar ner, tar det här från en coachsituation in i varje människas vardag så har vi ju den rollen i samtal exempelvis om en vän har råkat ut någonting tufft eller står inför att kanske byta karriär eller någonting, då finns vi ju till mer för den andra än att det är ett samtal som är till för båda i den situationen.


Kristian:

Riktigt. Men har du upplevt någon gång att i frågan så finns det någonting så att säga. “Är det där en så bra idé, att byta jobb nu, det är ju pandemi och grejer?”


Annika:

Ja. och om du skulle ställa det till mig så skulle jag känna mig ifrågasatt.


Kristian:

Ifrågasatt?


Annika:

Ja. och kanske att du att när du frågar mig så så anar jag att du inte tycker att det är en bra idé och då har jag fått din synpunkt redan i frågan.


Kristian:

Precis och inte bara min synpunkt. Du har fått min rädsla, har jag projicerat på dig, i min fråga som blir ett dömande av det du vill göra. Hade det samtalet varit i en coachsitutation och jag hade varit coach så hade då hade jag ställt en mer nyfiken och öppen fråga. “Vad innebär det för dig? Om du tar det här beslutet? Eller om du inte tar det här beslutet?” Ovärderat. Ofärgat.


Annika:

Och den tror jag är så viktig att vi tar med oss in i vardagen allihop. Att det är så lätt att vi lägger på ett dömande i, redan när vi ställer frågor. Jag har en vän vars son kör störtlopp och det här mammahjärtat slår rätt hårt många gånger i den utsatta situationen som hon upplever att sonen är i. När vi pratade om det här med att ställa frågor så sa hon, vet du Annika hur många gånger jag har fått stoppa mig själv från att säga “Är du inte rädd?” för det är ju min rädsla. Istället så har jag frågat “Hur känns det för dig när du står på startlinjen?” och sonen har svarat “Det känns fantastiskt, jag har kontroll.” Så att många gånger bakar vi in våra egna värderingar, rädslor, precis som du säger, redan i frågan.


Kristian:

Ja, det är väldigt vanligt.


Annika:

Och väldigt lätt!


Kristian:

Ja. här får vi hjälpa varandra. Att i det vardagliga samtalet, du nämnde sorg till exempel. Då kanske vi bara behöver lyssna. “Men du vet att det här går ju över sen, eller hur?” det kanske inte riktigt är den bästa hjälpen där och då, det kan vara sant i sak men just där och då hjälper det inte huvudpersonen.


Annika:

Nej, och vi behöver stå där. I sorgen. Tillsammans. Jag pratade med en vän häromdagen vars fru hade fått ett jättetufft sjukdomsbesked och jag frågade honom om hur de kunde dela på sorgen och rädslan, allt som har dykt upp i den här situationen och han sa att jag känner en , det känns fint när jag kan vara där för min fru när hon är ledsen men jag vill inte tynga henne med min sorg. Och dök det upp en tanke hos mig och då ställde jag frågan “Det dök upp en tanke hos mig får jag dela den?” och jag började formulerat en fråga som inte blev riktigt bra. Jag kände det när den kom ut och kunde stoppa och fråga “Får jag omformulera mig?”. Och det gick bra och det tror jag att vi måste tillåta oss själva att när det kommer ut fel så måste vi kunna omformulera oss själva. Då frågade jag honom “Hur skulle det vara om du ställer frågan till henne, i en situation där ni inte är i en akut sorg, eller otroligt känslosamt ställe, utan du ställer frågan till henne om hur vill hon att du ska hantera sorgen? Tillsammans med henne eller tillsammans med andra?” och för honom blev det så här: Ja! Jag kan ju faktiskt ställa frågan, för så fint det känns för mig att vara med i hennes sorg och rädsla, det kanske är så att jag berövar henne möjligheten att dela min rädsla och sorg. Vi kanske till och med kan komma varandra närmare i det läget.


