Läkande lyssnande med
Lasse "Brandmannen" Gustavson

Lasse berättar om hur viktigt lyssnandet var för att han skulle läka som människa efter att ha blivit svårt brännskadad under en utryckning som nybliven brandman. Varför är acceptans så viktig och vilka insmugglade budskap kan finnas i tystnaden?

För att alla ska kunna lyssna på Konsten att lyssna finns avsnittet som text 

Lasse “Brandmannen” Gustavson - transkribering


Annika:

Innan vi börjar så har jag en ritual. Jag har en poddbön. Den går såhär:

Jag bjuder in den klokaste delen av mig till detta samtal

Låt mig vara öppen, äkta och närvarande

Låt samtalet vara varmt, utforskande och fullt av tillit

Låt oss ta fram det bästa hos varandra och välkomna det som sker

Låt detta samtal bli ett fint minne som vi skapar tillsammans

Här och nu


Lasse:

Må så ske


Annika:

Ja


Lasse:

Tack! Vad fint!


Annika:

Tack.


Lasse:

Man sätter ju alltid en anda i rummet och det här är ett anslag, som du gjorde, att sätta en sådan anda.


Annika:

Varmt välkommen Lasse Gustavson!


Lasse:

Tack så mycket Annika.


Annika:

Du kan konsten att använda lyssnandet som ett verktyg för att läka. Både dig själv och andra.


Lasse:

Jag har ju fått uppleva det. Från båda hållen, kan man säga. Både att vara den som är i behov av läkandet genom den typen av lyssnande. Och sen också, jag möter människor som har något trasigt som behöver komma fram för att läka och det är något som inte går att mäta riktigt men det känns när man ligger på den nivån upplever jag. Åt båda hållen. När jag var med om det första gången det var då när jag hade brännskadat mig när jag var 24 år och möttes utan det där lyssnandet som är just öppet och tryggt, tillitsfullt, icke värderande. Då hade jag inga ord för det som 24 åring men jag upplevde ju hur, rent instinktivt, det här är någonting heligt som händer nu. När någonting heligt händer då blir det också helt och den läkande effekten gjorde mig hel kan man säga.


Annika:

Jag vet att du har berättat vid något tillfälle, du var ju väldigt svårt brännskadad och låg nedsövd i ett par månader och jag har för mig att du har sagt vid något tillfälle att kroppen hölls nedsövd för att kroppen skulle få läka och inte störas av tankeprocessen


Lasse:

Och med den då kanske oro och ångest och sen även smärtan, den fysiska smärtan, den upplever man ju heller inte när man är nedsövd. Så att jag var ju så illa skadad att kroppens resurser behövdes för att just ta hand om alla de processer som sker i det fysiska läkandet och då fick inte de resurserna splittras på smärta, ångest, oro och annat som kan skapas bland annat utifrån hur man tänker och relaterar till det man har varit med om. Så det var, det var ju egentligen en befrielse kan man säga, den nedsövningen.


Annika:

När du väcktes upp ur den här koman som du var försatt i så, så hade du också en begränsad mängd energi. Hur resonerade du runt hur du använde den energin?


Lasse:

