Lyssna på och med din kropp - Mi Ridell

Mi är specialiserad på kroppspråk och har skrivit boken “Kroppen ljuger aldrig”. Hur kan vi använda våra kroppar för att visa att vi lyssnar? Vad händer i kroppen när vi gör en segergest och hur kan det hjälpa oss när vi vill krypa ihop och gömma oss från världen?

För att alla ska kunna lyssna på Mi i Konsten att lyssna finns avsnittet som text här: 

Annika:

Innan vi börjar så har jag en ritual. Jag har en poddbön. Den går såhär:

Jag bjuder in den klokaste delen av mig till detta samtal

Låt mig vara öppen, äkta och närvarande

Låt samtalet vara varmt, utforskande och fullt av tillit

Låt oss ta fram det bästa hos varandra och välkomna det som sker

Låt detta samtal bli ett fint minne som vi skapar tillsammans

Här och nu


Mi:

Fint. Jag skriver under på det.


Annika:

Vad bra! Varmt välkommen Mi Ridell.


Mi:

Tackar, tackar!


Annika:

Du kan konsten att använda kroppen för att lyssna.


Mi:

Ja, det är i alla fall det som jag är väldigt intresserad av. Alltså, jag är väldigt intresserad av den ordlösa kommunikationen. Vad är det vi säger där bortom orden? Vad är det vi säger med kroppen? Med ögonen. Med gesterna. Vad är det vi talar med kläderna? Vad är det vi säger när vi inte säger någonting?


Annika:


Mi:

Och rösten. Det är så otroligt spännande tycker jag. Med den här ordlösa, den här icke verbala kommunikationen. Det kallas ju lite slarvigt för kroppsspråk men det är ju inte bara kroppen. Det tycker jag är spännande. Och konsten att lyssna är ju definitivt en stor del av kommunikationen.


Annika:

Och kroppen är en stor del av kommunikationen.


Mi:

Verkligen. Och jag tror inte att gemene man tänker så mycket på vad de kommunicerar med sättet att röra sig, och sättet att titta och sättet att inte titta. Så där. Jag ser fram emot ett spännande samtal med dig.


Annika:

Det gör jag också. Att vi får utforska tillsammans litegrann, för det är ju både det vi själva kommunicerar med vår kropp men det är ju också det som vi fångar upp att andra kommunicerar med sina kroppar.


Mi:

Vad man ska ha i åtanke i hela samtalet är att vår hjärna är likadan som för 40 000 år sedan. inuti. Vi är ju inställda på överlevnad, vi är inställda på ett liv på savannen. Det här med tekniken och smartphones och allt det där är ju bara så nytt, nytt, nytt för oss som art. Hur länge är det vi har haft mobiltelefoner? Tolv år eller något sånt där, gemene man då. Och det här med tekniken och så vidare, vi är ju människor som möter varandra och idag så är jag lite oroad kan jag säga över att vi är så dåliga på att läsa av varandra eftersom vi tittar så lite på varandra. Vi ser varandra, både bokstavligen och bildligen så lite, om man jämför. Nu när jag åkte hit till dig på tunnelbanan, var det nästan bara jag som tittade upp, och alla andra titade ner i sina telefoner. Och det är ju inget konstigt för det är ju också ett sätt att kommunicera, det här digitala och jag ska inte svära mig fri, absolut inte. Men det här med att se varandra och som du är så duktig på att lyssna och lyssna in och så där. Vi håller på att bli så mycket sämre. Så att det oroar mig. Jag hörde några brittiska forskare som sa att de har problem att rekrytera, jag berättade det för dig tidigare, men jag berättar det här i podden också, man har svårt att rekrytera unga människor att gå under cover. För de kan inte läsa av ansiktsuttryck på samma sätt, de kan inte läsa av det här med när folk kommer för nära, det här med magkänsla. Och då tycker jag att det känns ännu viktigare, jättevärdefullt att du och jag sitter och pratar och belyser det här. Saker som vi innerst inne kan men som vi kanske har glömt bort och blivit lite sämre på.


Annika:

Att vi får chans att påminna om en hel del självklarheter.


Mi:

Precis. Och man behöver sätta på de glasögonen. “Ja, just det.” Och framförallt så lever vi en värld där tekniken och AI, artificiell intelligens, och så lär sig läsa av ansiktsuttryck, nu sitter jag och gestikulerar så att jag pangar micken här, men lär sig läsa av ansiktsuttryck så nu håller vi på att få teknik som är bättre att läsa av oss, än vad vi är att läsa av varandra. Därför vill jag att vi ska återta att vara människor med varandra.


Annika:

Vad är det första man ska göra?


