Annika

Innan vi börjar så har jag en ritual. Jag har en poddbön. Och den går så här.

Jag bjuder in den klokaste delen av mig till detta samtal.

Låt mig vara öppen, äkta och närvarande.

Låt samtalet vara varmt, utforskande och fullt av tillit.

Låt oss ta fram det bästa i varandra och välkomna det som sker.

Låt detta samtal bli ett fint minne som vi skapar tillsammans.

Här och nu.

Reyhaneh

Jättefint.

Annika

Vad händer i dig?

Reyhaneh

Jag blev lite rörd. Det är väldigt fint att börja med den inramningen. Jag känner att jag landade lite mer här. Och blev mer närvarande på något sätt.

Annika

Vad bra.

Varmt välkommen Reyhaneh Ahangaran.

Reyhaneh

Tack så mycket.

Annika

Det här med att lyssna. Du jobbar med det. Och ditt fokus är att lyssna på barn. Hur skiljer det sig från att lyssna på vuxna?

Reyhaneh

Vilken bra fråga. Jag träffar många vuxna också. När man jobbar med barn så träffar man föräldrar. Jag sitter här och försöker tänka på vad skillnaden är mellan att sitta med ett barn och en vuxen. Med barn är det kanske en mer intrikat dans mellan att sitta och vara närvarande och lämna plats åt barnet. Men ibland också vara den som för lite. Vuxna kan på något sätt ha någon slags föreställning om att nu går jag till psykologen och där sitter man och pratar och personen lyssnar och kommer med frågor och input och så. Barn har ju inte riktigt den kunskapen eller vetskapen. De kanske vet att den psykologen är någon som man pratar med när man har det jobbigt. Men det kan göra att man ibland behöver vara mer aktiv i sitt lyssnande. Medan vuxna kan luta sig tillbaka lite mer i sitt lyssnande. Det skulle jag nog säga är den största skillnaden.

Annika

Hur gör man för att vara aktiv i sitt lyssnande?

Reyhaneh

Det handlar mycket om kroppsspråk och ögonkontakt. Mycket om mimik. Att verkligen svara på det som händer och det som berättas av barnet. På olika sätt för att uppmuntra till en vidare berättelse. Och sen visa att man finns där med frågor och tar ansvar för samtalet om barnet tystnar. Så att barnet inte heller känner att ansvaret ligger på dem och att det är de som ska driva samtalet framåt. Ibland är det ju supertyst i ett rum. Det kan ju vara ett barn som verkligen inte vill vara där eller fatta poängen. Vi vuxna kan se att det absolut finns en poäng att det här barnet behöver prata. Och då behöver man ibland lyssna på den där tystnaden också. Vad står den för? Vad står den här stämningen i rummet för? Och det här barnets sätt att relatera till mig och så. Och vad behöver man göra istället för att komma vidare? Med vuxna kan man ju verkligen lämna pauser på ett annat sätt. Med barn blir det inte alltid så bra. Ibland kan det bli bra för att man vet att det kommer någonting mer. Men ofta behöver man ändå fånga upp på något sätt. Och inte att man börjar peppra med en massa frågor utan att man bekräftar det som barnet säger. Och kanske ställer någon följdfråga.

Annika

Så närvaron är superviktig.

Reyhaneh

Absolut.

Annika

Oavsett om det är barn eller vuxna man pratar med.

Reyhaneh

Ja, så är det verkligen. Att vara där och då med patienten. Vi psykologer är ju inte mer än bara människor. Så ibland kan det ju vara att man har någonting privat som pågår. Som är superjobbigt. Men det handlar ju verkligen om att hitta lite strategier för att markera att det lämnar man utanför rummet. Och nu är man den här psykologen som finns till för andra att använda sig av. Just för att närvaron är så viktig. Och jag jobbar ju väldigt mycket med cancersjuka barn och ungdomar. Och deras familjer. Och det kan både vara barn och ungdomar som är under behandling. Och det kan vara efter behandling. Och det är en patientgrupp som jag har jobbat med i kanske åtta år sammanlagt. Och där är den här närvaron och lyssnandet. Ibland är det, nu gör jag citationstecken i luften här, det enda man kan ge. För att de ställs inför saker som jag inte kan rå på. Jag kan faktiskt inte påverka hur sjukdomen ser ut eller hur det kommer bli. Och det kan vara så att jag träffar de som har fått ett jättesorgligt besked. Och då är det närvaron och lyssnandet och bärandet av de som blir det viktiga. Så det är otroligt viktiga komponenter.

Annika

Och bärandet är inte att förväxla med att trösta?

Reyhaneh

Nej precis. Helt rätt. För att det är. Det går inte riktigt att trösta i de situationer. Och det är inte det de vill ha heller. Och vad skulle jag kunna säga ens för att försöka trösta? Det finns inte. Utan det handlar jättemycket om att visa att jag är där, jag står ut med det du berättar om. Jag stannar kvar fast du berättar de här jättesorgliga sakerna som kommer hända. Och jag finns med jättemycket som medmänniska. Det är väldigt mycket det. Och sen försöka se om det finns någonting i det här som man kan hjälpa till med på något sätt. Rent praktiskt, är det något man kan göra idag för att det ska bli lite lättare att stå ut med att åka hem till exempel? Eller hur ska man förhålla sig till att alla anhöriga har börjat höra av sig och undrar vad sa de på läkarbesöket? Men jag kan ju avslöja det att när man är i sådana situationer där det är väldigt mycket ett lyssnande och att vara närvarande och bära saker så pågår det en febril verksamhet i huvudet. Där man ändå hela tiden försöker och tänker vad kan jag göra nu som blir det absolut bästa för den här familjen nu. Det är fascinerande hur mycket man hinner vrida och vända på massa olika saker. Och det är ju också bra att då vara tyst och närvarande. Att inte börja problemlösa med en gång. För då hinner jag tänka lite mer rätt. Att sitta tyst med en familj och så. Då hinner tankeprocesserna ibland klart och ibland inte. Men det kan jag också säga till dem i sådana fall.