Då kan man väl säga, då var det egentligen inget kognitivt resonerande. Det var mer som att följa, följa något som kändes intuitivt rätt. Ett annat sätt att uttrycka det det är det att jag, jag valde att vara lat. Jag orkade inte bry mig helt enkel. Om min morgondag, om min framtid, om mina pensionspoäng, jag orkade inte bry mig om det. Det kan man ju tycka att det låter oansvarigt men jag inser ju i efterhand att jag tog faktiskt ett väldigt bra ansvar att inte splittra eller att förlora min energi, genom att inte lägga börda på mig själv genom att skapa oro och andra saker som kan ge en emotionell, tung tillvaro. Jag hade inte läst några visdomsböcker från Österlandet, eller gått på några psykologiutbildningar. Mental träning kunde jag inte ens stava till. Och så vidare. Så det var min djupa intuitiva visdom eller självkänsla som hjälpte mig att hålla mig på den där smala men också rena vägen och inte ramla ner i grubblerier, självömkan, hat, hämnd, bitterhet och så vidare. Som hela sidan finns vid sidan av den där smala, rena vägen som leder till läkning. Och jag tror att, jag tror att en styrka jag hade i detta var just min svaghet. Paradoxalt nog. Jag var för svag för att förlora energi på det där som låg vid sidan av. och det märkte jag på, det märkte jag på det andetaget jag just nu tog, om jag var på den smala, rena vägen eller om jag var på väg ut på ett sidospår. Om jag ska försöka ge en bild, om du tänker att du är i botten på ett mörkt, lerigt, jädra skithål, om jag får uttrycka mig så. Det går knappt att andas i botten på det där jädra skithålet och det är så mörkt att du knappt ser någonting men när du liksom känner med dina händer så känner du att det är ganska branta, hala leriga väggar och det är omöjligt att klättra upp för de här väggarna. Du glider hela tiden ner bara. Men så hittar du i mörkret en bred planka. Och den här plankan, låt oss säga att den är tre, fyra decimeter bred. Och där märker du att den lurar uppåt, mot ljuset i slutet av det här hålet och lutningen gör att du kan liksom krypa upp på den här plankan. Kan du se det framför dig?


Annika:
Ja.


Lasse:

Men så märker du, när du har krupit en bit, att sätter du en hand vid sidan av plankan så glider den direkt ner, och skulle du sätta ytterligare ett knä, då är det stor risk att du skulle trilla av plankan och glida ner till botten igen. Så hur tar man sig ur det här hålet? Jo, väldigt försiktigt så ser man till att man håller balans på den här plankan. Och det var den här balansen jag behövde hålla med mina tankar och kopplat till det då, mina känslor.


Annika:

Vilken fin, kraftfull beskrivning.


Lasse:

Fast inte så snygg. I botten på ett skithål vill man ju inte vara, men där hamnar vi ju ibland trots allt.


Annika:

Vi gör väl det lite till mans. Olika stora hål. Men det är ju väldigt.. Vad tror du fick dig att ändå komma till den här insikten? Du förklarar att du var så illa däran att du så du hade inte så mycket att välja på. Alla har ju inte de, hittar ju inte, den insikten där.


Lasse:

Återigen så tror jag alltså att min kraftlöshet var på sätt och vis min styrka. För den gjorde mig medveten i nuet. Just varje andetag. Du och jag sitter ju här och pratar nu men vi tänker inte på våra andetag, eller hur? För det sköter sig självt. Jag har fått lära mig att vi börjar andas redan i moderlivet vi människor, det gör alla däggdjur. Vi börjar andas fostervatten för att stärka andningsmuskulaturen. För när vi sen föds måste vår andningsmuskulatur vara tränad för att vi ska orka andas luft. Och det är ju ingenting man tänker på, det är ju naturligt att andas sen. Men jag har alltså legat i en respirator i två månader och då trycker man i luft. Lite som en cykelpump. Så trycker man i luft och så faller bröstkorgen ihop av sig själv och så trycks det in ett nytt andetag så min andnings muskulatur var ju eftersatt. Man kan nästan säga att jag hade inte andats själv på nästan två månader. Och därför var jag så svag att varje andetag var alltså ett medvetet arbete och då märkte jag ju om jag tappade energi på några skittankar som jag alltså inte hade råd med. Och den här symbolen att man kan hålla ut, man kan känna med en hand eller ett knä, vid sidan av den här plankan som leder uppåt och utåt men inte mer för då tappar man balansen och då glider man ner i mörkret och sen får man börja om. Så min svaghet skapade den här varsamheten och den här medvetenheten om att hålla ordning på tankarna och i och med det också känslorna. Sen är det självfallet så att, när jag så att säga är normalstark igen, så kan jag ju så klart tappa den här insikten och den här erfarenheten och gå omkring och ruttna på någonting. Du vet så där. Vilket väder det är! Är du med? Det kan man ju ruttna hel hel dag på och det ljusnar ju inte för det. Så är det inte beskaffat med vädret. Och då ibland så kommer jag på mig själv: Men hallå! Lägg ingen energi på det! Utan fokusera på det som ger någonting tillbaka. Och där pratade jag med en vän som just sa det, han hade en erfarenhet av en nära person som hade begått självmord, och utan att förlora oss i det där, så skulle jag ändå vilja säga att min väns reflektion är, att om man kan ha fokus på det skapar tacksamhet i livet, det är för honom ett sätt att också hitta ljuset och att inte tappa bort sig så att säga. Vad kan jag vara tacksam för?