Mi:

Det som vi gör, både medvetet och omedvetet, vi som har ynnesten att kunna se. Att vi ser varandra. Det finns en svensk forskare som har forskat fram att vi kan läsa av ansiktsuttryck, han heter Per Andreasson, på 90 meters håll och då bedömer stenåldershjärnan i oss, omedvetet då vågar jag möta den här människan eller inte. Är det fara för mitt liv att möta den här personen? Så vi läser av ansiktsuttryck på så långt håll. Så att vi ser varandra det är ju det vi gör, beroende på vad vi kommer ifrån och vad vi har varit med om, så tycker vi att vissa utseenden ser skrämmande ut, det behöver inte vara så att personen är det. Men vi vet ju inte på 90 meters håll, ska vi springa eller vågar vi möta den här personen. Det första vi gör är att se och tar in. och det finns en annan fantastiskt forskare som heter Amy Cuddy som har skrivit en bok, jag vet inte om du har läst, har du läst den? Presence? Närvaro?


Annika:

Ja. Hon har ett jättebra tedtalk också.


Mi:

Ja fantastiskt. Det kan vi verkligen rekommendera.


Annika:

Ted.com. Amy cuddy.


Mi:

Amy Cuddy med c. hon är ju Harvardprofessor och henne ska vi prata mycket om, hon har ju mycket att säga om det här . framförallt vad jag tänkte på nu var ju när vi ser varandra, vad vi snabbt bedömer är “Kan jag lita på den här personen?”. Så det här med trovärdighet och närvaro. Den är väldigt spännande den boken och henne forskning är väldigt spännande. Och där har jag tagit väldigt mycket inspiration. Hon har samma mentor som jag. En FBI agent som Joe Navarro. Hon såg honom när han undervisade kvinnliga polisofficerare, att ta mer plats med sina kroppar. Göra sig själv, göra som djuren, göra sig själv lite större för att få pondus och så vidare. Och då hon fick inspiration att göra den här, som hon pratar om i sin ted talk, den här. Hon gjorde en undersökning hur det påverkar oss, kropp och egen kroppshållning. Precis, med power poses. För er som inte har sett det så går det ut på att, hon delar upp försöksgruppen i två delar, hon tar en situation som hon vet att många tycker är obehaglig och kan vara lite stressande och det är att söka jobb. Och ena gruppen får göra som vanligt, sitta ihopkrupen vid mobilen. Oftast sitter man ju så, innan man ska gå in. och den andra gruppen fick göra “power poses”, sträcka på sig.


Annika:

Och bredda sig.


Mi:

Och bredda sig. Precis som Joe Navarro hade visat de kvinnliga polisofficerarna. Göra sig själva lite större. Fälla ut vingarna som en påfågel. Då kunde hon påvisa att när man gjorde en power pose. En power pose är till ett exempel att sträcka upp armarna i luften.


Annika:

I en riktig segergest.


Mi:

En riktig segergest. Och det spännande är att, som Amy Cuddy säger, är att det gör till och med blinda, födda blinda, när någonting är positivt, när man vinner någonting, då åker armarna upp. Det kan ju inte vara en gest som man har härmat. Utan det ligger hårdvirat i oss som en gest. När någonting är bra. När det är toppen. Genom att göra det då lyfter vi också hakan, vi lyfter blicken. Då visar det sig att, då kunde hon påvisa, genom att topsa de här personerna. Att då ökade testosteronet, lite jäklaranamma, och minskade kortisolet, stresshormonet. Så hon kunde påvisa det. Så det blev vetenskap, så det inte bara blev en floskel. Lyft blicken. Sträck på dig. Som man har hört. Utan hon kunde verkligen påvisa det här. Två minuter räckte. En annan power pose var att sätta händerna i sidorna. Wonder woman - pose. Sätta händerna så att armbågarna åker ut. Det är en power pose. Eller helt enkelt, den här goa, att sätta händerna bakom nacken och sträcka ut lite. Två minuter! Sa hon att det räckte att de gjorde och då påvisade de som hade gjort de här power poses, påvisade ett mer positivt resultat när de sökte det här jobbet. De kom in med en annan schvung och de hade då också påverkat sina kemiska processer. Det tycker jag är spännande. Att vi kan påverka vårt eget mående genom vår hållning. Vad gör våra egna kroppar med oss? Jag tycker att det är så spännande. Att vi då, när vi har, jag till exempel, när jag har en dålig dag, då tänker jag på det här. Liksom att sträcka på mig, att inte kura ihop mig, att ge mig själv det budskapet att nu sträcker jag på mig för att. Hjärnan är så pass korkad att den tänker att jaha, nu har hon en bra dag. Kontra när man skyddar sina vitala organ och liksom kurar ihop sig så som man gör när man sitter framför telefonen eller datorn. Då tror vår stenåldershjärna att vi har en dålig dag, att vi skyddar oss. Då får man ett ökat påslag, enligt Amy Cuddy då, som hon topsade fram, av kroppens stresshormon kortisol och det behöver vi ju inte mer av. Nej! Vi behöver inte mer stresskemikalier i kroppen. Så det. Det var ett långt svar.


