De tio mest givande åren i mitt liv

Året när jag skulle fylla femtio stod för dörren. Det var dags för vår tioårsavstämning. Den vi började med när vi var väldigt unga.

Vi hade lärt känna varandra på gymnasiet och när vi skulle fylla tjugo frågade jag en kväll: Vad tror ni vi gör om tio år? Frågan togs på stort allvar och snart åkte papper och pennor fram. Var och en skrev ner förhoppningar och önskningar som den kommande tioårsperioden skulle föra med sig. Innan vi läste upp vad vi skrivit kom vi på att de övriga i sällskapet skulle göra en gemensam version om var man trodde att var och en skulle befinna sig i livet, i världen, tio år framåt i tiden. Sen lästes alla versioner upp och jag fick ansvaret för dokumentationen och med den att bjuda in till uppläsning tio år senare.

När vi skulle fylla trettio träffades tre av oss igen. Vi bestämde oss för att göra om övningen och gissa vad livet skulle bära med sig de kommande tio åren, innan vi öppnade kuvertet. Det blev många skratt och en hel del igenkänning. Janne och hans röda sportbil hade kört förbi för länge sedan. Tvillingarna dök aldrig upp. Ingen av oss hade lämnat landet. Däremot hade vi gjort många av de saker vi spått. Vid fyrtio upprepades övningen. Vem hade egentligen haft mest rätt? Vi om varandra eller vi om oss själva? Nu var det flera barn på spelplanen fast med andra fäder än de vi gissat på tio och tjugo år tidigare. Eller borde varit en annan pappa i ett fall… Separationer, flyttar och karriärbyten. Överraskningar och många bekräftelser.

Nu skulle vi fylla femtio och jag såg fram emot att släppa ut mina framtidsönskningar och få öppna kuvertet och läsa om vad vi tio år tidigare trodde att livet skulle bära med sig. Jag bjöd in de andra två och fick nästan omgående svar från en av tjejerna som skrev att aldrig i livet att hon skulle tänka tio år framåt i tiden, hennes femtioårskris var total och hennes mål för året var att överleva. Då var vi bara två kvar. Vi bestämde att vi skulle ses digitalt eftersom vi befann oss på olika platser i världen. För att effektivisera skulle var och en göra sin egen framtidsspaning innan vi sågs.

Jag plockade fram papper och penna. Gjorde en kopp te. Tände ett stearinljus.

Okej. Om tio år. Sextio. Det låter… gammalt. Men om jag bortser från det.

Hur ser mitt liv ut om jag får önska och drömma fritt?

Jag har skrivit flera böcker. Både romaner och fackböcker. Jag gör fortfarande podd. På svenska och på engelska. Föreläser. Blir inbjuden. Kliver in i nya rum.

Mitt lyssnarrum är en succé. Där man kan möta sig själv. Hitta sina egna svar. Mina kurser blir fullbokade direkt när de släpps. Människor hör av sig och berättar att de blivit berörda.

Jag har fördjupat min andlighet. Testat improvisationsteater. Målat. Dansat. Vi bor på torpet på sommarhalvåret. Odlar. Plockar bär och svamp. På vintern bor vi i Stockholm och njuter av kulturutbudet, restauranger och den vackra staden.

Jag fungerar som bollplank till ledningsgrupper. Är mentor. Min engelska är avslappnad. Ledig och levande. Mitt Ted talk har setts av miljoner.

Sonen har flyttat hemifrån. Maken har byggt en studio. Vi har roligt ihop. Jag blir inbjuden till andra delar av världen för att föreläsa och lansera nya böcker. Martin följer gärna med.

Jag skrattar mycket. Håller kontakten med gamla vänner. Möter spännande människor som blir nya vänner. Skapar mötesplatser och skärningspunkter där nya idéer uppstår. Möten. Insikter. Vänskaper.

Jag ser mig där. I framtiden. Glad. Förväntansfull. Självklar. Med så mycket gåshud i mitt liv.

Och jag ser något mer. Jag ser en sextioåring som är nyfiken. Som ser tillbaka på de tio mest givande åren i sitt liv och som med samma nyfikenhet närmar sig de kommande tio åren. Hon ser en sjuttioåring som fortfarande är nyfiken och som ser tillbaka på de tio mest givande åren i sitt liv.

När jag kom till det digitala mötet med min vän var jag förväntansfull. Jag hade med mig en kopp te och längtade efter att öppna kuvertet och läsa om vart vi trodde att vi skulle vara för tio år sedan. Jag såg fram emot att berätta om allt kul jag önskade för de kommande tio åren och var nyfiken på vart hon trodde att hon skulle vara om tio år. Mötet blev inte som jag hoppats. Hon hade inte gjort någon framtidsspaning, ville inte höra min och vi öppnade inte ens kuvertet.

När vi loggade ut satt jag kvar en stund. Mina papper låg orörda framför mig tillsammans med kuvertet. Mitt te hade kallnat. Jag också.

Efter en stund öppnade jag kuvertet och gladdes åt min nyfikenhet.

Jag berättade denna historia när jag spelade in ett poddavsnitt om lyssnande och tid hemma hos professor emerita Bodil Jönsson*. Bodil konstaterade att hon sedan hon gick i pension hade haft den tioårsperiod i sitt liv då hon lärt sig mest.

Kanske är det inte åldern i sig som avgör vilka år som blir rika utan nyfikenheten och viljan att fortsätta drömma.

Jag gjorde en variant på övningen under ett retreat. Övningen gick ut på att kliva fem år in i framtiden, vända sig om och se vad jag är stolt över, glad över, vad jag har uppnått. Det kan vara egenskaper jag har utvecklat, saker jag har varit med om, resor jag har gjort, saker jag har lärt mig. Listan ska göras lång. Minst 100 punkter! För att komma förbi de vanliga, de som bara uppfyller förväntningar man borde ha: nytt boende, ny bil, resa, byta jobb… En av deltagarna på vårt retreat var Marianne, 89 år. Jag frågade mig om man har ett femårsperspektiv som 89-åring och bestämde mig för att skruva lite på övningen. Jag berättade att jag brukar göra den utifrån ett femårsperspektiv men att alla deltagare kunde välja sitt eget tidsperspektiv. Då insåg jag att jag alltid behöver uttrycka mig så. Jag vet inte vad deltagarna står med.

Marianne kommer fram efteråt med sin rollator och säger att det var en sån bra övning. Det var som att vrida på en kran. Nu skulle hon dra sig tillbaka för att ruva. Dagen efter kommer hon fram till mig och berättar att hon har skrivit mycket haiku-dikter i sitt liv men att hon inte skrivit på länge. Men nu, nu hade hon skrivit! Hon frågade om hon fick läsa sin dikt för mig. Kanske är det inte åldern som avgör vilka år som blir mest givande, utan att vi fortsätter att vrida på kranen.