Annika

Är det skillnad om du pratar med barnet, bara barnet och du? Eller om du pratar tillsammans med familjen? I de här situationerna?

Reyhaneh

Det tycker jag ofta att det är. Barn tar ju hand om sina föräldrar. Barn vill ju inte oroa sina föräldrar. Och det kan absolut vara mycket mer fritt när de sitter enskilt med mig. Och det kan vara saker som föräldrarna ändå vet om. Föräldrarna och barnen kan ha en jättefin nära relation. Det säger ingenting om deras relation alls. Utan bara att särskilt äldre barn, tonåringar, att de behöver få ha den där ventilen. När de kan säga precis allt som de känner och tänker utan att föräldrarna hör. Och ibland så säger jag såhär att det här kanske vore bra om vi tog upp med dina föräldrar. Skulle det vara okej för dig? Jag tror att det kan finnas en poäng med det för då kan de hjälpa dig med det här och det här. Och ibland säger de ja och ibland säger de nej. Men sen så kan det ju också vara väldigt häftigt att sitta med en familj och vad som händer i ett samtal när en familj flyttas till det sammanhanget. När man sitter med en utomstående person i ett rum och ska prata om det här som man inte kan prata om hemma alls. Och hur otroligt bra det kan bli bara för att man tvingas komma ur sina vanliga roller och sånt. Så jag tycker att det finns verkligen poänger med båda. Och det kan vara stor skillnad. Sen finns det vissa barn som absolut alltid behöver sina föräldrar med i rummet. Att det inte går att prata med dem enskilt. Och så får det ju vara också. Att då sitter man ju bara tillsammans och pratar.

Annika

Vad har du för tips till alla som har någon i sin närhet som råkar ut för någonting? Riktigt tufft.

Reyhaneh

Mitt tips är att höra av sig på olika sätt. Och hjälpa till med väldigt praktiska saker. Att höra av sig ska helst inte vara att det här måste vara så tufft för er, jag förstår inte hur ni orkar . Det händer tyvärr ganska ofta att man skriver det. Och det är ju av välvilja. Men det blir inte så bra. Och heller inte börja problemlösa. Har ni frågat läkaren om de har läst den där artikeln som jag läste på någon fight någonstans? Har de koll på den där studien? Utan att skriva saker och kanske inte förvänta sig ett svar. Att skriva att vi vill att ni ska veta att vi tänker jättemycket på er. Och om en timme så kommer det hänga en påse med nybakat bröd på handtaget. Så ni vet. Jag plingar på när jag kommer men ni behöver inte öppna om ni inte orkar. Eller att man säger att nu är det jag som beställer hem en matkasse till er. Eller att man tar ett syskon och hämtar från förskolan samtidigt som man hämtar sitt barn. Och så får syskonet vara hemma hos en när man vet att familjen kanske ska iväg på sjukhusbesök. Eller bara behöver lite paus. Eller att syskonet behöver få lite paus från allt det här andra som händer. Såna konkreta saker, praktiska saker. Och att man behöver inte alltid säga så jättemycket. Utan man visar det genom sin handling. Och det vet jag uppskattas jättemycket.

Annika

Jag spelade in ett avsnitt som handlade om att lyssna på människor i sorg med en begravningsrådgivare. Och hon berättade en historia om en kvinna som hade förlorat sin dotter i ung ålder. Och hur hon hade kommit i en gång på ICA och sett någon hon kände längst bort den här gången. Som vände och gick. Och hon sa att det var det svåraste av allt i sorgen. Att människor undvek henne. Istället för att bara komma fram och säga, jag vet inte vad jag ska säga men jag hörde vad som har hänt. Och att det räckte.

Reyhaneh

Ja, precis. Och det där händer ju. Det är ju inte ovanligt alls att familjer som jag sen träffar kanske något år efter att deras barn har gått bort. Att man pratar om så här, hur har året sett ut? De säger ju väldigt ofta att personer jag inte trodde skulle finnas där har verkligen klivit fram och andra har försvunnit. Man vet ju inte heller alltid, de här personerna som vänder sig om och går iväg i matbutiken eller de som slutar höra av sig. Vi vet inte alltid varför. Har de något eget som väcks? Eller känner de sig helt oförmögna i att möta det här överhuvudtaget? Och är jätterädda för att göra och säga fel? Och tänker att de ska orsaka mer skada? Är de själva så ledsna över det som har hänt att de tänker att jag kan inte ha kontakt med dem för då kommer jag bara gråta hela tiden. Det kommer ju bli jättebelastande för den här familjen. Jag borde inte vara så här ledsen. Eller är man bara jätterädd och ovan? Det finns ju en massa förklaringar för det blir så.

Annika

Jo det kanske bara kan vara att jag kom på att jag glömde köpa potatis.

Reyhaneh

Ja men så kan det ju också vara. Ibland är det faktiskt inte mer än så. Men det är ju klart att det är ju inte någonting som den personen som är den som sörjer. Man behöver inte känna att man ska hålla på och. Att man inte får bli besviken på människor eller att man inte får sörja i relationer som har runnit ut i sanden. Det kan vara förklaringar men det är klart att man får vara ledsen över det. Att man kanske inte fick stöd av alla de som man hade förväntat sig.

Annika

Hur gör du? För nu har du ju en enorm erfarenhet i skolan i det. Men hur gör du för att det här inte ska äta upp dig? Att vara i andras sorg så mycket.

