Avsnitt 42 Fredrik Livheim gästar podden Konsten att lyssna

Annika
Varmt välkommen till Konsten att lyssna med mig, Annika Telléus. Till detta samtal har jag bjudit in Fredrik Livheim, som är medicine doktor och legitimerad psykolog. Han forskar på ACT gruppbehandlingar på Karolinska Institutet. I vårt samtal får du reda på vad ACT är och hur det kan hjälpa dig i din vardag. Vi pratar om konsten att lyssna på sig själv, på varandra och på planeten. Och hur lyssnande och samarbete är viktiga förutsättningar för att vi ska kunna lösa de globala hot vi står inför idag. Vi kommer in på psykisk ohälsa, gåshud och hur lyssnande kan förbättra våra liv och våra relationer. Det handlar om att lyssna i det lilla och i det stora. Det här är Konsten att lyssna.

Annika
Jag har en poddbön. Jag bjuder in den klokaste delen av mig till detta samtal. Låt mig vara öppen, äkta och närvarande. Låt samtalet vara varmt, utforskande och fullt av tillit. Låt oss ta fram det bästa i varandra och välkomna det som sker. Låt detta samtal bli ett fint minne som vi skapar tillsammans. Här och nu. Vad händer i dig?

Fredrik
Fin bön och fint budskap.

Annika
Tack. Lyssnande. Vad betyder det för dig?

Fredrik
Det är en stor fråga. Lyssnande tycker jag har så många olika dimensioner och kan täcka så många olika saker. Det tänker jag på lyssnande i relation till oss själva. Att kunna lyssna till sin kropp, till sina tankar, till sin förkroppsligade visdom. Men lyssna kan också handla om att lyssna på andra människor. Både som vän, medmänniska men också som psykolog eller som psykolog eller behandlare. Att lyssna på andra för att hjälpa människor vidare i livet. Och i ett större sammanhang så kan det också handla om att lyssna på planeten eller lyssna på naturen och lyssna på vår del i det större sammanhanget. Jag tänker att allting hänger ihop på många olika sätt. Någonting som är tydligt är att vi människor är ett flockdjur. Vi är en social varelse. En grundförutsättning för att kunna fungera som ett flockdjur är kommunikation. Där är lyssnandet helt centralt. Och vad det gäller lyssnandet på oss själva så kommer mycket psykologiska problem från att vi inte klarar av att lyssna och vara i kontakt med saker som vi faktiskt upplever och känner på ett bra funktionellt sätt.

Fredrik
Att vi inte alltid har förmågan att lyssna på vad som är viktigt för oss eller vad vi vill sträva mot långsiktigt. Och vad det gäller planeten så ser jag det som någonting som är ganska tydligt att vi människor står inte över naturen och kan extrahera hur mycket som helst ur naturen. Det är förhandlingsbart hur mycket. Utan vi människor är natur. På ett sätt är den här planeten vår förlängda kropp. Utan min fysiska kropp skulle jag inte kunna leva här. Men på samma sätt som min fysiska kropp kan inte leva på den här planeten om det inte finns en skyddande atmosfär och syre och ett fungerande kretslopp.

Annika
Och lyssnandet knyter ihop oss.

Fredrik
Verkligen. Lyssnandet knyter ihop oss bokstavligt som människor. Att kunna lyssna på oss själva och göra oss självförståeliga för oss själva. Men också lyssnandet på varandra. Samarbetet och lyssnandet till helheten som vi befinner oss i.

Annika
Det är tre stora viktiga områden. Det skulle vara jättespännande att utforska dem tillsammans. Vilken vill du börja med? I det lilla eller i det stora? Och det stora kanske finns i det lilla?

Fredrik
Nej men jag tänker att det vanligaste eller det första som poppar upp hos mig när jag tänker på lyssnare är att lyssna på varandra. Lyssnandet och kommunikationen av varandra. Det kan man göra på många olika sätt och i många olika roller. Jag är till exempel psykolog. I det psykologiska samtalet så lyssnar man på varandra med ett slags helande syfte. När man undervisar andra behandlare så brukar jag landa i att det kan se komplicerat ut och det finns många olika metoder. Men i grund och botten så handlar helande om två saker. Det ena är att den som kommer med sitt problem som klient eller patient, att lidandet blir sett. Att det blir sett och bekräftat. När det första steget är klart så kan förändring och helande börja ske. Så egentligen så skulle jag i mångt och mycket koka ner den terapeutiska processen och det terapeutiska lyssnandet till de två komponenterna.

Annika
Till viss del kanske det också handlar om att dels att du lyssnar på den som kommer men att den personen också får chans att lyssna på sig själv när du lyssnar.

Fredrik
Verkligen. Och det knyter ju an till lyssnandet till sig själv. Så de hänger ju ihop. Och jag skulle säga att mycket av psykologiska problem och andra problem handlar om att vi kanske inte alltid är tillräckligt skickliga i att lyssna till oss själva.

Annika
Vad ger du för tips då? Var ska man börja för att lyssna på sig själv?