Kristian:

Och det som hände för den personen var ju att den personen plockade fram kunskap den redan hade genom den frågan och det förhållningssättet. Min far gick bort för ett tag sedan och då, en fantastisk person sa att, första reaktionen var “Åh fan, hur tar du det?” och det var den första frågan jag hade fått i den processen där någon egentligen var nyfiken på vad betyder det här för mig. De allra flesta i min omgivning, med den bästa intention naturligtvis “Jag kommer ihåg när morsan gick bort” och i det läget så kände jag, jag är ju coach och frågespruta, jag känner att fan det där hjälper inte mig. Just nu är jag inte intresserad av hur DU upplevde när din mamma gick bort, jag beklagar det, absolut, utan den här “Åh fan, hur tar du det?” den hjälpte mig för då fick jag börja prata om det. Jag upplever det så här - och det hjälpte mig vidare. Så det betyder väldigt mycket HUR vi ställer frågan och vad vi skickar med frågan för antaganden. Är vi där för att projicera vår egen rädsla eller är vi genuint nyfikna och vill hjälpa personen vidare.


Annika:

Här kan vi ju också säga att det sker ju säkert i all välmening, att man delar att jag har också varit med om något liknande. Det kan vara en finess att börja fundera på.


Kristian:

Det som händer då, det är ju i all välmening, absolut, det är ju ingen som har en ond intention, tvärtom, man har en väldigt god men fokus förflyttas. Jag är i en sorgesituation och behöver nu helt plötsligt hanterar en respons till någon annans sorg och då flyttar man fokus. Kan vi undvika det i den typen av situationer är det lite fiffigt. Jag menar att det tillför ett större värde i relationen och framför allt den personen som är mitt i det, att få bra frågor, utan värdering om hur det är, är det rätt? Fel? Bra? Dåligt?


Annika:

Ja och det här med vilken styrka det finns i frågorna just att förflytta fokus. Vilka frågor ställer du till dig själv för att förflytta fokus när du behöver det?


Kristian:

Oj. jaa, det är nog ganska många. Jag gillar att leka med tidslinjen för mig själv och mina klienter och de jag träffar. En sån där fråga som jag tycker är väldigt förlösande, om jag står inför ett beslut, eller jag behöver komma vidare på något sätt, “Vad betyder det här om ett år?” “Vad betyder det här om fem år?” någonstans på den där tidslinjen så fejdar det. Det här betyder ingenting om ett år. Då spelar det ju ingen roll. Eller om jag är stressad för någonting. Vad betyder det här om ett år? Ingenting. Då kan det hjälpa mig att få det perspektivet i tid. Så det är nog den typen av frågor som jag ställer mig själv. Att jag förflyttar mig på en tänkt tidslinje helt enkelt.


Annika:

Vad händer i dig då?


Kristian:

Det som händer är i vissa fall är det ju väldigt magiskt för mig, vi pratar mycket inom näringslivet att det är viktigt att sätta mål och så där, för min del handlar det mer om att jag upplever en önskad riktigt, att jag vill uppnå någonting och att jag kan, det liksom händer i mitt huvud redan. Jag kan få känslan av att lyckas med det där jag vill lyckas med till exempel. Det som händer i stunden är att jag börjar tro på mig själv på ett sätt, och ser att jag behöver göra det här först, sen behöver jag göra det här, det börjar växa fram lite aktiviteter i kring det här. Det som i stunden kanske var oj, var börjar jag någonstans?


Annika:

Vilket kraftfullt verktyg.


Kristian:

Mycket kraftfullt verktyg


Annika:

Många gånger när man pratar om frågor så skiljer man på öppna och slutna frågor och jag tror att vi behöver förklara, vi kan inte göra ett avsnitt om frågor utan att prata om det.


Kristian:

Det är rimligt (skratt).


Annika:

Ja. Hur skulle du beskriva skillnaden?


Kristian:

Ja, hur skulle jag beskriva det? “Visst sitter du ner Annika?”


Annika:

Ja.


Kristian:

En sluten fråga är en fråga som du kan svara ja eller nej på. Du har två alternativ. “Annika, hur känns det när du sitter där?”


Annika:

Det känns rätt bra.


Kristian:

Det känns rätt bra. Vad mer specifikt är det som gör det bra för dig?