Reyhaneh

Ja, för hela mitt jobb går ju ut på att lyssna. Man tänker på det som är temat. Att lyssna och försöka hitta de här. punkterna för förändring. Den där tråden kanske man kan dra lite i och så. Så jag kan ju ofta känna mig som ett kärl som andra fyller sina livshistorier i. Och det påverkar en som person. Och händer det tråkiga saker på jobbet så blir man ledsen. Och det måste det få hända för annars tänker jag att man inte ska jobba med det. För det handlar om att man är medmänniska också. Men däremot så vet ju jag att jag orkar mer och att jag blir en bättre psykolog om jag inte är helt slutkörd. Så jag har olika saker som jag gör. Jag pratar med kollegor. Bara för att avlasta mig lite. Det kan ju vara att jag har känt mig otroligt otillräcklig i ett samtal. Och helst inte vill åka hem med den känslan. För då vet jag att den kommer äta upp mig under kvällen. Och så kommer jag känna mig jättenedslagen när jag kommer till jobbet dagen efter. Men att få bolla med en kollega om att jag hade kunnat göra något annat. Eller säga något annat. Eller var det bra för stunden? Jo, jag hade kunnat göra något annat. Men det är okej att jag väntar till nästa gång vi ses. Och sen rent praktiskt så har jag under jättemånga år haft en ritual att när jag sätter mig på bussen, jag jobbar ju på Karolinska sjukhuset. Och bor i Hornstull. Man kan åka buss däremellan. Då tar jag på mig hörlurarna och så lyssnar jag på musik. Och när jag kliver av i Hornstull och stänger av musiken, då har jag lämnat jobbet lite bakom mig. Att den resan blir på något sätt ett sätt att koppla ifrån mer och mer.

Annika

En transfer?

Reyhaneh

Ja, men verkligen. Och sen ibland så händer det såklart att det inte funkar och man tänker jättemycket på någon på kvällen. Men det är en jätteviktig aspekt för att inte hamna i utmattning, känslomässig utmattning. Jag älskar mitt jobb och jag vill kunna jobba med det. Jag har ingen lust att bli sjukskriven eller behöva byta till något annat. Då måste jag göra de sakerna.

Annika

Det här med känslor. De finns ju både hos den som lyssnar och hos den man lyssnar på. Hur gör man för att förhålla sig till alla de här känslorna?

Reyhaneh

Nu kommer jag tänka på massa olika roliga situationer som har varit med patienter. Nej, men jag tänker att det är. Se om jag kan berätta utan att bryta mot tystnadsplikt och sekretess och sånt. Men jag tänker att det kan ju vara väldigt intressant och spännande. Jag tänker att det här med att någon patient plötsligt är väldigt arg på en. Kommer in och skäller ut den efter noter. Det händer ibland. Och väldigt mycket det här med att försöka förstå vad det handlar om. Att det handlar om att jag faktiskt gjorde någonting jättefel förra gången. Eller är det här en ökad ångestnivå hos patienten? Har det hänt någonting som har gjort att det känns mycket mer osäkert alltihopa? Vad står det här för? Är det här en utskällning som egentligen ska vara riktad mot någon annan? Men nu är det jag som får ta det. Jag brukar säga till barn att när man är psykolog så är man lite som en detektiv. Man försöker förstå och pussla ihop olika ledtrådar och sånt där. Och det är ju verkligen så det är när man mäter känslor också. Att försöka förstå att vad står det här för? Vad säger det här? Vad säger den här patientens känsloläge om sin situation eller om vår relation? Relationen i terapirummet är ju så otroligt viktig. Och ibland så kan ju det också vara saker man behöver gränsa. Det hände vid ett tillfälle en förälder som skällde ut mig för ingen anledning alls. Och som gick till personangrepp på ett sätt som var helt orimligt. Och vi hade aldrig träffats förut. Det var också lite intressant. Men där fick jag till slut avbryta samtalet och säga att det här blir inte bra för någon av oss. Så nu kommer jag behöva be dig att gå. Och du är jättevälkommen tillbaka om du känner att du skulle vilja träffa mig eller någon av mina kollegor framöver. Men det här funkar inte. Och jag tror att den föräldern behövde den gränsen också. Och sen är det ju mycket det här att följa med. Jag tänker just med barn också. Att följa med känslorna som är i stunden. Det kan ju vara barn som har jättemycket saker som jag vet att de skulle behöva prata om med mig. Jag vet att de har varit på någon jobbig undersökning eller vad det kan vara. Och så kanske man kan prata om det i två minuter. Och sen så märker man att okej, det var två minuter idag. Och sen så märker man hur de blir irritabla och taggade utåt. Och kan till och med vända stolen så de sitter med ryggen mot en. Eller bara sitter och blundar. För att de inte vill prata mer. Och då förmedlar ju verkligen det att okej, hit men inte längre. Och så får vi göra något annat. Och ibland är det ju så från allra första sekunden de kliver in. Och föräldern kan säga att det var lite svårt att komma idag. Då är det för jobbigt idag, det är för svårt idag. Då brukar jag säga att jag kommer säkert fråga lite om vad som har hänt. Men att om du inte orkar berätta om det idag så är det så. Jag hade en situation med en patient där vi verkligen hade annat att prata om. Hon kom in i rummet och var bara oh, inte på humör liksom. Och det slutade med att vi satt i 45 minuter och pratade om hennes asociala undulater. Jag hade aldrig reflekterat över att undulater kunde vara asociala överhuvudtaget. Jag har aldrig reflekterat särskilt mycket över undulater. Men det var det jag fick sitta och lyssna på. I 45 minuter. Och hon var en fantastisk historieberättare. Så det var bara jättefint. Och gången efter så kunde vi börja prata om det som hon var där för att prata om.