Annika:

Ett bra svar. (skratt)


Mi:

(Skratt) jag rekommenderar verkligen henne, jag tycker att hon är fantastisk och spännande. Och jag tror att hennes ted talk har setts 30-40 miljoner gånger, var det senast jag tittade. (mars 2022: 65 miljoner visningar på www.ted.com och ytterligare 20 miljoner på youtube). Det är så. Det är inte något flummigt utan vi kan påverka oss själva och varandra positivt och negativt genom sättet vi förhåller oss till varandra och sättet som vi har våra egna kroppar.


Annika:

Jag har för mig att hon också pratar om det här med kvinnligt och manligt. Att det är typiskt manligt att bredda sig och ta plats. M


Mi:

Det är sällan en tjej bresar med benen så där som killar gör när de sitter.


Annika:

Precis. Utan då ska man ta lite mindre plats och lägga benen i kors.


Mi:

Man kan ta plats med saker. Jag vet inte om du som lyssnar, men i nåt sammanträdesrum, generellt, nu generaliserar vi, men då är det så att män breder ut sig mer, tar mer plats helt enkelt. Och det var ju det som Joe Navarro ville inspirera de här kvinnliga polisofficerarna att ta mer plats med sina kroppar, med sin hållning, att göra sig själv lite större, speciell om du är chef, om du behöver visa dominans. Här är det jag som bestämmer! Att inte krympa sig själv. Att inte kura ihop, att inte slingra ihop benen, att inte gömma sig i ett hörn, för då hugger de. Sen är det också, som jag brukar säga, också generaliseringar, men jag har sett det så mycket. Både Joe Navarro och Amy Cuddy påvisar det här också att, när man, och det här har ju du och jag pratat om, när man lyssanr, då är det så att man, och har alltid varit så, det ligger hårdvirat i oss, att man, då lägger vi huvudet på sned. Den här psykologgesten och så nickar vi lite och så, jag visar mig sårbar gentemot dig nu, jag blottar halsen, jag visar, jag nickar, du kan berätta, du kan lita på mig genom att jag gör mig sårbar med min kropp inför dig. Jag blottar min hals. Här ligger de vitala organen, mycket nerver, andningsorganen, slår du här så kan du ju slå ut mig. Och den här gesten är ju väldigt bra att använda och att icke använda. Att använda den när du vill visa dig sårbar, lyssnade, när du vill få den andra att känna sig trygg. Det kan vara ett samtal vänner emellan, eller det kan vara ett medarbetarsamtal eller där du som chef eller ledare kan visa dig ännu mer empatisk. Sårbar. Genom att göra så. När du ska vara i din fulla kraft. När du ska presentera din idé, din nya pitch eller. Nu härmar du mig! Då är det inte läge att: Jag heter Mi Ridell och jag ska…”


Annika:

Och snurra håret lite.


Mi:

Och snurra håret, lägga huvudet på sned och vara lite söt så här: ja, men jag (försiktig röst). Då visar man sig sårbar på fel sätt. Då är man inte i sin fulla kraft. Utan att använda det här. När du är i din fulla kraft, när du liksom har hela pelaren rak då kan de inte rubba dig, de kan inte hugga dig i halsen både bokstavligt och bildligt. Så att det brukar jag tipsa, jag coachar ju chefer och ledare och speciellt de kvinnliga att det är väldigt många, många av oss, jag är det i alla fall, utan omsvep, behagsjuk. Då lägger jag huvudet på sned och så ler jag och så… det ligger så hårdvirat i mig. Ta fram en kamera och jag bara. Som Pavlos hundar. Då lägger jag huvudet på sned. Att tänka på det, att använda sin kropp och signalera rätt.


Annika:

Ja, både till den andra men också till sig själv.


Mi:

Ja. det är ju det som är så spännande. Just det är med hållningen, att man kan, ja visst det är en blåsig stormig dag i januari och liksom, livet kanske inte är toppen, men om jag sträcker på mig så kan jag liksom: fake it til you become it, säger Amy Cuddy. Inte fake it til you make it utan verkligen, du kan alltså verkligen påverka de kemiska processerna. Och likadant, det finns ju väldigt många fler forskare än hon, att vi är, om vi drar upp mungiporna så kan vi också göra gladare. För då tror också hjärnan det att “nu har hon en bra dag, nu har hon dragit upp mungiporna”. Det finns ju åtskilliga forskare som har påvisat hur det påverkar oss att sätta en penna, nu har du ditt fina pennskrin här, men sätta en penna i mungiporna och dra upp mungiporna på det sättet så kan vi också påverka oss själva och så har man bevisat att de här gladhormonerna kommer igång. Det är så spännande och det gör ju att det känns så värdefullt att belysa det, och inspirera “Ja, just det! Det ska jag tänka på”.