Annika:

Jag känner mig här och nu tillsammans med dig och får göra någonting som känns viktigt och spännande.


Kristian:

Vad noterar du för skillnader i vår kommunikation?


Annika:

Det händer så mycket mer.


Kristian:

Mm. Med de öppna frågorna. Där jag ger dig en fråga som jag inte har ett färdigt svar på i mitt huvud utan du själv får utveckla det. Nu sa du att det känns bra och då blir jag direkt nyfiken på vad är det mer specifikt och det får dig själv att dels utveckla det, kommunicera det till mig, då förstår jag din situation och vår relation mycket bättre här men du får också möjlighet att notera, det är inte bara bra utan det är bra därför att. Och det är värdefullt för som får frågan.


Annika:

Och för vår relation.


Kristian:

Absolut.


Annika:

Öppna frågor börjar ju ofta med HUR?


Kristian:

VAD?


Annika:

VEM?


Kristian:

VARFÖR?


Annika:

NÄR?

Ibland har jag märkt på mig själv att jag formulerar en sluten fråga som om den är öppen.


Kristian:

Intressant!


Annika:

“Kan du berätta mer om det Kristian”


Kristian:

Ja, det kan jag.


Annika:

Punkt.


Kristian:

Precis. (skratt)


Annika:

Många gånger så blir det en följd att du berättar mer men om jag istället skulle säga “Hur fungerar det här?” så börjar din hjärna att hjälpa dig att komma på svaret.


Kristian:

Ja. här är du inne på en nyckelfaktor i frågorna. Hur du ställer frågan åker in i någon form av recept i vår hjärna och för lyssnaren här så pekar jag på min hjärna nu. Åker jag in i ja och nej träsket om jag säger så, då finns risk att jag missar massa bra saker som ligger där. Frågor har ju det intressanta , jag vet inte om du har eller om lyssnaren har, någon gång frågat runt ett middagsbord så här “Kan du skicka saltet?” Det som normalt händer då är att det kommer salt. Min äldsta dotter gjorde sig lite lustig på det här, hon känner ju till och vet att jag är frågespruta så där, så hon gav sig fasen på att jag ska svara på pappas frågor. “Kan du skicka saltet?” “Ja, sa hon. Och jag satt där och ja, jäklar, hon svarade på frågan men gjorde sig lite lustig


Annika:

Och saltet kom inte?


Kristian:

Saltet kom inte förrän jag explicit bad henne om just det. Okej, tack nu vet jag det, nu vill jag att du skickar saltet till mig. Det här är ju också ett lite förtäckt trevligt sätt vi har, det kallas för konversations postulat om jag minns rätt, där vi egentligen frågar någonting men vi menar något annat. Så nu du kan du och lyssnaren notera det nästa gång när någon ber en skicka saltet. Frågor är kraftfulla och kan tolkas.


Annika:

Jag höll en ledarskapsutbildning för några år sedan och då var det deltagare från olika delar av världen. Och där var det ett par holländska kvinnor och de konstaterade att, när de hade flyttat till Sverige och börjat jobba så fick de ofta mail från sin chef med en fråga “Skulle du kunna titta på det här när du får tid?”. Det tog dem rätt lång tid, båda hade den här upplevelsen och pratade om den, jag ska inte säga att det är typiskt holländare men just i det här fallet var det det. Det tog lång tid för dem att förstå att det var en form av order från deras chef. Då det var det svenska lite glidande “kan inte du titta på det om du får tid”.


Kristian:

Det kanske är lite svenskt, att det är lite förtäckt så där.


Annika:

Det kanske det är.


Kristian:

Det ska vara lite trevligt.


Annika:

Jag tänker på en sak, vi pratade om de här orden som ofta inleder de öppna frågorna.


Kristian:

Ja.


Annika:

Och varför dök upp som ett alternativ.


Kristian:

Ja.


Annika:

Där vill jag litegrann sätta en varningsflagga på varför.


Kristian:

Jag också.