Annika

Och kanske att undulaterna hade jobbat för att det skulle bli så.

Reyhaneh

Ja, men precis. Att jag visade intresse för det som hon hade att berätta. Och det som hon kunde visa upp lite för mig. Och hon visste att den här historien var rolig. Och att jag lyssnade in att det var det här hon behövde nu. Det var den här tiden hon behövde ta för det här. Men att bemöta olika känslor är en av de stora utmaningarna i mitt jobb också. Vad ska man ta till sig personligt? Är det någonting man har gjort lite fel? Som inte blev bra för patienten? För då måste man ju äga det. Och be om ursäkt och reflektera över det. Och försöka se hur det inte ska hända igen. Eller handlar det här om saker som är innan patienten och i det som händer? Och sortera i det där. Det är inte alltid helt lätt.

Annika

Det var en öppenhet. Jag vet vid ett tillfälle när jag ska hämta min son på förskolan. Och en av hans kompisar kommer springande och säger så här, Annika, Annika, vet du vad jag ska göra idag? Nej. Jag ska följa med den här hem. Och jag, ah vad kul. Han bara, inte för mig.

Reyhaneh

Nähä?

Annika

Och det var ju, jag förutsatte att det var någonting roligt.

Reyhaneh

Ja, när han berättade så.

Annika

Så att inte falla i de där. Utan att vara öppen för att det kan finnas någonting helt annat bakom. Och att inte riktigt visa sin förvåning. Eller kanske inte säga, vad kul. Utan, jaha, hur ser du på det?

Reyhaneh

Nej men absolut. Och sen är det ju, ibland gör man ju precis som du gjorde det. Jag tänker man förutsätter att det är någonting som känns jätteroligt. Och sen så får man höra att nej det är inte alls något kul att åka till farmor och farfar för de har inte någon bra internetuppkoppling. Jag kan inte spela mina spel där. Ja, nej, nej, det förstår jag. Att också backa, man kan ju rätta sig och visa sig ödmjuk i det. Jaha, då förstod jag fel. Att jag tänkte att det var någonting som du skulle tycka var roligt. Men det är inte alltid helt lätt. Ibland kan de ju berätta saker med väldigt mycket engagemang och glädje. Men sen så. Så fort man bekräftar att det var roligt så vill de ändå på något sätt markera att det här var inte deras val. Det kan ju vara vad som helst. Och att man då svänger runt och blir lite anti. Det tänker jag är en sån här sak som skiljer barn från vuxna också. Det är så mycket som bestäms över dem hela tiden. Vad de ska göra för undersökningar. Vad de ska åka på semester. Vad har man att säga till om själv? Och det kan ju barn behöva markera mer konkret ibland än vuxna. De tar den makt som finns. Och det kan till exempel vara att vara helt tyst. Jag tänker inte berätta för dig hur jag mår. Och det behöver inte alls vara att det är något trotsigt i det utan något helt adekvat. Att man behöver känna att man sätter upp gränser för sig själv. Ja.

Annika

Ibland så hör man föräldrar som säger att deras barn inte lyssnar. Vad kan det bero på?

Reyhaneh

Det hör man ofta tycker jag. Då brukar jag alltid börja med att fråga såhär. Upplever du att ditt barn inte lyssnar på något av det du säger? Eller är det i vissa situationer? Eller i vissa tider på dagen? Eller går det att se något mönster i det som du tänker att ditt barn inte lyssnar på? Just för att vara den här detektiven och lägga det här pusslet lite grann. Att vad handlar det här om? Och det kan ju vara allt från att man landar i att den här förälderns kommunikationsstil med barnet är bara tjat. Det är bara tillsägelser och tjat. Och det orkar man inte med så då stänger man av. Så nej, helt rätt. Barnet lyssnar inte på dig. Men det är också för att du inte har så roliga saker som du säger. Du frågar inte saker. Du frågar inte hur dagen har varit utan det är väldigt mycket tillsägelser och instruktioner. Och det blir inte så kul till slut. Eller handlar det om att barnet har några egna svårigheter som gör att de faktiskt inte kan dela sin uppmärksamhet. Sitter de och gör någonting och sen så berättar man något för dem så kan de inte göra två saker samtidigt. De kan inte både fortsätta med det de gör och vända sig om och lyssna. Eller ta in informationen. Utan där kanske man som förälder behöver mer. Kan du sätta på paus på spelet till exempel? Så, nu ska jag berätta vad som ska hända i helgen.

Annika

Och också välja sig tillfälle. Är det mitt uppe i ett spel så kanske man inte ska berätta vad som ska hända i helgen.

Reyhaneh

Nej men precis. Att det kan ju vara både sådana faktorer som om barnet själv har svårigheter att dela uppmärksamheten. Eller koncentrera sig på vad som sägs och så. Men precis det som du är inne på att välja omvärlden lite grann. När och var tar man upp saker med sina barn? Är det precis innan middagen när alla är jättehungriga och ingen orkar lyssna på någon? Eller kan man kanske ta en stund där man förlänger till exempel nattningsproceduren? För man vet att ens barn brukar ändå prata ganska mycket där innan de ska gå och lägga sig. När det blir mörkt och tyst. Då kommer tankarna och frågorna igång. Då brukar jag alltid tipsa föräldrarna om att börja med nattningsproceduren en halvtimme tidigare. Så ni får en halvtimme extra. Så att det inte känns stressigt med att barnet måste hinna somna för att orka gå upp till skolan i tid. Ibland kan det vara att barnet är arg på sin förälder av någon anledning. Och bara orkar inte med att lyssna på sin förälder. Det blir som en markering också. Jag lyssnar inte på dig. Du har bränt dina broar med mig. Och jag tänker att sånt går alltid att reparera. Men att det kan vara något som en förälder behöver be om ursäkt för. Eller förklara. Det är väldigt tydligt för barnet. Barnet kanske inte har fått en förklaring till varför någonting har hänt. Och dragit egna slutsatser och är jättearg över det. Det finns så många olika anledningar till varför ett barn inte lyssnar. Och som väldigt ofta handlar om att den vuxna behöver göra lite annorlunda.