Annika:

Och också som ett verktyg att hålla sig här. Att inte förlora sig i varken dåtid eller framtid.


Lasse:

I nuet. Ja.


Annika:

Jag tänker på ordet acceptans. Det kan inte ha varit så lätt. Det var ju många processer som pågick samtidigt med din kropp och återhämtning och att också närma sig den här skadan som du hade fått. Hur spelade acceptansen in i det?


Lasse:

Acceptans är ju nyckeln till nästa nivå av till exempel nyorientering och att hitta livet igen. Man behöver gå via acceptans upplever jag. Och där också paradoxalt nog, hade jag en fördel när jag vaknade efter två månader så var jag blind, så jag kunde inte se mina skador. Men med frågor och svar jag fick så kunde jag bygga upp fantasibilder om hur illa skadad jag faktiskt var. För att lyssnarna ska få en bild så var mina fingrar i princip amputerade allihop. Jag har två halva tummar kvar. Och när jag vaknade gick inte de att använda heller för de var ihopläkta med resten av handen så jag hade ingen gripförmåga överhuvudtaget. Och sen så var jag också väldigt svårt brännskadad på ansiktet och hela huvudet, så hår och skägg och ögon och nästipp, personliga anletsdrag var bortbrända. Jag har också en del brännskador på benen. Men det, jag hade alltså ingen fysisk, eller visuell upplevelse av det utan eftersom jag var blind, så fick jag det berättat för mig utav min familj, mamma och pappa till exempel och vårdpersonal och så där. Och givetvis var det förfärande att höra att jag, att mitt forna jag, du vet när man ska legitimera sig så visar man ju en bild på sitt ansikte och så har man en namnunderskrift som är gjord av ens egna hand. Inget av det kunde jag göra. Då är frågan: Vem är jag då? I det här blinda tillståndet och i det här försvagade tillståndet, så kände jag ändå på något vis inombords att jag är ju den jag alltid har varit här inne. Och det tog ungefär en månad innan de kunde avbandagera mina ögon och jag kunde få chansen att se på mig själv då i en spegel. Och givetvis så var verkligheten än mer förfärande än min fantasibild av hur jag såg ut. Men då var jag redan förankrad i mig själv. Jag är mig själv i grund och botten men mitt yttre är bränt till oigenkännlighet. Det fanns ju så klart en sorg och en förfäran kopplad till det. Och där tror jag återigen att jag på sätt och vis hade nytta av min kraftlöshet för jag kunde inte hålla min sorg ifrån mig, jag kunde inte bita ihop. Jag kunde inte låtsas som att “Det kommer nog att gå bra det här”. Är du med? Utan jag var naken som ett barn, ett försvarslöst barn, och föll, kan man säga, nästan handlöst ner i den här, den här sorgen. Nu upplever ju inte jag att sorg är destruktivt utan att sorg är läkande i grund och botten. Även om det fanns så att säga en djup sorg att på något vis gå igenom så var det ändå inte någonting som jag upplevde tog energi på ett destruktivt sätt. Säkert har du upplevt kanske själv, eller hört människor säga, att den här sorgen är väldigt tung och det kan den absolut vara, men (17.48) i mitt försvagade tillstånd så så kunde jag bara just acceptera den och det gjorde den mirakulöst lättare. Det påminner litegrann om det här väderfenomenet stormen och stormens öga. Att i stormen så kan du liksom slås omkull totalt och tappa andan, men centralt i en storm finns ett lugn. Det är kav lugnt i mitten utav ett stormscenario och det kallas ju då för stormens öga och det ser jag litegrann som synonymt av det psykologiska tillståndet av acceptans. I acceptans finns ett lugn. Och sen kan det storma runt omkring. Och utan att jag har värderat det så tror jag att i och med att jag kunde acceptera både sorgen och hitta kraft i acceptansen så verkade det som att jag kom ur den här bearbetningsprocessen ganska fort och återigen då kunde nyorientera mig rätt så omgående. Det primära var nog sorgen kring mina förlorade händer. Då har kanske hört det där uttrycket från människor som håller på att dö, att de har upplevt, att i dödsögonblicket var det som att livet passerade revy. Har du hört det uttrycket? Så var det med mina händer. Mängder med situationer där händerna var centrala. När jag fick höra att mina fingrar var amputerade, så var det som att mängder med såna situationer i mitt liv passerade som revy för mitt inre seende. Jag hade varit med i scouterna, att liksom hugga ved, göra upp eld, paddla kanot och alla såna göromål. Där är ju händerna centrala, mängder med såna upplevelser passerade revy. Och i botten på det då så fanns acceptansen som sen kunde lyfta mig upp igen till ytan där nyorientering kan ske. Sorgen över att förlora ett ansikte den innehöll mer dimensioner upplevde jag. För att det, dels var det, jag var stolt över mitt blonda hår, jag hade mörkt, brunrött skägg som jag, jag var glad över det. Jag vill kanske inte säga att jag var flärdfull men jag trivdes gott med mitt utseende. Visst hade jag haft finnar i tonåren som inte var speciellt prydsamma men jag var 24 år och den perioden var ju över nu. Det fanns så klart en saknad över mitt forna ansikte. Men sen fanns det ju också ett dilemma att möta människors reaktioner. När de såg mitt brända och vanställda ansikte. Att lära sig att förhålla sig till det på ett neutralt plan. Så det var en längre process vill jag påstå. Det sociala förhållningssättet till människor runt omkring. En styrka jag tror att jag hade i det var att jag upplevde på sjukhuset att personalen där, de var ju informerade om mina brännskador, men de hade den fantastiska förmåga att se mig. Bakom mina brännskador. Och det hade jag inte tänkt på förut. Att det går att se en människa bakom hennes yttre attribut. Egentligen är det ju det som i längden är intressant. Vem är människan bakom sin yta? Där fick jag en fin insikt att människor verkar ha den förmågan att se mig bakom mina brännskador och det gjorde ju att det blev lättare att andas.