Annika:

Vad bra! Jag har gjort mycket fokusgrupper där man bjudit in kunder och så har jag ställt frågor i en diskussion för man vill veta, och där var det väldigt, väldigt tydligt att om jag sa “varför?” så kände sig många gånger den här personen många gånger ifrågasatt. Sen beror det ju på hur bäddar jag in mitt varför, vad signalerar jag med mitt kroppsspråk, med min röst, är jag tillåtande i mitt varför. Men vi har en litegrann, “oj, varför då?” och så backar man lite grann okej jag ska förklara. Istället för “Berätta mer”.


Kristian:

Handlar det om ett beteende “Varför gör du då här?” kan ju lätt bytas ut mot “Vad får dig att göra så här?” och det blir en tonsänkning så att säga. Varför-frågan om vi tittar på näringsliv, begin with why kör ju Simon Sinek jättehårt så där och det är lite svårt att svara på den frågan. “Varför gör du det du gör?” liksom. Ja, du kanske har ett specifikt svar på det men många har inte det, den är svårbesvarad. Men att besvara frågan “när du gör det du gör och brinner för, vad är du en del av då?” för det liksom jackar upp till någonting som är lite högre än just det du gör. Den tycker jag är intressant. Då brukar det vara betydligt lättare att få tag på den här varför-formuleringen. När vi hjälper människor att hitta just den.


Annika:

Spännande. Ibland när jag inte vet vad jag ska göra, ett alternativ är att jag ringer till dig, jag har också min syster som jag använder mycket för att hon är bra på att ställa frågor för att jag ska hitta mitt eget svar, och det är ju du också. Ibland kan hon till och med fråga mig, vilket råd vill du att ger dig. Och många gånger, jag blir så förvånad, för många gånger har jag svaret när hon ställer den frågan. Fast när jag plockar upp luren för att ringa henne, inte hade tillgång till det där svaret.


Kristian:

Så frågan drar fram svaret hos dig själv?


Annika:

Ja.


Kristian:

Intressant. Och vad är din känsla då?


Annika:

Det är ju där jag vill hitta svaret. Jag vill ju veta själv. Hellre än att någon annan ska tala om “Ja, men ska du verkligen byta jobb nu när det är pandemi”


Kristian:

Om du skulle generalisera på de frågor du får, upplever du att du har svaret själv eller är det oftast att du behöver ett specifikt råd, var på den skalan ligger det?


Annika:

Oftast har jag nog svaret inbäddat långt in i mig själv och det tar lite olika lång tid att få fram det, men jag trivs nog bäst när jag känner att det här svaret fanns inne i mig, det är ingen annans svar. Det är mitt svar.


Kristian:

Det är det här som är, om jag nu sätter på mig coach-Kristian hatten, det är det här som är så fränt. Jag utgår från ett antagande att det du behöver finns inom dig, på något sätt, du har bara inte lärt dig att hitta det än. (22.51) och det är när vi hittar det på det sättet, det är det som verkar ha den största förändrings- och utvecklingskraften. Det vill säga att inte att det är någon annan som talar om för oss att gör så här för det kanske inte stämmer med den där bilden jag har själv men om man kan hitta den bilden först, och sen komplettera med någon annans bild och hitta min egen väg i det så verkar det vara en mycket bättre motor för förändring och driv och utveckling på ett personligt plan eller i sin roll eller vad det nu är. Jätteintressant!


Annika:

Har du några fler bra exempel på frågor för att ställa för att hitta det där svaret i någon?


Kristian:

Det finns många exempel som händer när jag jobbar med klienter sådär och speciellt när det har kört fast liksom. Det där kan jag inte därför att. Då brukar jag vara lite nyfiken. Återigen om man ritar upp det på en tidslinje så kommer de till en punkt där det är ett ganska grovt streck. Hit men inte längre. Då brukar jag vara lite nyfiken på precis innan det där strecket, vad händer då? Hur gör du när det blir omöjligt för dig? Det har förvånansvärt många ett extremt bra svar på. När de har pratat ut svaret så kommer nästa “Då kan jag ju göra så här istället”. Det tycker jag är otroligt coolt. Det är som att vi behöver frågesprutan inbyggd, för att hitta de här krafterna i oss helt enkelt. Kunskapen finns där. Nu är inte det här ett kunskapsseminarium på något sätt men vi har en övertro på att när vi bara fyller på med lite mer kunskap så löser det sig. En person som vill sluta röka. Jag tror inte, jag antar att de vet att det är bara att sluta röka. Men det är något annat som gör att det inte händer. De behöver inte en bok till om att sluta röka. De behöver ha den där frågan som motiverar dem tillräckligt mycket för att sluta röka och då är processen igång.