Annika

Och kanske vara den som börjar lyssna.

Reyhaneh

Exakt, det också. Jag tänker att det är väldigt svårt att prata om jobbiga saker och kräva saker av barn. Och ha just det här med instruktioner och sånt om man aldrig pratar om bra saker. Eller vardagliga saker. Det behöver inte ens vara bra. Att man bara pratar med varandra och att man lyssnar på varandra. Att man kanske lyssnar på det här med Pokémon igen. För fyrtioelfte gången fast man inte är så sugen. Men det är ett jättestort intresse hos ens barn. Och man kanske inte lyssnar jätteaktivt. Men att man ändå säger Jaha Och någon gång kanske man ändå säger Kan inte du visa mig vilka det där var? För det ger ju barnen en känsla av att min förälder lyssnar på mig. Och då har man satt in lite på det kontot. Och då är jag absolut beredd att lyssna på min förälder också. Men jag tänker mycket på det. För jag pratar mycket på föreläsningar om det här med att prata känslor med barn. Och varför det är så viktigt. Det finns ju hundra anledningar till det. Men där försöker jag alltid få in det här att det handlar ju aldrig om att man ska tänka att man ska göra insatser med sitt barn hemma. Att på söndagar har vi en lyssna på varandra kväll eller prata känslor med varandra kväll. Utan det måste ju vara någonting som finns i vardagen. Det kan hända någon gång att man som förälder behöver ta ett allvarligt snack med sitt barn. Och verkligen ägna en timme en torsdagkväll åt något specifikt. Men då behöver man ju ha all den här vardagsrelationen. Där man både har pratat om roliga saker och vardagliga saker och små jobbiga saker. Och att prata känslor med barn ska ju finnas med lite hela tiden. Så att det inte blir någonting laddat och inte någonting konstigt på något sätt.

Annika

Och att man behöver kunna visa att man blir arg.

Reyhaneh

Absolut.

Annika

Och också tillåta någon att bli arg.

Reyhaneh

Och att man pratar om det. För jag tänker att som vuxen har man absolut rätt att bli arg och sätta gränser. För barn behöver gränser. Det finns ju någon, jag vet inte vem, som har myntat det här uttrycket ramar och kramar. Att det är det som barn behöver. Om det är någon som vet. Som har myntat det begreppet. Jag har hört mig för bland massor med psykologer. Det är ingen som riktigt vet var det kommer ifrån. Men jag tänker att just ramar och kramar sammanfattar väldigt bra. Att barn behöver ramar för att känna sig trygga och för att veta var gränser går. De kan inte alltid heller se de här långsiktiga konsekvenserna som vi vuxna kan göra. Vi kan inte alltid heller det. Men det är någonting vi behöver lära barnen. De blir trygga av ramar. Och sen behöver de ju kramar. All den här kärleken, omsorgen och värmen. Så att man har rätt att bli arg. Men man måste också då rama in och förklara varför. Och självklart aldrig bli så arg att man skrämmer ett barn på det sättet. Men det är ju också en gräns. Det här var verkligen inte okej. Men att också se till att barnet förstår varför. Och att barnet har rätt att bli arg tillbaka. Att det får inte vara en förbjuden känsla. Sen får man inte förstöra saker eller man får inte slå någon när man är arg. Det finns ramar för det också. Men själva känslan är ju tillåten. Det finns andra uttryckssätt för den som också måste få finnas där.

Annika

Jag vet att jag mötte någon gång när jag var ung. En vuxen och det var någon situation. Och jag har inte det där ilskna riktigt uppe till ytan i mig. Men så var det någonting där jag satte ner foten och var tydlig och i en irriterad ton. Och den här personen möter mig och säger, du får inte bli arg på mig. Och det minns jag som en konfliktsituation i mig. Att då var inte min känsla okej. Det hade varit en annan sak. Oj, jag sa inte det för att du skulle. Det var inte meningen att göra dig arg. Det är en helt annan sak än att säga, du får inte bli arg på mig.

Reyhaneh

Ja, absolut.

Annika

Och där är vi ju inte som vuxna människor heller. Vi kan ju inte gå och väga alla våra ord.

Reyhaneh

Nej.

Annika

Men när man kommer på att det kom ut fel. Självklart får du bli arg. Men det var inte min mening.

Reyhaneh

Nej, det är ju väldigt svårt att förbjuda folk att känna känslor. Men det var väl någonting som gjorde att den personen svarade så. Vad det nu kan finnas för anledning. Att man absolut inte kan reflektera över sitt eget eller att man har gjort fel. Eller att man tycker det är jätteobehagligt med ilska och tänker vad som helst förutom att du blir arg. Men du får inte bli arg på mig. Eller att man lägger skulden hos någon annan och tänker att det är inte jag som bär ansvaret för det här. Det är inte mig du kan bli arg på. Ja, det finns många sådana olika aspekter av det.

Annika

Ja, och så mycket att vi kan vinna på att försöka förstå. Jag vet att det var något tillfälle när min son var liten och han hade varit sjuk. Och då hade han fått sova inne hos oss. Och sen så upplevde jag att nu är han frisk och nu får han flytta tillbaks till sitt rum. Och så tittar han på mig och säger, mamma, jag förstår inte. Här är ni två vuxna som sover tillsammans i det här rummet. Och jag är ett litet barn och jag ska sova alldeles själv inne i ett annat rum.