Annika:

Vad har du för tips för att fler ska få tillgång till sin förmåga att se bortom förpackningen av människor?


Lasse:

Tips är väl egentlige att reflektera över vad är det som ger långvarig vänskap. Vad är det som gör att relationer håller? Är det ytan? Är det insidan? När man reflekterar över det så kommer man ju fram till att det är ju inte bara det ena eller det andra, det är någon form av mix. Men vågskålarna, för de flesta, vill jag påstå, hänger lite tyngre på det människan är bakom sin yta. Bakom sina yttre attribut. Så egen reflektion tror jag är ett sätt. Jag kan inte rekommendera min väg. Dra på dig en brännskada och se hur det fungerar. (Skratt)


Annika:

Det är lite väl drastiskt.


Annika:

Andra människor runtomkring dig, på din väg mot acceptans, att vara i sorgen, att tillåta dig att vara där. Vad betydde andra människor som lyssnade i det läget?


Lasse:

Då var ju det här helande lyssnandet, så underbart vackert, centralt eller viktigt att det fanns. Och du vet, det häftiga är också, du vet, man kan ju känna hur människor lyssnar. Man känner ju om man har en människas öra eller inte. Det är till och med i ett telefonsamtal så kan du ju känna om en människa helt plötsligt har börjat att svara på ett mail framför sin dator eller kanske vinkar åt en kompis som passerar på gatan. Det känns direkt om du har en människas uppmärksamhet eller inte. Och jag, ibland när jag kär kurser kring det här med lyssnandet så brukar jag låta människor uppleva fyra nivåer. Den ytligaste nivån säger jag till människor är egentligen när du är helt ointresserad av vad den andra säger. Du hör att det kommer ljud men du tittar ju på TV och det är Vasaloppsfinal, eller Vasaloppet och de går snart i mål. Alltså du hör ljud men du noterar inte vad människor pratar om. Och nästa nivå, då är du intressant så att när en människa berättar till exempel, herre gud, vilken morgon jag hade. Det var blixthalt ute!