Annika:

Jag tycker också om frågor som blir lekfulla. Där jag kan kliva förbi mina egna begränsningar i vad jag tror att jag kan. Om jag var Pippi Långstrump - hur hade jag löst det då? Eller vem kan lösa mitt problem? Kristian hade löst det här problemet utan problem. Ja men vad är det första han hade gjort? Han hade gjort så här! Och plötsligt kan jag tala om hur du skulle gjort och använda det sättet själv.


Kristian:

Det är en jättebra fråga. Hur hade en lycklig person gjort? Hur hade en person som kan laga mat gjort? Och då hittar jag de svaren. Konstigt nog. I mig själv. Det handlar om att tvinga in sig i något annat perspektiv och leka som om att jag vore Pippi Långstrump eller Ingvar Kamprad eller Dalai Lama, vem jag nu, det perspektiv jag ni behöver. Och det här kan vi alla ägna oss åt. Så den är. Riktigt bra tips där.


Annika:

Vem brukar du vara?


Kristian:

Jag brukar ta Dalai Lama nämnde jag här, han brukar jag ta som ett perspektiv, sen handlar det litegrann om vad jag vill uppnå. Jag gillar att åka skidor och jag gillar att åka med mina barn i skogen så där och då, nu i år har jag märkt att de åker ifrån mig de små rackarna och då har jag tänkt - hur gör en person som fortfarande kan föra sig på skidor i skogen. Då kom jag fram till att om jag har skidor som, materialet jag har, som är bättre anpassade till det än till pisten. Då har jag ju gjort någon förändring så där. Så kom jag till att det kostar lite för mycket pengar. Jag nämnde till dig innan här att min dotter hjälpte mig att köpa nya skidor för hon tyckte att de hade ett sånt fantastiskt namn. Skidorna hette Mindbender. Så hon tyckte att de passar dig pappa. (skratt) Så det var ett köp på de skidorna. Och då visade det sig att det ändrade förutsättningarna liksom i mitt material vilket gjorde att jag vågade mer i skogen. Så nu är vi lite jämlika igen i skogen. Så det kan vara drivande. Ibland behöver man byta material, ibland behöver man byta mindset. Det som skedde i mig då var nog lite både och. Att jag vågade mer med de nya skidorna. Jag kanske hade gjort det med de andra också men jag lirkade med materialet och lockade fram den där som vågar lite mer.


Annika:

Härlig historia.


Kristian:

Nu började vi prata skidåkning. Det hade jag inte tänkt men du ser. Frågor.


Annika:

Ja. vi pratade sorg förut och svåra situationer, för att göra ett jättehopp från skidåkning, men en sak som jag har noterat är att ibland vågar vi inte ställa en fråga, för att det är jobbigt att stå kvar och lyssna på svaret.


Kristian:

Så kan det vara.


Annika:

Att vi frågar inte hur mår du, om vi anar att här finns det någonting.


Kristian:

Vilken är den vanligaste frågan på en arbetsplats skulle du säga? Generellt. Vad är det första som kommer upp?


Annika:

Hur mår du? Läget?


Kristian:

Ja. en fråga som jag hör väldigt ofta är “Hur går det?”. Jag tror, det är en rekommendation till lyssnaren, att ta din fråga först. Och sen kan vi fråga. Som förälder, vilken fråga är det du ställer till dina barn när de kommer hem från skolan?


Annika:

“Vad var det roligaste idag?”


Kristian:

Den frågan ställer du och jag till våra barn. Hur gick det idag då? Så vi efterfrågar en prestation snarare än en upplevelse. Jag tror på att börja i upplevelsen sen kan man prata hur mycket som helst om hur många rätt man fick på matteprovet eller vad det kan vara.