Reyhaneh

Han bara, okej.

Annika

Ja, när du uttrycker det så har jag också svårt att förstå.

Reyhaneh

Ja. Ja, men verkligen.

Annika

Fortsätt sova här.

Reyhaneh

Ja, men det är ju jättekloka tankar. Och verkligen försöka förstå att hur hänger det här ihop och varför finns det sådana här bestämmelser för. Ska man klara sig helt på egen hand nu när man är frisk?

Annika

Och när inte ni gör det.

Reyhaneh

Ja, men verkligen. Varför är det så olika villkor för barn och vuxna?

Annika

Då är det svårt att komma med några vettiga argument.

Reyhaneh

Absolut. Det kanske inte finns så många vettiga argument. Det kan ju vara så att du kommer inte kunna sova för pappa snarkar så mycket till exempel. Sådana saker. Men då måste man ju ha någonting konkret. Nej, barn är inte dumma. De kan verkligen ställa frågor till oss som jag ibland behöver säga, vet du det där behöver jag tänka på. Jag har faktiskt inget bra svar på det där idag. Men när du kommer hit nästa vecka då ska jag se om jag har kunnat fundera ut någonting. Att man också visar sig lite så okunnig som vuxen. Inte okunnig men att man inte har svar på allt hela tiden. För då är man inte heller så trovärdig. Utan att faktiskt säga, det var en jättebra fråga, det har jag aldrig tänkt på förut. Jag vet inte vad jag tycker om det. Jag vet inte varför det är så. Låt mig tänka. Ska se om jag kommer på någonting till nästa vecka.

Annika

Hur brukar du bli bemött då?

Reyhaneh

De köper det. De gillar det. För barn märker ju om man håller på och fejkar. Och hittar på saker och låtsas att man kan saker som man inte kan. Och det är ju verkligen också att bli tagen på allvar och få sin fundering och fråga tagen på allvar. Det är ju att jag sitter och lyssnar på dem. Som tänker och säger att det här kan jag inte komma på något bra svar till nu. Men det blir ju så att man förmedlar att din fråga är så viktig för mig så jag hittar inte heller på något svar nu. Utan jag tar med mig det här och så försöker jag fundera till nästa vecka. Se om jag kommer på. Och så ser vi att kanske jag har kommit på någonting då eller så har jag inte det. Barn är ju liksom. Jag tänker att vi vuxna är väldigt snabba med att problemlösa. De berättar om något som har hänt i skolan och så ska vi skriva mail till rektorn med en gång. Eller att man liksom drar igång väldigt mycket. Och ibland så är det verkligen inte det som behövs. Och det är inte det barnen vill heller. De vill bara att man ska lyssna och ta deras frågor och funderingar på allvar. Och jättemycket det här att ställa motfrågor också. Men vad tänker du? Hur kom det sig att du började tänka på det här? Vad tror du att dina kompisar skulle säga om det? Har du någon annan vuxen i din närhet som du är helt säker på skulle svara på något särskilt sätt? Att man utforskar det tillsammans också. Så det är verkligen ingen fara att inte alltid ha svar till barn.

Annika

Nu möter du ju barn som av någon anledning kommer till en psykolog. Ja. De flesta barn gör ju inte det.

Reyhaneh

Nej.

Annika

Men upplever du att barn uppfattar att de blir lyssnade på rent generellt?

Reyhaneh

Ja, bra fråga. Jag tycker att. Det kan vara en skillnad ibland också. Att man blir lyssnad på och sen så. Får man igenom den förändring som man framför till exempel. Eller att det kan vara såhär att vi har alltid klassråd i skolan. Varje vecka. Men sen händer ju ingenting. Av det som vi pratar om. Så att man blir lyssnad till. Men vad blir effekten av vuxnas lyssnande? Det kanske blir noll. Och ibland så kan det ju vara så att man inte känner sig lyssnad till för att man inte får igenom precis det man själv vill. Och då kan man ju behöva ha en diskussion istället. Det är inte alltid samma sak. Vuxna har bestämmanderätt och barn har inflytanderätt. Och hur kan man tänka kring det? Att inte alltid få precis som man vill. Det är samma sak som att man aldrig blir lyssnad på. Nej men det är du inte riktigt. Men om det blir ett mönster, hur ska man tänka kring det? Det är en bra fråga. Jag tänker att det är så otroligt olika också. Vad har man för livssituation i övrigt? Är man ett av fyra barn i en familj där föräldrarna behöver jobba dubbla jobb för att klara av ekonomin. Man har inga släktingar som bor i Sverige så att syskonen får ta hand om varandra. Och de vuxna skulle vilja vara hemma mer men kan inte. Finns det ens en ärlig chans att kunna bli lyssnad på? Ja men kanske ändå i de stora viktiga frågorna. Men det kanske inte är det här till vardags. För att de rent fysiskt inte ens är på plats. Men då förhoppningsvis så är det någonting som. Alltså de här stunderna när föräldrarna ändå är hemma. Att man verkligen har kvalitetstid tillsammans då. Så det är otroligt olika. Och sen kan jag ju se bland andra änden att föräldrar som är så. Det är det jag försöker avdramatisera lite grann det här med att prata om känslor. Att jag verkligen inte tycker att man ska ha en söndagssittning. Utan att det ska vara en naturlig del av vardagen. Men att vissa föräldrar kan ju vara så här. Men vad tycker du? Fråga hela tiden vad barnet tycker. Vad tänker du om det här? Vad känner du inför det här? Och det kan ibland bli jättejobbigt för barn också. Att hela tiden känna som att låt mig vara. Att du får också bestämma dig. Jag vet inte. Att man blir tillfrågad saker som faktiskt är helt obegripliga för en. Eller att man får jättemånga alternativa val och det blir bara rörigt för en. Att ibland behöver man att vuxna tar kommandot och visar vägen. Just sätter de här ramarna och så. Så det kan ju verkligen gå åt det hållet också. Att man lyssnar för mycket. Kan man göra det? Ja men kanske ibland ändå. Kanske inte att man lyssnar för mycket men att man.