Annika:

Men alltså MIN morgon! Den var ännu värre! Det var mycket halare där jag var!


Lasse:

Ja. Så då märker man också det att jag är egentligen en språngbräda för att du ska berätta själv. Och sen har du den här nivån när människor verkligen är intresserade. Berätta mer! Hur gjorde du då? Va? Du får respons i lyssnandet men de tar inte över. De är genuint intresserade. Sen finns det en fjärde nivå som man inte kan öva. De tre första kan man köra som övning med igenkännande och mycket skratt och så där. Den fjärde nivån då är du inte bara intresserad, då är du liksom uppslukad, du har tappat tid och rum i ditt lyssnande. Du är med i berättelsen. Du är där. Och jag upplevde alltså att det lyssnandet fick jag väldigt mycket. Bland annat ifrån mina kollegor på brandkåren. Jag hade ju bara jobbat en vecka som nyutbildad brandman så att jag hade inte några upparbetade relationer, det var inte mina gamla goa jobbarkompisar som kom och hälsade på. Men varje dag så kom det brandmän som hälsade på, alltså kollegor, och de hade ett empatiskt rakryggat lyssnande som var så fint att komma i åtnjutande av. och när jag hade svårt att hitta pusselbitarna till min egen beskrivning av hur olyckan hade gått till så kunde hjälpa mig att lägga mitt pussel. Dels för att de så att säga var där i lyssnandet men sen var det också så att flera av kollegorna som kom och hälsade på mig de hade varit på olycksplatsen där jag och min äldre kollega Leif av misstag då hade kört in i ett gasmoln som exploderade. Så de hade ett utifrånperspektiv på hur det hade gått till. Det innebar att de, man kan säga att de hade pusselbitar jag saknade. Och tillsammans i det här genuina lyssnandet kunde vi lägga pusslet. Och du vet att när man har lagt ett pussel och alla bitarna ligger på plats, då är bilden klar. Och då går vi vidare men så länge det är några pusselbitar som inte riktigt har kommit rätt så är det så svårt att släppa det där kaoset, du vill gärna få bitarna på plats för att kunna gå vidare. Plus att när bilden är klar då kan man också säga att du kan skaffa dig en erfarenhet av det som hände, för du kan betrakta lite utifrån. Kan du se det när man har lagt ett pussel? Man kan ha hängt över köksbordet från julafton till trettondag jul och när man har lagt sista pusselbiten, då reser man sig upp och så tittar man som från ett betraktarperspektiv och så är man väldigt nöjd. Nu ser jag tydligt. Wow! Vad fint det blev.


Annika:

Det finns ju en stor tillfredsställelse i det. Att lägga den där sista biten.


Lasse:

Yes. Den processen jag behövde göra för att bearbeta den här olyckan, jag kom alltså ihåg olyckan när jag vaknade efter två månader, men det var som ett opusslat pussel. Det var mängder med fragment kan man säga, som virvlade i bakhuvudet på mig. Och jag använder ordet bakhuvudet för att hela min hjärna var inte ockuperad utan den här bearbetningsprocessen som jag behövde göra mentalt och även emotionellt men en del av mitt medvetande var upptaget med att bearbeta det här. Initialt så pågick det dag och natt. Jag tänkte på det på dagarna, jag drömde om det på nätterna, jag liksom återupplevde det. Men det fina var för mig också att det fanns hela tiden en del av mitt medvetande som hela tiden hade ett betraktarperspektiv till det som försiggick i mitt sinne. Om vi kallar det som försiggick i bakhuvud då, så att jag var inte bara i bakhuvudet, och förlorad där, utan jag kunde också flytta mig därifrån och betrakta processen i bakhuvudet från en annan plats. Från en betraktelse. Den gav mig också en trygghet hela tiden om att den här bearbetningen är inte en olycka som händer nu utan det här är en olycka som har hänt och det finns nästan som en fascination i att betrakta vad var det egentligen som hände och att få bitarna på plats. Så det var ingen skrämmande upplevelse för mig utan mer en fascinerande upplevelse. Och som sedermera då gav mig erfarenheter på många olika plan. Både när det gäller min egen självkännedom men också att förhålla sig till eld till exempel. Och jag förstod ju det senare att det var viktigt att jag kom till den, till den erfarenhetsnivån så att jag kunde återgå till brandkåren utan att få posttraumatisk stresspåslag i mötet med nya eldsvådor som utryckande brandman. Jag jobbade som chaufför efter olyckan, körde brandbil och så där och då var det viktigt så klart att jag inte överreagerade utan att jag kunde agera adekvat. Så där var den här läkningen och erfarenheterna viktiga för att få det perspektivet.