Annika:

Den frågan också på arbetsplatsen “Hur mår du?” faktiskt välkomnar något annat än “Allt är bra”.


Kristian:

Precis. Att stanna kvar i den och våga ta svaret som du säger, att jag vet att den där personen har det lite, jag går inte förbi där, men det är kanske precis det som behövs för framgången på företaget. Att man står kvar där fem minuter, hur mår du, ja, du vet det är lite körigt just nu. Jaha.


Annika:

Också fundera på är det där och då den personen vill dela det, att ge möjligheten att när det passar dig kom till mig, du får gärna berätta mer.


Kristian:

Jag tror, ska man utveckla det ännu mer, speciellt i en sorgeprocess eller att det är jobbigt, att, jag finns här om du behöver prata, och det är jätteskönt personen att veta men ska vi levla det till nivå två så hör du av dig själv igen. Ett sms. Checkar in. hur känns det nu när du har gått hem för dagen? Att man också visar i handling att jag finns här.


Annika:

När min pappa fick ett sjukdomsbesked för många, många år sedan. Det var intressant hur reagerar människor runt omkring när de får reda på det här. Då var det en kvinna som, hon ville inte ligga på, men hon skickade vykort, jag tror att hon skickade två vykort varje vecka, och skrev några rader. Jag finns här när du vill.


Kristian:

Vad fint.


Annika:

Visst var det. Så ibland kan det ju vara det där, jag tycker att det är jobbigt att ringa, men jag kan skicka de här vykorten för att visa. Och man kan också fråga, hur vill du att jag bemöter dig när du är i den här situationen? Ska vi prata om det? Eller vill du att jag ringer och berättar att jag har varit på bio?


Kristian:

Precis. Det vi är inne på här är kopplingen mellan frågan och det man faktiskt gör. I det fallet är jag övertygad om att den personen som skickar vykort till dig, är där för din skull. Jag är en resurs för dig och verkligen i sin handling visar det. Det blir en skillnad i din upplevelse. Det var säkert många som sa att jag finns här men om du skulle välja någon att ringa till, vem ringer du? Troligtvis den som har visat på riktigt, jag är här. Så att våga ta emot svaret, det blir också en skicka saltet-fråga, det är mycket folk på kontoret och så är man inte riktigt beredd på att det kan komma något som, det är inte riktigt saft och bulle, men att våga stanna i det, vart man än är på väg, det betyder så otroligt mycket för en annan person.


Annika:

Att också vara lyhörd för om den här personen vill då eller inte. Ibland kan det ju vara att man i princip håller ihop så länge ingen är för snäll mot en.

K

Precis. Den personen vill inte dra igång den grejen just där och då men kanske välkomnar det senare.


Annika:

Och kanske skulle behöva det.


Kristian:

Precis.

Jag har fått frågan, en parentes här någonting, eller frågan, påstående mer kanske ibland när är vi inte mottagliga för svaret som i hur mår du frågan, men om vi går till personen som får frågan så är det inte alldeles säkert att den personen är beredd på vad som kommer upp heller. Här är det viktigt att skilja på vad har jag för roll när jag ställer frågan. Är jag kompis? Coach? Kollega? Var är jag någonstans? Är det ett vanligt samtal så är det helt riskfritt men varje fråga får ju någon form av konsekvens. Det händer någonting, positivt, negativt. Och ibland kan vi dra igång någonting som personen vare sig är beredd på eller vill. Då kan det vara så att hindret ligger hos personen själv. Det här svaret som kommer upp i mig, vill jag inte ha. Just nu vill jag bara att du nickar med huvudet och tycker synd om mig. Jag vill inte att du ändrar den här känslan. Jag behöver vara det här offret en liten stund. När vi är professionella coacher så får vi ha ett litet vaksamt öra för det här och skapa oss själva utrymmet för att ställa frågan: Är det okej om jag ställer några frågor? I vissa fall vet vi på förhand - Är du beredd på de konsekvenser, är du villig att ta de konsekvenser som det här innebär? Det har hänt, att de pekar på mig som coach och säger att du är en dålig coach. Jag vill inte att du rotar i det här. Då har man kommit för fort till den här punkten där de själva inte vill se. Det här vill inte jag ta tag i. Då får jag hjälpa till och backa lite grann. Jag får ofta ta ansvaret för det. Jag har ett okej så där men “det var fel fråga, låt mig omformulera det så här istället” så man hjälper personen vidare helt enkelt. Så det handlar både om vad är det jag hör från andra men om jag själv känner att jag är i en situation där det börjar bubbla saker, det där vill jag inte ha just nu, eller inte vill ta tag i eller vad det kan vara.