Annika

Lägger ut ansvaret.

Reyhaneh

Ja lägger ut ansvaret. Precis. Att det hamnar på barnen istället. Och jag tänker att alla såna här grejer som händer när det blir fel. Det blir inte som man har tänkt sig och det blir konflikter. Eller som förälder så blir man trött och så säger man till slut att nu gör vi bara som jag har bestämt. Nej men jag vill inte. Strunt i det. Nu gör vi bara såhär. Ja, vi är inte mer än människor. Det ingår i livet. Vi kan inte tro att vi hela tiden ska vara perfekt pedagogiska och alltid följa manualer för hur vi pratar med våra barn. Och kloka tankar. Man säger fel och man gör fel. Det är bara så det är. Och att vara lite snäll mot sig själv och tänka att det där blev verkligen inte det bästa. Och ibland kan man också säga det till barnen. Det där blev faktiskt jättedumt. Jag var alldeles för stressad. Jag ber om ursäkt för att jag lät så irriterad. Men jag var också så trött på att du inte kunde ta det där beslutet. Så hur kan vi göra till nästa gång? Och ibland kanske man inte ens behöver be om ursäkt för att det också tillhör den vanliga vardagslunken. Att man blir lite irriterad på varandra och man säger fel. Man kommer inte ihåg exakt allt man har lovat. Att inte tro att man ska ha en sån bild att leva upp till. Det finns en barnpsykolog som heter Malin Bergström. Som jag tycker är superbra. Hon är verkligen en förebild i yrket. Hon har sagt vid flera tillfällen att, det kanske är lite drastiskt, men att bland de värsta barn kan man vara med om det är att ha perfekta föräldrar. Och det tycker jag är så väldigt bra. Hon menar det att för att barn ska utvecklas och bli människor som kan ta in olika perspektiv och väga olika argument mot varandra. Och att man ska kunna dra sig upp för sig själva men också kunna backa. Så måste man också befinna sig i en miljö där det ibland skaver lite. Det kan inte alltid vara perfekt för då lär man sig inte saker på samma sätt. För så kommer inte livet vara. Om man har så hemma så kommer man bli jätte chockad. När man märker att oj det blev ändå tjafsigt med kompisar eller så. Det handlar om att lära sig olika förmågor. Och sen också att vad blir det för förebilder man bär med sig? Man kommer ju aldrig själv kunna bli lika perfekt som ens perfekta föräldrar. Och betyder det då att man är en misslyckad person? Om man har det där idealet som man jämför sig med hela tiden. Och det tycker jag är en så otroligt bra sak att bära med sig. Om man nu tänker i lyssnandet av sina barn eller pratar känsla med sina barn. Vi kan inte göra det perfekt men vi kan göra good enough. Vi kan göra det tillräckligt bra.

Annika

Det är ett fantastiskt bra medskick till alla som lyssnar. Vi behöver inte sträva efter att vara perfekta. Utan vi är människor och det räcker.

Reyhaneh

Det räcker jättelångt.

Annika

Superbra. Har du några andra tankar som du vill dela med dig av när det gäller att lyssna?

Reyhaneh

Ja men kanske lite såhär väldigt konkreta saker. Så tänker jag att det här med att lyssna, om man nu tänker prata känslor. Det som jag verkligen försöker trycka på mycket. Och prata känslor handlar inte alltid om att man bara ska prata på utan att lyssna in. Men konkreta saker med det att tänka igenom lite sånt där som när är barnet mottaglig? Vilken tid på dagen? Och när orkar man själv också? Orkar man vara närvarande och lyssna? Kan man säga till barnet, om man märker att jag kommer hem från jobbet och är jättetrött. Jag måste få i mig lite mat först. Och så börjar barnet berätta någonting. Att kunna säga att det här måste jag verkligen få höra mer om. Kan du bara hålla det i huvudet en kvart? Jag måste bara få i mig en macka och en kopp kaffe för då vet jag att jag kan lyssna mycket bättre. Och att reflektera över sig själv i det där. Men att tänka också på vilken tid på dagen. Är det när barnet ska gå och lägga sig? Vad kan man göra för att förlänga den stunden? Det kan också handla om var man är. Går det att sitta och lyssna på varandra och prata förtroligt hemma? Gäller det alla tider på dagen eller när småsyskonen kommer hem från förskolan? Är det bara jättestökigt och det funkar liksom inte alls? Kan man hitta andra tillfällen då man har den där pratstunden? Det kan ju vara att man gör som tillhör rutinen att man går till återvinningen tillsammans och kanske går en liten extra promenad. Och vissa barn känner sig bara trygga nog i hemmet för att kunna prata om olika saker. Att fundera lite över det. Vart befinner man sig rent praktiskt? Och sen mycket det här med hur man sitter. Sitter man och tittar på varandra mitt emot varandra? Det kan vara jätteskönt för vissa. Många kan ju tycka att det är väldigt skönt att åka bil för då sitter man bredvid varandra. Också när man promenerar eller går tillsammans så går man ju också bredvid varandra och behöver inte alltid ha ögonkontakt. Och det kan göra att det blir mycket lättare ibland att prata om saker. Det använder jag mig av i terapirummet också. Att jag ger något formulär till barnet att fylla i och så säger jag att är det okej att jag drar min stol och sätter mig bredvid dig för jag behöver bara visa dig lite grann vad de här frågorna står för. Och egentligen handlar det om att jag vet att barnet tycker att det är jätteobekvämt att sitta mitt emot men det är ju en ganska konstlad situation. Eller att barnet ligger med huvudet i ens knä medan man tittar på film och att man inte har ögonkontakt då heller. Att det finns massa sådana olika aspekter som kan underlätta lyssnandet och pratandet med varandra. Vad funkar? Vad brukar inte funka? Vad kan man göra mer av av det som funkar? I vardagen liksom.