Annika:

Det här sättet som du beskriver, att du tar nästan ett utifrånperspektiv på dina egna tankar, vad det ett sätt att också lyssna på dig själv och läka dig själv.


Lasse:

Ja. och framförallt vill jag påstå att det gav mig, just, det där perspektivet gav mig en trygghet. Det känns som om det händer nu fast det är bara ett minne. Jag tappade liksom aldrig vissheten om det. Jag var som sagt var 24 år och den fantastiska hjärnforskning som sker nu har ju gett vid handen att människans hjärna är inte egentligen färdigvuxen förrän vid ungefär 24-25-årsåldern. Då kan vi reflektera på flera nivåer. Vi människor kan alltså tänka på vad vi tänker på. Det är liksom flera nivåer som vi kan förhålla oss till våra egna tankar och känslor. Och det kan vi först när hjärnan är helt färdigutvecklad. Så där hade jag ju den förtjänsten att jag hade en hjärna som var 24 år.


Annika:

De här som fanns runt dig. Som säkert brottades med egna saker också. Kanske som brandman en rädsla för att det kunde varit jag, eller som en förälder som vad har hänt mitt barn. Hur kunde de stå där och vara med dig och lyssna på dig utan att låta sig uppslukas av sina egna saker?


Lasse:

Mmm. Det verkar som att när vi verkligen utmanas i livet så kommer vi i kontakt med en kraft som vi i vardagen inte har tillgång till. Jag tror att vi växer med uppgifterna i livet. Jag har märkt till exempel min mamma hon kan liksom förfasa sig över “ska du ut och cykla? Det regnar!” som att det världens olycka att man ska behöva cykla några kilometer i regn. Men jag har sett så många gånger att mamma har växt med uppgiften så att säga. Pappa har varit lite coolare på det sättet. Han har varit mer rädd att det ska kosta pengar. (skratt) men ja, du kan se de här två gestalterna. Mamma som förfasar sig över att det kanske regnar ute och pappa som tänker att det kan vara dyrt så där men i det här så kommer det en kraft till oss som gör att vi växer med uppgiften. Sen kan jag också säga att jag instinktivt valde att inte berätta om alla förfärliga detaljer för mina föräldrar men däremot så inför mina kollegor som hade den här yrkesmässiga erfarenheten att båda möta både katastrofer och människor i katastrofer så fanns just den här rakryggade empatin. Där jag kände att de håller för vad som helst i den här berättelsen. De kommer inte att bli… Jag har lärt mig skillnaden mellan medlidande och medkänsla. Medlidande kan vara ganska kletigt ibland. Du vet när man börjar värdera någons olycka. “Åh, vilken otur. Stackars dig! Det här kommer ju aldrig att bli bra.” Är du med på vad lätt det är att säga såna saker i medlidande? Och det gör ju inte en människa stark. Utan tvärtom kan man ju börja tro på det där, nej, det kommer nog inte att bli bra, så där va. Den typen av medlidande upplevde jag var väldigt, väldigt sällsynt bland mina kollegor. Däremot fanns den här medkänslan. Och de sa inte “Jag tror att du kan klara detta. Det behövdes inte. För jag kände att i den här rakryggade medkänslan så fanns det en djup tilltro. Du kommer att klara detta. Och den skänkte mig också någon form av förvissning om att det här kommer att gå bra. Och återigen. De sa det inte. Utan de bara satt där med det. Som en, nästan som ett insmugglat budskap i tystnaden. Jag tror på dig. Det här kommer att kunna gå bra. Du är en av oss. Så jag kände mig så inkluderad i en kollegialitet. Har du tänkt på vad man kan säga utan ett enda ord Annika? Visst är det magiskt vad vi kan kommunicera ordlöst.