Annika:

Jag brukar ge det som ett tips, om man känner att man lyssnar på någon och känner att nu tappar jag litegran, om man sitter på en föreläsning eller någonting, att påminna sig själv om att om jag sätter mig som om lyssnar riktigt bra. Det brukar vara lite framåtlutat, mycket mer ögonkontakt. Också det här att sätta på nickandet. Då händer det något. Då följer kroppen efter och nyfikenheten ökar många gånger. När du visar din kropp att jag är intresserad av det här, jag lyssnar och då kommer det också.


Mi:

Viktigt! Det är jätteviktigt. Jag brukar ju liksom styra min publik så att de får känna på, vad är det som händer i kroppen när jag lutar mig bakåt, armarna i kors, liksom flätar ihop benen. Hur känns det här? Kontra, så att man verkligen känner efter för jag tror att generellt är lite dåliga på att känna efter. Vad är det som händer i oss?


Annika:

Många gånger så fastnar vi i huvudet och kanske också att vi har en värld som premierar tankar före känslor och upplevelser.


Mi:

Precis och där är ju du och din bok och det du pratar om när du säger det här med huvudfotingar. Det tycker jag är så härligt. Att lyssna med hjärtat och liksom få ner det, få ner det från tankarna ner till hjärtat.


Annika:

Och det har varit en lång resa för mig för jag har verkligen betraktat mig själv som en huvudfoting. Där kroppens största syfte var att bära runt på min hjärna.


Mi:

Och du som är ett så stort hjärta.


Annika:

Ja.


Mi:

Jag har svårt att, den delen av Annika känner inte jag. För du har ju så fina. Jag fick en jättefin mössa av Annika, en knallgul, för att få de här lyssnande varma öronen, det tycker jag är så härligt, symboliskt.


Annika:

Att ha mössan som en metafor för, när jag har den på så får jag varma öron. Då är jag närvarande, jag lyssnar på dig, sen kan den också åka av. och det tror jag är en väldigt viktig del av lyssnandet att tänka på att nu har jag slutat lyssna. Att vara medveten om det själv. Och att kunna säga: Vet du jag har, min mössa har åkt av, det handlar inte om dig. Utan det handlar om saker som har dykt upp hos mig. Tankar stress, vad det nu kan vara.


Mi:

Och vi är ju lite taskiga mot våra hjärnor också. De pallar ju inte hur länge som helst. Jag tänker på de här oändliga teamsmötena som har varit nu. Det är ju inte lustigt att de här mössorna far av. efter 45 minuter, strindberg sa fem kvart. Alltså en timme och en kvart - inge teaterstycken skulle vara längre. Sen behövde det vara en paus. Oavsett hur intressant och bra. Vi pallar inte. Det behöver inte vara något illa ment, jag menar inget illa med att mina tankar far iväg. Hjärnan pallar inte de här evighetsmötena, de här.


Annika:

Och ännu mindre i det digitala. Där har vi en kortare tolerans. Eller möjlighet att ha vår uppmärksamhet på saker.


Mi:

Jag skulle föreläsa i Norra Finland i Kokkola. Jag var så spänd på att åka på utlandsjobb och så åkte jag upp, de pratar ju svenska där uppe. Sen tänkte jag, när jag började föreläsa då, någonting har blivit fel, de förstår inte vad jag säger. Alltså de satt så nollställda i sina ansiktsuttryck så jag tänkte att de förstår inte svenska. Jag jobbade min hjärna med, för jag är lite kort, de ser min inte ordentligt, jag måste, jag hoppade upp på ett extra podium, jag kämpade, jag vill nå dem. De var helt uttryckslösa i ansiktet. Jag tänkte nej, a, och efteråt, gud vad misslyckat, det här, de förstod ju inte, vad tråkigt, och sen så, när det var klart, de applåderade och de tjoade. “Det här var det bästa vi har haft i Kokkola!”. Jag tänkte: hur är det möjligt? De visade ju ingenting! varken att de lyssnat, eller förstått, eller reagerat under tiden. Men jag visste ju inte det. För mig var det helt främmande att inte ha ett enda ansiktsuttryck. Fortfarande kan jag få brev från Kokkola “Det var så fantastiskt när du var här! Det var det bästa vi har haft i Kokkola!”. Så jag hade ju fel. Min hjärna hade ju fel.