Annika

Jag pratar ofta om att ha på sig en lyssnarmössa. När jag är ute och pratar med främst företag eller organisationer. Det handlar om att när jag har mössan på mig, som en metafor. Men när jag har den här symboliska mössan på mig så blir mina öron varma. Och jag har möjlighet att lyssna. Framförallt att fundera på när är mössan på och när är mössan av? Och vilka förutsättningar behövs för att mössan ska vara på? Precis allt det här som du pratar om nu. Var är vi? Vad är det som stör? Sitter vi mitt emot varandra? När funkar det? Men att också kunna säga att min mössa är inte på just nu. Jag kan inte lyssna. Eller jag har slutat lyssna för att det har hänt så mycket saker. Jag har blivit så berört. Eller jag har blivit ställd. Eller jag har kommit på att jag måste ha iväg det här. Så det har varit en sån här metafor som många företag har pratat om efteråt. Att du det är så bra för vi kan ha samma språk att prata om. Är mössan på eller inte? Och hur kan vi hjälpa oss själva? Och hur kan vi hjälpa varandra att se till att ha mössan på?

Reyhaneh

Jättebra metafor. Jag tänker att det finns något väldigt omtänksamt också i att vara tydlig. Att man inte låtsas som att mössan är på för att man vet att det är det man borde. Och sen så märker den andra personen att nej men det här. Hon lyssnar inte på mig ändå. Hon hör inte ett ord av vad jag säger. Och då finns det att våga säga det. Nej men vet du att just nu är mössan inte på. Det förmedlar ju verkligen en omsorg. Jag vill kunna lyssna på det du har att säga. Men just nu funkar det inte. Så den metaforen kommer jag att låna. Den kommer barnen fatta också. Absolut.

Annika

Jag har stickat mössor i alla olika färger som jag har med mig när jag är ute.

Reyhaneh

Det är ju superbra. Alla såna där metaforer kan verkligen göra att det klickar till för vissa. Ah, det är det där.

Annika

Vilken färg skulle du ha på en mössa?

Reyhaneh

En grön tror jag. Lite skogsassociationer. Skogsgrön. Lugna till skogen.

Annika

Ja. Härligt. Får se om det dyker upp en mössa.

Reyhaneh

Ja kanske det. Med tummarna.

Reyhaneh

Jag tänker det här med mössan att det kan ju faktiskt vara så att man verkligen vill ha på sig den. Men att det kan vara så otroligt svårt för att man själv är så uppfylld av olika känslor utifrån det som man ska sitta och lyssna till. Men jag tänker att det gäller ju både i det privata men där kan jag ju absolut säga det att som psykolog så har jag varit med om flera händelser i min yrkeskarriär där jag har fått lyssna till väldigt tråkiga besked. Eller händelser som inget barn ska behöva vara med om. Och den sorg och ilska och ångest som kan väckas i mig. Och hur jag behöver ägna all min kraft åt att tänka att det där får jag ta hand om sen. Att nu måste jag fortsätta vara den här personen som lyssnar och som fortfarande har mössan på mig. Och det tänker jag händer ju liksom i vardagen också. Att någonting som man ska lyssna till väcker så otroligt mycket känslor inom mig själv. Så att det blir svårt. Men att då se det och äga det lite grann och tänka att ja, det är precis. Det är inte konstigt att de här känslorna väcks och jag får försöka ta hand om det här på bästa möjliga sätt. Och sitta på händerna, bita mig lite i tungan för att nu vill jag bara säga någon problemlösning eller vad det nu kan vara som man vill. Så att man kan ha alla goda intentioner att ha mössan på sig. Och ibland får man liksom hålla i den krampaktigt för den vill bara flyga iväg. För det finns så mycket ångest som försöker rycka bort den från huvudet på en.

Annika

Och vi behöver inte vara perfekta.

Reyhaneh

Nej, för det går inte heller.

Annika

Nej, vi är bara människor. Och vi behöver som vuxna också lyssna på våra egna känslor. Vi kan inte bara skjuta undan dem.

Reyhaneh

Och det handlar ju också om att kunna vara genuin i sitt lyssnande. Det blir inte ett äkta lyssnande, ett närvarande lyssnande. Om vi inte liksom bejakar våra egna känslor utan låtsas vara något som vi inte är. Så det är viktigt ur alla aspekter.

Annika

När jag pratar om mössan så pratar jag också om att vara en lyssnarvän. Där V står för välvillig, Ä står för äkta och N står för närvarande.

Reyhaneh

Det är precis de grejerna som behövs. Verkligen.

Annika

Och då kommer vi ju långt med vårt lyssnande.

Reyhaneh

Ja, verkligen. Och då tänker jag att det där välvilliga är ju verkligen då att säga att just nu så kan jag inte riktigt men låt mig göra det här först eller något sånt. Det är ju verkligen att visa välvilja. Att jag vill kunna vara här i stunden men jag behöver ta hand om de här sakerna i mig först.

Annika

Och då blir det äkta.

Reyhaneh

Då blir det äkta.

Annika

Stort tack för att du kom hit.

Reyhaneh

Tack för att jag fick komma. Det var ett jättefint samtal.