Annika:

Jätteintressant. Där har jag ju tagit hjälp av dig ibland.


Kristian:

Det har du.


Annika:

Det har jag. Det har bubblat lite.


Kristian:

Det har bubblat


Annika:

Japp. Och bubblande kan vara väldigt, väldigt obekvämt men det kan också få fantastiska konsekvenser när det har fått bubbla lite.


Kristian:

Jag tror så här att tittar vi bakåt våra liv, allihop så där, så har vi ju stunder, det är upp och det är ner, det är lite sådär, det händer saker i vårt liv. Allt är inte lika kul, en del saker är asballa så där. När jag är nyfiken på, när har jag som person, när har utveckling skett? När har jag nått nästa nivå i mitt liv. Då är det när det bubblar och är lite jobbigt sådär. Kan vi vara trygga i den processen. Jag har en frågespruta, eller jag har en vän, eller jag har någon annan som bara är där för mig i den processen så vet jag att på andra sidan så har utveckling skett. Du vet inte exakt vad det är men jag har med mig någonting som blir en resurs för tid och evighet sen.


Annika:

När jag tittar tillbaka på mitt eget liv och om jag skulle rita en kurva på när det har varit bra och när det har varit jobbiga situationer och sätta kryss när jag har haft den största utvecklingen så har det ju nästan alltid varit efter svackorna. Det tycker jag var en viktigt lärdom att ha med min in när pandemin slog till, jag släppte min bok “Konsten att lyssna” i mars 2020. Det var någonting annat som släpptes lös i världen precis samtidigt.


Kristian:

Det var det.


Annika:

Istället för att öppna lådan med böcker på förlaget så fick jag mitt första exemplar på trappan hemma hos min förläggare. På raka armar. För att vi inte skulle komma för nära varandra.


Kristian:

Just det.


Annika:

Det var inte riktigt så jag hade föreställt mig det. Vi fick ställa in releasefest och boksigneringar och så där men att veta att okej, det här motsvarar inte mina förväntningar, det finns en sorg i det, att tillåta mig den där sorgen och besvikelsen, nu är det ju, det här är ju någonting som hände i mig känslomässigt, nu hade ju pandemin otroligt mycket större konsekvenser på livet för oss alla i världen, men det här hände ju ändå i mig. Och att trots, att det här var mitt eget, lilla perspektiv, så blev det en svacka, och att veta att det är okej att ha den där svackan, jag får sörja, men jag tittar jag i förlängningen så har jag, förhoppningsvis, kommit starkare ur det här och har tillåtit en utveckling. Att jag kan tillåta den här perioden att bli någonting som utvecklar nånting som inte hade utvecklats annars.


Kristian:

Just det. Det är ett jätteintressant perspektiv. Nu kom jag på, när du berättar det här, då kom jag på massa referenser. Om vi tar det här med utveckling, när du ritar tillbaka när har utveckling skett. Om vi hade börjat i andra änden och pratat om din framtida utveckling, nu är det här hypotetiskt men, hade du ritat den kurvan upp och ner eller lite linjärt rak?


Annika:

Den hade nog pekat uppåt. Starkt uppåt.