Annika:

Och höll på att ställa till det för dig i din tolkning.


Mi:

Ja visst! Jag överkompenserade både min längd och min energi och allting. Det där satte sig. För jag trodde ju varken att de förstod eller lyssnade.


Annika:

Där är det ju också något spännande att när man som publik, beroende på vilken föreläsare, om det är någon som bara levererar sitt eller om det är någon som samspelar med publiken. Sker det här samspelet så kan du ju vara en medskapare som publik. Ju bättre du lyssnar, ju bättre förutsättningar får den som står på scen.


Mi:

Alltså publiken har ingen aning om hur viktigt den är. För det är ge och ta. Jag har ju spelat mycket komedier och mycket farser så där och en publik kan ju både hjälpa och stjälpa genom sättet den lyssnar och lyssnar in och tittar. Och så kan det vara någon som vi kallar fiskmåsskrattare som kan stjäla (härmar en fiskmås) så att publiken kan börja skratta åt den sortens skratt, alltså den tar över så att det blir helt galet. Det är jättespännande hur kväll efter kväll, det blir olika beroende på hur publiken lyssnar in och är medskapande. Så tänk på det när ni är på teatrar eller konserter generellt. Publiken är en jätteviktig faktor.


Annika:

Och det blir ju en parallell när vi lyssnar på varandra två stycken också. Att lyssnandet är viktigt för den som pratar. Det handlar inte bara om att ta in utan det handlar om att ge den som pratar utrymme och uppmärksamhet.


Mi:

Exakt.


Annika:

Hur gör vi för att visa att vi lyssnar? Mer än att blotta vår hals?


Mi:

Lägga huvudet på sned. God ögonkontakt. Nickandet som du har pratat om. Framåtlutandet. Engagemanget, man ser ju på ögonen när någon checkar ut. Vi pratar om hur man lutar kroppen. Man kan luta den från någon eller mot någon. Ventral denial. Det är ju ett väldigt subtilt sätt att stänga ute någon. Man behöver göra så lite. Ni kan testa när ni sitter och lyssnar eller går och lyssnar. Det räcker med något så lite som en axel så kan den andra känna sig icke lyssnad på eller utessluten. Nu försöker jag visa det här.


Annika:

Att inte vända framsidan mot den andra utan att vinkla bort sig lite.


Mi:

Ibland behöver man bara vinkla väldigt lite för att den andra personen ska känna sig exkluderad. Så att här, visa medaljen, den här sidan är så viktig där hjärtat är och framsidan. Det är så viktigt att ha den. Jag brukar säga att det är här vi skjuter kärleken och energin och så fort vi vinkar bort den så känner den andra. Det känns. Det skulle kännas jättekonstigt om vi satt och snackade och jag var bortvänd så här. Det blir ju lite corny.


Annika:

Kom tillbaks Mi.


Mi:

Jag försöker visa här. Den goda kommunikationen då har vi ju liksom hjärtana mot varandra. Så att det är viktigt. Och även. Det är så spännande med fötterna också. De ska vi också ha koll på. Vi kan, en person, fötterna pekar dit intresset är. Man kan lyssna med fötterna. Eller inte! När den andra personens fötter är riktade, när tårna är mot dig, då kan du vara nästan helt säker på att du har den personens uppmärksamhet. Och sen kan ju den personen ha fötterna vända mot utgången, nu försöker jag visa det, det behöver inte betyda att, det kan bara betyda att nu börjar klockan bli lite mycket, jag har bråttom, eller att jag blir rädd för någonting och är beredd på att fly. Så fötterna har vi minst koll på. Därför är det så otroligt spännande att titta på vart folk har sina fötter.


Annika:

För vi har inte lärt oss. Så där “man ska ha ett fast handslag” “man ska ha ögonkontakt” det är ingen som har pratat om vart våra fötter är.


Mi:

Vi har superlite koll på dem. Därför är det jättespännande att se. Nu tittar jag här på dina fötter. Det är så spännande att se var folk gör av sina fötter. Fötterna är känsloindikatörer. Happy feet har vi ju hört talas om. Till och med en film. När man blir glad. Häromdagen blev jag så glad alltså, då vill man ju, då lättar man ju, man vill ju bara dansa. Fötterna liksom bla do bi do. Man blir lätt kontra ni vet känslan när man släpar fötterna efter sig, när man är trött eller ledsen. Osäker då åker fötterna in. det är så spännande . kolla på andra människors fötter! Man ser när folk är på dejt, det där kommer aldrig att funka eller nu har.


Annika:

Han är på men inte hon.