Annika:
Ja, och vilken styrka i det budskapet. Att de satt med dig i situationen, i händelsen. För om de också hade sagt “Det här kommer att gå bra”. Där kan det ju också hända något, att man går åt fel håll. Jo, jo men kom igen. Att det finns en sån, där man inte riktigt olyckan eller statusen som den är. Men kom igen, tänk positivt! Att det finns en liten baksidan med de positiva budskapen.


Lasse:

De är ju ofta till för att peppa men det kan bli klämkäckt som gör att det tappar relevans ändå va. Om du vill hjälpa en människa tror jag Kierkegaard sa, så måste du finna henne där hon är och det var det de gjorde. De fann mig där jag var. Och sen fanns det en tillit till att du kommer att kunna ta egna steg. Vi kommer att gå jämte, vi kan inte ta stegen åt dig. Men vi kommer att gå jämte. Och precis så var det.


Annika:

Det är så vackert. Vilken visdom det ligger i det.


Lasse:

Faktiskt. Eller hur?

Annika:

Också som ett tips, när man inte vet vad man ska säga. Så kanske man inte behöver säga något.


Lasse:

Nej. och kan man dessutom bortse från sina villrådiga tankar som lätt kommer med “jag vet inte vad jag ska säga nu” om man bara kan lugna ner hjärnkontoret. Jag behöver inte säga något nu så kan du istället inrikta din uppmärksamhet utåt. I det lyssnandet som du så att säga kan bära en annan människas berättelse i.


Annika:

Och som du kan ha tillgång till utan att ha övat på.


Lasse:

Utan att ha övat på? Ja. Det finns ju utbildningar så klart i lyssnande. Det gör det men lyssnar vi inåt så märker vi att vi redan är kompetenta. Vi har en naturlig vishet och ibland även vishet i hur vi ska förhålla oss. Vi behöver ibland lugna ner hjärnan och vila i den där inre vissheten eller visheten.


Annika:

Hur gör man det?


Lasse:

Som jag upplevt och som jag sa lite grann tidigare så verkar det som om att det står stora värden på spel, när livet står på sin spets då finns det ett allvar i situationen som gör att vi kommer i kontakt med mycket av den kraften och den kunskapen vi besitter men som vi mitt i vardagsbruset inte har kontakt med. Så det är ett sätt och det finns säkert många andra sätt också men det är i händelsernas centrum, där händer det saker som gör att min kompetens blir aktualiserad, hur jag ska förhålla mig. Och jag tror också att man kan öva på det.


Annika:

Och att det handlar väldigt mycket om att vara närvarande här och nu.


Lasse:

Men i övningen så är det mer att man tränar och övar och prövar om detta händer hur gör vi då. Jag började jobba igen på brandkåren efter två års rehabilitering och när jag hade jobbat ett antal år så blev debriefing ett verktyg för oss på utryckningen. Att hantera tunga upplevelse kan man säga. Avlastningssamtal syftar till att just avlasta en belastning som hänger kvar efter kanske ett larm, en olycka man varit med om. Mycket av de här utbildningarna handlar om att vi fick öva på att situationer och handleda som debriefinghandledare en grupp som kanske hade kraschat med ett flygplan eller varit med om en tågolycka eller varit med i någon krigssituation. Vi fick öva på det här redskapet för att sedan kunna ha redskapet i vår hand i en äkta debriefing-situation utan att behöva tänka på det. Utan då låg det bra i handen. Och det är ju som ett verktyg. Du vet att om du får en skiftnyckel så kan du ju inte dra muttrar hur som helst med den utan du behöver liksom skruva på den där lilla rullen som ändrar käftarna på en skiftnyckel och du får liksom pröva dig fram och den är ju lite vinklad också skiftnyckeln, så vänder du på skiftnyckeln då får du vinkeln på andra hållet. Det här kan du behöva testa innan den ligger gott i handen. Så var det med det här debriefingverktyget också så att, att öva och pröva och bli bekväm.


Annika:

Och att vara snäll mot sig själv när man övar.