Kristian:

Just det. Och så är det för de allra flesta människor. Och när vi är i nästa andetag ställer frågan Hur har det sett ut den sista femårsperioden? Den sista tioårsperioden? Då händer det någonting intressant. Från idag och framåt då verkar vi vara helt immuna mot det faktum att det inte går spikrakt uppåt för alla signaler bakåt i tiden visar att det går upp och det går ner och det är hit och dit, men från idag och framåt så är det. Pandemin nämnder du. Något som var väldigt intressant med ett företag jag jobbade med, ofta har ju, många företag har kvar styrsystemet budget, man sätter budget och det är en process och beroende på hur man är organiserad då är det mer eller mindre bökigt, det är väldigt få som tycker att det där ser vi fram emot, det är kul, man är chef på någon nivå så där, utan det finns krav som man ska leverera. Budgeten satte det här företaget då i oktober 2019 och vi var i en process och jobbade och sen så slår ju pandemin till, och det jag sitter och coachar deras chefer om är hur de ska uppnå sina bonusmål. Det intressanta i det här är att de gör allt de kan för att få sin bonus och det jag är nyfiken på är - var finns pandemi-raden i budgetarket. Det finns inte. Det vill säga att man utvärderas, mäts, på saker och ting efter en linjär princip som är satt för några månader sedan i en verklighet som inte gäller. Hela världen har förändrats. Och det hade man inte förmåga att ta in i den organisationen. Man ändrade inte det här så folk fick sparken för att de inte uppnådde sina mål. Det här är otroligt intressant. Och så tänker jag på din story som du berättar, självklart är det en sorg när det sker. För den det sker för. Det är min egen upplevelse, det kan ingen ta ifrån mig. Men vi måste vara både och. Vi måste också se det för vad det är. Och vara flexibel i det. Och det visar alla studier på att det är de som är mest flexibla som utvecklas mest när förutsättningar förändras. Det vill säga ligger jag kvar i “det var bättre förr nu kör vi som förut” men det är ingen som köper cd-skivor längre. Alla streamar. Men jag säljer bara cd-skivor. Det står ju producenten fritt tänker jag. Det är klart du får göra det men din marknadsandel kommer att bli mindre. Det är jag helt övertygad om. Det är en väldigt intressant process du beskriver där vi behöver vara både och. Vi behöver både tillåta oss sorgen, eller svackan men också använda det som en resurs, en pendel som liksom slänger in oss i framtiden på något sätt.


Annika:

Jätteintressant det du säger. Tittar jag tillbaka och ser, om jag hade vetat om den här svackan, att jag var på väg in i period som var jättetuff, så hade jag gjort vad som helst för att undvika den. Fast i backspegeln så är jag ändå glad för de flesta svackor som har varit där för att de har lett till någonting.

Var tycker du är viktigt att folk lär sig om att ställa frågor?


Kristian:

Om jag ställer en fråga att lära sig att lyssna på svaret skulle jag nog vilja säga. Alltså att ta in det som kommer tillbaka. Det är då det skapar någon form av värde tänker jag. Om jag kan resonera på det som kommer tillbaka.


Annika:

Jättebra. Jag vill också skicka med en liten utmaning, eller uppmaning kanske till lyssnarna att fundera på hur, observera hur ställer du frågor? Är det slutna frågor som man egentligen kan svara ja eller nej på eller är det öppna frågor? Om du är en av dem som mest ställer slutna frågor, vad skulle hända om du prövade att ställa öppna frågor istället?


Kristian:

Intressant utmaning.


Annika:

Ja.


Kristian:

När svaret sen kommer när lyssnaren vl ställer sina öppna frågor så för att kunna lyssna mer på svaret, om jag alltid inleder med “Vad intressant” i mitt svar på svaret, istället för att ha tänkt ut nästa clever fråga, så ger mig just den, vad intressant, då har jag talat om för min hjärna det här är ju intressant och det ger mig lite andrum att ta in det som sas.


Annika:

Just det. Så att du kan vara i stunden, lyssna utan att fastna i vilken smart fråga ska jag ställa nu.


Kristian:

Precis.


Annika:

Och det är väl en jättebra avslutning på det här avsnittet?


Kristian:

Ja, jag tycker det.


Annika:

Och det var ju en sluten fråga (skratt). Stort tack för att du kom hit Kristian Windahl.


Kristian:

Tack för inbjudan Annika.