Mi:

Precis. Jag tycker det är så kul när jag sitter och tittar på andra människor. Jag kan ju ha fel. Men jag, som du säger generaliseringar, men just fötterna är väldigt ärliga. Som du säger, vad var det de sa, jo, man ska nicka och liksom lägga huvudet på sned, det har vi ju hört som du säger med handslaget och man kan fatta att man ska sitta mitt emot. Men vad gör fötterna?


Annika:

Spännande. Din bok heter ju just “Kroppen ljuger aldrig”. Gör den det ändå ibland?


Mi:

Ja, alltså man kan ju försöka få den att göra det, men det syftar ju på att man gör, jag och min medförfattare. Han heter Lucas Bruhn, det är en pseudonym. Han är svensk undercover polis. Vi grundar ju detta påstående i Paul Ekmans forskning. Att vi avslöjar oss alltid de här första liksom sekunderna eller mikrosekunder alltså millisekunderna. Våra ärliga intentioner. Sen casherar vi det. Men först så reagerar vi ärligt och sen kan vi dölja det. Och det ser man ju kanske inte alltid med blotta ögat utan det är när man filmar andra människor. Och han ju har ju snöat in på ansiktsuttrycken då. Medans Joe Navarro som är min mentor, han tittar på hela kroppen. Men det är så att kroppen ljuger aldrig för dom första millisekunder så reagerar vi ärligt. Och sen kan ju då den tänkande delen neocortex delen i hjärnan dölja, okej här gäller det liksom att vi snabbt sätter på ett leende, eller döljer på något sätt våra sanna intentioner, Och det här bygger ju då på att man filmar alla man möter och spelar upp i slow motion, vilket vi inte gör. Men det är väldigt spännande för man kan bli bättre på och läsa av dom här snabba mikro uttrycken som är Paul Ekman kallar det. Så det går faktiskt att träna. Det finns här online träning. Först så tänker man det här kommer aldrig att gå. men som allting annat, ju mer man övar desto bättre kan man bli. Och vad är nyttan med det då? För det är liksom jo det är ju att det är inte det att jag vill gå runt och säga ha nu nu nu dolde den någonting eller den ljuger eller så. Utan det är bara för att förstå en få en större förståelse. Att använda det positivt. Så är det med mig också ibland, man vill ju inte avslöja sig. Om man är jättenervös eller jätte jag menar ibland kanske det inte alls är läge att visa att man är fly förbannad av olika anledningar eller så kanske det är det. Men det spännande är ju att kroppen ljuger aldrig och det finns ju också spännande forskning att det här med kroppsminne. och kroppen som går till det har vi också eller jag tror att du precis nu säger vi här men jag är i alla fall Det kroppen får ju en kroppsminnen av saker och ting. Jag menar det är ett fantastiskt instrument som vår själ bor i, den här fantastiska kroppen och sinnena och alltihopa. Så man kan bli så ödmjuk inför det faktumet att vi har dom här små kropparna som pallar trycket, eller inte, eller ja bär oss framåt. Och ibland när man får massage, något speciellt ställe som man känner, gud vad är det som sitter här, vad är detta för punkt. Vad har samlats här? Det är viktigt att vi lyssnar på kroppen också, inte bara lyssna på varandra utan vi lyssnar inåt och som vad försöker kroppen säga nu? Alltså när jag har kört på och jobbat stenhårt då blir ju oftast sjuk “men lägg dig ner människa” säger kroppen. Nu är det dags att vila. Okej, ja.


Annika:

Ju mer huvudfoting man är kanske ju svårare är det att förstå kroppens signaler.


Mi:

Jag tror det kommit med åldern med och också med att jag har liksom läst på och så, men jag tycker att jag har blivit bättre på att lyssna på mig själv. Och vet, nej men nu kommer den här känslan eller den här, nu börjar få den här andningen, eller att jag börjar äta så där fort, eller ja just nu blir så snabb och hastig att jag börjar snubbla och slå mig. Så jag kan bli när jag stressar, jag gör fort och fel. Jag kraschar glas eller nej nu måste jag lugna mig. Och lyssna på kroppens signaler och det kan ju vara supersvårt. Jag tror att vårt samhället börjar prata om det mera.


