Här sitter jag och väntar

Jag har suttit här i en vecka nu. Och väntat. Först visste jag inte riktigt vad jag väntade på. Nu vet jag. Jag väntar på glädjen.

Jag väntar på att den ska infinna sig. Komma till mig. Utifrån. I form av fler uppdrag. Mer bekräftelse. Från andra. Att den ska komma sen. Så här sitter jag och väntar.

Det är rätt tråkigt här. Jag får inte så mycket gjort. Jag tror att det blir bättre när glädjen kommer. Inte för att jag har någon indikation på att den är på väg.

När ska någon höra av sig och berätta hur bra jag är? Bjuda in mig till något roligt event. Erbjuda mig ett spännande uppdrag. Hylla min podd i en artikel som många läser. Komma förbi och lämna en stor blombukett.

Jag scrollar så länge. Medan jag väntar.

När konstnären Karin Holmström* gästade min podd berättade hon att hon befann sig i ett mellanrum. Hon hade precis avslutat sin framgångsrika utställning Wild in Africa och nu kändes det tomt. Nästa projekt hade ännu inte visat sig. Där, i mellanrummet, saknades både riktning och rörelse. Det var i stället stilla, öppet och sårbart. Det kunde bli vad som helst, men just nu var det ingenting. Tomt. Med en känsla av att otåligt längta efter nästa fas. En fas med mer riktad energi, en känsla av att vara på väg.

Det här var funderingar jag kände igen och jag delade med mig av hur mina tankar gått när jag bestämde mig för att sluta på H&M och hur idén om att mäta framgång i gåshud hjälpte mig att våga ta klivet ut i osäkerheten. I början räknade jag bara min egen gåshud. Efter ett tag kom jag fram till att jag också kunde göra en insättning på mitt gåshudskonto när jag bidragit till att någon annan fått gåshud.

Så hur skapar jag förutsättningar för att så mycket gåshud som möjligt ska dyka upp, i mitt liv och i andras liv? Vad är det för tillfällen där gåshuden uppstår och vad är det som skapar den? Jag kom fram till att det börjar i glädjen och att det handlar om att väcka glädjen. När jag pratar om att väcka glädjen så förutsätter jag att den redan finns i mig och kan väckas. Inte något externt som behöver hända. Men var är den? Hur väcker jag den?

När jag inte riktigt får grepp om glädjen så handlar det ofta om rörelse. Som om den aktiveras, väcks, av fysisk rörelse. När jag under en promenad pratar i telefon med min syster och jag blir lite låg så påminner hon mig om rörelsen och föreslår att jag ska ta ett hoppsa-steg. Plötsligt är glädjen inom räckhåll. Som om något piggt och glatt vaknar.

Karin dansar i ateljén och använder speciella musiklistor för att väcka sin glädje. Tar en promenad. Målar stort. Försöker vara i tilliten att nästa fas kommer.

Både Karin och jag var på plats på Waterfront i Stockholm 2024 när författaren Elizabeth Gilbert föreläste. Hon pratade om att hennes skapande hade olika säsonger. Först en insamlingsfas. Sedan en fas av skapande. Därefter en social fas när hon möter världen och berättar om sitt arbete, sin nya bok.

En fin tanke som gör det lättare att vara i tillit till att olika faser följer varandra, som årstider. Det kan vara svårt att vara i vintern. Men mörkret, stillheten och kylan behövs för att vissa fröer ska gro.

Jag vet ju det här. Ändå sitter jag här och väntar.

Men tänk om jag börjar i andra änden. Om jag gör min del. Väcker glädjen.

Om jag går ut och möter världen med glitter i ögonen.

Vad kan få mina ögon att glittra idag?

Med glittrande ögon är gåshuden betydligt närmare.