Lasse:

Man ska ha en god sån pedagogik där man kan hellre skratta åt misstagen och vara glad åt att “Tur att det här bara är övning” Eller hur? Här kan vi göra alla misstag, det kostar ingenting. Det är jättebra om man får en typen av pedagogisk träning.


Annika:

För risken om vi inte vågar misslyckas så vågar vi kanske inte lyckas heller.


Lasse:

Så är det. Ja. så är det.


Annika:

Det finns en historia om vargarna i ens inre. Vill du berätta den?


Lasse:

Just det. Den finns i lite olika varianter. En variant som jag har tagit del utav är en mästare på ett kloster som säger en morgon när munkarna sitter ute på borggården att Godmorgon, säger han, jag måste berätta för er. Jag har två hundar i mitt huvud. Den ena hunden är väldigt argsint och misstänksam och morrar åt allting som den inte känner igen. Den andra hunden är lite mer godmodig och nyfiken och går gärna fram och luktar och viftar mer på svansen åt det okända. Jag kan tänka mig att munkarna sneglade litegrann åt varandra. Vad är det vår mästare säger? Har han två hundar i sitt huvud? Och så säger mästaren: vet ni vilken av de här hundarna som är störst? Och som jag har hört historien så får han själv komma med svaret efter en stunds tystnad och då säger han att den hunden som jag matar är störst. När jag hörde den historien kunde jag direkt relatera till den här utsatta situationen jag befann mig i som nyskadad att beroende på vilken attityd jag gav energi så växte ju den direkt så här. Och den påminde också om den här bearbetningen om att ta sig ut det här nästan bottenlösa hålet med hala leriga väggar. Det var jätteviktigt att så att säga mata rätt hund.


Annika:

Och i tider av oro. Hur gör vi?


Lasse:

Medvetenhet är ju återigen ett sätt att kunna välja. Hur gör vi? Och kan säga till exempel att min sambo Lena och jag vi valde tidigt när Corona slog till att bara lyssna till Folkhälsomyndighetens råd och information. Vi valde att inte söka ute på nätet för det finns så mycket lättillgänglig information som spretar åt alla håll. Så vi gjorde ett medvetet beslut. Vi förhåller oss så som Folkhälsomyndigheten rekommenderar. Och så låter vi det andra beror. Den hunden valde vi att mata där. Och nu med tanke på Ryssland och Ukraina så är det så klart fruktansvärt lätt att förfasa sig över den hjärtlöshet vi ser och som vi upplever från Rysslands sida. Och jag kan bara säga att för min egen del så vill jag inte själv bli hjärtlös i det förfärliga som ändå sker utan att fundera på vad kan jag bidra med som matar den hållningen som jag vill se ska utvecklas. Det är mitt ansvar. Då är det ju, om vi ska förenkla det väldigt mycket, så kan man säga att det finns rädsla och det finns kärlek som vi människor slås emellan. Och det är ju så klart kärleken som vi vill se ska utvecklas. Den allomfattande kärleken. Så det är det som jag på olika sätt kan bidra med. Och oro är då mer närbesläktat med just med rädsla.


Annika:

Och den hjälper väldigt få.


Lasse:

Ja.


Annika:

Jag vill skicka med en uppmaning till alla lyssnare om att fundera på vilken varg matar du och se till att fylla på med det som är viktigt, som får dig att må bra och extra viktigt i oroliga tider att också ta vara på den där tanken: Vad är jag tacksam för idag?


Lasse:

Sen finns det ett uttryck med som är på gränsen till att vara en söndertjatad kylskåpsmagnet. Ingen kan göra allt, men alla kan göra något. Har du en sån magnet på ditt kylskåp?


Annika:

Nej.


Lasse:

Men du känner igen den, eller hur?


Annika:

Absolut.


Lasse:

Det finns ändå något viktigt i det. Ingen av oss kan göra allt men vad kan jag göra för att bidra till det jag vill se ska utvecklas och det kan vara ja, jag vill inte ge exempel, men att var och en hitta någonting som jag kan bidra med på ett positivt sätt. Dessutom känna tacksamhet för det vi har.


Annika:

Jag är tacksam över att du kom hit. Stor tack Lasse!


Lasse:

Tack Annika!