Annika:

Jag har väl råkat ut för att när jag har varit i situationer är jag av någon anledning inte har trivs och dom har blivit långvariga, då har jag ofta drabbats av någon form av infektion, lunginflammation eller någonting sånt. Jag menar verkligen inte att alla infektioner beror på att man inte trivs. Men för mig har det varit ett tydligt, när jag ser i backspegeln, och sen så hittade jag för ett tag sen anteckningsböcker som min farmor hade skrivit när jag var liten, till mig, som jag inte har läst. Jag minns att jag tyckte att gå i förskolan, som då när jag var liten var när man var 6 år, året innan man skulle börja skolan. Jag vet att jag inte trivdes. Jag längtade så efter att få lära mig saker och jag kände att det var någon form av förvaring som inte passade mig. Och så hittar jag farmors anteckningsböcker och läste dom och hon har skrivit om precis den här perioden när jag gick på förskolan och mina lunginflammationer. Så redan då hade jag ett sånt, där jag förknippade trivsel eller miss, att jag inte trivdes med att nej, då sa kroppen ifrån.


Mi:

Ja, men det är viktigt att lyssna både lyssna utåt och lyssna inåt. Alla har vi, jag vet, min bästa väninna hon har sin hals. När hon börjar “nej men nu får jag ont i halsen”. Du kanske ska lugna dig lite, det är hennes akilleshäl. Alla har vi oftast någon sån, när detta händer så.


Annika:

Jo överhuvudtaget att lära oss att lyssna på kroppen. Vad kommer det för signaler? Vad får jag för känsla i magen? Eller hur pratar min kropp med mig? När jag möter en ny människa eller det kommer en ny utmaning. Är det någonting som jag vill? Eller inte vill? Hur vet jag det?


Mi:

Nej och sen så viktigt med med beröring tänker jag. Nu när du pratade så tänkte jag på att för jag har varit singel nu i snart 2 år och liksom pandemi och allting så man har inte liksom blivit vidrörd. Så var jag hos doktorn häromdagen och han tog mig så snällt på axeln, så jag börjar nästan gråta. Tänk så här, gode värld, så jag beställde massage på en gång. Jag tänkte, är jag så svulten att en hand på axeln kan göra mig gråtfärdig. Så kan jag inte ha det! Och det vet vi ju också via forskning och via vittnesmål hur viktigt det är att bli vidrörd, att bli klappad på så att säga. Och då lyssnade jag in tog action på det liksom, att nej men här måste jag måste jag boka massage här, någon som klappar på mig en timme. Det är spännande.


Annika:

Vilka olika behov vi har. Finns det några fallgropar med att lyssna med kroppen?


Mi:

Nej jag kan inte se några fallgropar jag menar, vill du vara en empatisk, lyssnande person så finns det liksom inga negativa aspekter genom att visa det med kroppen. Nu när jag började prata om beröring så kom jag osökt att tänka på, många människor är ovana att det lyssnade på så att det kan uppfattas som flörtigt att vara för intresserad och visa det med sin kropp och med sina ögon och med sitt leende så att det kan kanske ge fel signaler. Så det är väl bara det kanske, att det kan missuppfattas, ditt engagemang och din närvaro och ditt kroppsspråk. Så har det varit för mig ibland genom åren att genom att jag är så öppen och glad och positiv och liksom “Vad spännande!” och liksom då har det uppfattas kanske som att jag är mer intresserad av den personen, den känner sig så sedd och att jag är kanske visar för mycket intresse.


Annika:

Man tänker ändå, om vi inte lägger liksom en parrelation på flirten, tänk om vi var lite mer flirtiga i livet.


Mi:

Ja nej men det ja och jag menar för att det som vi pratade om inledningsvis alltså vi har ju blivit sämre. Jag menar det är ju inget att titta på någon och le lite uppskattande på tunnelbanan. Jag menar det gör man ju inte längre. Man, eller jag, gör inte det. För det finns ingen att titta på. Alla tittar ner. Men men vi vi har ju generellt blivit sämre där också. på flirtandet. Det kom ju i någon studie för några år sedan att liksom vi vi flirtar inte, och jag menar, skulle man göra det, så skulle det kanske misstolkas så att säga. Det är ju lite synd. För det kan ju göra en hel dag om man har fått något vänligt ögonkast eller ett leende eller en komplimang. Det betyder inte att man vill ligga med alla. Det har inte med sexualiserat, man känner sig sedd och blir man sedd så känner man sig respekterad. Åter tittad. Re-spectare. Någon har sett mig idag. Någon har sett att hade en ny halsduk eller hade liksom gjort mig fin i håret, eller jag fick uppskattning. Och det finns ju inget negativt i det. Så att nej. Vågar återuppta flörtandet! Titta upp från mobilen och se varandra istället för Tinder.


Annika:

Bra tips.


Mi:

Ja, jag har inte Tinder ens.


Annika:

Hur bra är du på att lyssna på dig själv?


Mi:

Ja som jag sa, jag har blivit bättre. Jag har inte varit så duktig på det. Jag har kört på lite för hårt och varit lite för mycket huvudfoting, som du säger, duktig flicka, ambitiös, karriär. Men med åren och ja man tar olika influenser av både böcker och intressanta personer och utbildningar och kurser och allt har man man vill förkovra sig i så har jag blivit bättre. Still learning. Vill inte säga att jag är sätter mig på några höga hästar och tycker liksom här har ni “role model”. Men jag jobbar på det och jag har ett mycket snällare förhållningssätt till mig själv. Och du?


Annika:

Jag har också blivit väldigt, väldigt mycket bättre. När jag släppte den här huvudfotingen och jag lyssnar mycket med kroppen. Jag känner ofta en intuitiv känsla för “vill jag det här eller inte?” som jag inte alltid behöver förklara med huvudet, för ofta kan det ju vara så att man får den där känslan, ja men så borde det inte vara, och så börjar man prata sig ur den. Jag försöker att inte göra det, men jag hamnar ju där också.


Mi:

Ja ja ja. Men det är viktigt att man har dom där glasögonen på som sagt. Vad tycker du? Jag bara känner så här, det har blivit mer accepterat i samhället också att prata om det här. Det är ju inte något flum utan folk går på yoga och det är mindfulness. Det är inget konstigt utan vi lyssnar in och man kan gå på härliga med liksom som där klang, som kan ljuda. Har du varit på sånt?


Annika:

Ja.


Mi:

När man liksom bara känner hur det vibrerar i den egna kroppen alltså. Det är ju jättespännande och härligt. Och med musiken och vad det gör med oss. Hur den kan liksom få oss att må, att känna och sensationer i kroppen. Och dansen! För att inte prata om dansen! Herregud, det är ju ett eget poddavsnitt! Vilken glädje det ger, att kunna röra sig och uttrycka sig till musik. Vilken energikälla det är och vilket sätt att uttrycka känslor.


Annika:

Eller bara den här att man går in i ett rum och inte vet vad som har hänt där inne men när man öppnar dörren och går in i rummet så känner man att: oooookej… eller wow! Och där är inte huvudet med.


Mi:

Då gällde det att vi är påkopplade. Den största fienden vi har mot detta är ju stressen. När vi är stressade, när vi är liksom blockerade och lite låsta i tanken, då är det ju så svårt att vara intuitiv då är det ju så svårt att ta in någon annan, när ens eget liksom tankeverksamhet är som ett stormande hav. Man är så uppfylld av vad det nu är man är stressad över eller ledsen över eller uppfylld av.


Annika:

Eller rädd för.


Mi:

Eller rädd, rädslan. Så stressen eller rädslan och den här självupptagenheten utan den, när vi är ockuperade utav den så är det ju svårt att vara så där lyhörd och empatisk och härlig som man önskar att man ALLTID är. Så att, även skomakarens barn…


Annika:

Men att ta några djupa andetag och göra en power pose…


Mi:

Inte så dumt! Inte så dumt! För att försätta sig i, man gör så gott man. Kan man då via sitt eget kroppsspråk göra en liten genväg på det sättet, för det är liksom, okej, jag vill egentligen kura ihop mig och lägga mig, men om jag nu sträcker på mig och går emot det här, jag gör en power pose, jag sträcker på mig, jag lyfter hakan, jag lyfter blicken både bokstavligen och billigt, och se vad det gör med mig, som du säger, att man kan påverka själv.


Annika:

Fast inte bara tvinga sig förbi den där för det kan ju också vara att stressen är så stor, att du faktiskt behöver kura ihop dig, dra täcket över huvudet och ta hand om dig på det sättet ett tag.


Mi:

Absolut, absolut. Nej men som sagt, ibland så vill man ligga där bara under offerkoftan en liten stund, men det är viktigt att inte fastna där. Och att ha verktyg att ta sig loss och det har hjälpt mig många gånger. Nej, nu har du legat här klart. Nu får du liksom…


Annika:

Ta en promenad.


Mi:

Och där är ju också kroppens rörelse och det finns ju fantastiska studier på det och Anders Hansen och så vidare, hjärnforskare, att liksom när vi rör kroppen, när vi fysisk aktivitet så så sätter det ju också igång, för liksom de här sensationerna av att må bra, eller i alla fall må lite bättre, så att det är att skriva ut motion och rörelse av kroppen.


Annika:

Och kanske lyssnande.


Mi:

Mer Annika åt folket! (skratt!)


Annika:

Ja, det blev en jättebra avslutning på detta avsnittet. Jag har en uppmaning till alla lyssnare. Att fundera på hur pratar din kropp med dig? Och lyssnar du? Så fundera på det och ta reda på lyssnar du på din kropp. Stort tack för att du kom hit Mi Ridell!


Mi:

Tack för att jag fick komma!