Fredrik
Folkhälsomyndigheten har precis startat den första avdelningen som ska jobba preventivt med att främja psykisk hälsa och jobba med suicidprovision. De gjorde en stor undersökning för att titta på vad säger svenska befolkningen själva att de vill ha hjälp med. Någonting som var bland det vanligaste som kom upp, särskilt bland medelålders män, var att hjälp att få ett språk att kunna sätta ord på sina känslor. Det har inte kommit med modersmjölken i kulturen, speciellt för män att prata om känslor. Man ska generalisera, kanske något lättare för kvinnor att sätta ord på känslor. Men jag skulle säga att vårt centrala nervsystem förser oss med känslor, förnimmelser, impulser. Vår uppgift som människa är att kunna ta emot de impulserna, sätta ord på dem och sen navigera med de här känslorna. De är viktiga budbärare. Ibland så kör jag liknelsen av att en känsla eller förnimmelse är lite grann som en brevbärare. Den signalerar och den vill att du ska lyssna. Jag känner lite rädsla i den här situationen. Då har signaler rädsla kommit.

Fredrik
Jag har sett den. Jag noterar att jag känner lite rädsla här. Och sen så kan jag titta mig omkring. Finns det något reellt hot här? Oj, där ser det ut något som ser lite farligt ut. Jag tror att jag tar den här andra vägen i den här parken. Men det kan också vara att jag är rädd att göra bort mig här. Och jag kan stå för den rädslan och ändå räcka upp handen. Eller jag kan ha den upplevelsen eller känslan av rädsla och ändå stiga upp på scenen. Men om man inte riktigt tar emot den där signalen så kommer nervsystemet att fortsätta att signalera tills du har medvetande gjort den signalen. Och sen så tror jag, eller tror, forskning visar också att mycket av psykologiska problem kommer från vad vi brukar kalla upplevelsebaserat undvikande. Att man känner ångest eller man känner ett obehag och man vill inte känna det man faktiskt känner. Och börjar göra saker för att undvika det här jobbiga som vi upplever inuti oss själva. Och då lägger vi ytterligare sten på börda. Då börjar vi försöka undvika någonting som vi inte kan undvika och kan skapa extra mycket lidande för oss själva.

Annika
Ja och i en kultur där vi är väldigt generellt prestationsinriktade och premierade som händer tankar som händer i huvudet och det vi gör. Kanske inte bara den vi är och det vi känner. Och kroppen säger ju väldigt mycket till oss.

Fredrik
Kroppen säger väldigt mycket till oss. Så dels är det bra och viktigt att kunna lyssna på kroppen för att kroppen förser oss med så mycket data. Men sen så tänker jag också att jag jobbar mycket med att ta fram behandlingar för stressrelaterade problem. Och där är det också så tydligt att för vi vet med stress att stress inte är farlig om den är kortvarig. Utan problemet vid stressproblematik är egentligen nästan alltid brist på återhämtning. Vi är byggda för att ha stressat en stund och sen så ska vi ge oss själva återhämtning. Gå ner i varv och så kommer en ny utmaning. Så blir vi lite stressade och vi presterar bättre och våra sinnen skärps och sådär. Men problemet blir om stressen blir för långvarig utan att vi ger oss själva återhämtning. Och då brukar frågan vara, hur vet jag när stressen börjar bli farlig för att den har varit för långvarig? Och där är lösningen nästan alltid att gå tillbaka och lyssna på kroppen. För att kroppen signalerar när vi har varit stressade för länge. Det kan vara saker som händer med tänkandet, att vi blir virriga eller vi börjar glömma saker.

Fredrik
Det kan vara saker som händer med kroppen, att vi får spänningar, vi andas grunt, vi får sömnsvårigheter och så vidare. Men det kan också vara humöret, att ingenting känns roligt längre. Och det kan också vara saker man gör, att man börjar multitaska och springa omkring och äta mycket mer eller äta mycket mindre eller döva sig med alkohol eller droger. Så där är ju återigen liksom att lyssna på kroppen. Vad säger kroppen till mig nu? Jo, men just nu säger min kropp att stressen har varit lite för långvarig, lite för länge. Jag behöver ge mig själv mer återhämtning.

Annika
Den återhämtningen behöver också se ut på ett annat sätt än det du gör i vanliga fall. Så att det finns lite kontrast i din återhämtning.

Fredrik
Ja, verkligen. Man brukar prata om att återhämtning, vad som är återhämtande för en person är både kontextuellt och situationellt. Böcker går ord, men vad menar man med det? Eller individuellt och kontextuellt. Nej, men att om jag, dels vilka aktiviteter som är återhämtande för mig, det är ju, kan ju skilja sig från vad som är återhämtande för dig. Så vissa tycker att det är att sitta och virka jätteåterhämtande. Jag skulle bara bli stressad för jag kan inte det, till exempel. Men för mig generellt, saker som är återhämtande är att vara i naturen, att vara med vänner, att vara med barnen, att segla. Och det är saker som är återhämtande för mig, men behöver inte vara det för andra. Men en annan aspekt är också hur ser det ut i mitt liv just nu? Så att om jag har varit och föreläst en vecka och föreläst och suttit jättemycket på möten och varit på konferens och träffat jättemycket folk. När jag kommer hem på helgen så är det inte återhämtande att umgås med vänner, utan då är det återhämtande för mig att vara själv i skogen eller själv med barnen eller något sånt.

Fredrik
Men medan om jag har suttit hemma och skrivit en vecka, nästan helt isolerad, så kan det vara väldigt återhämtande att umgås med vänner på helgen.

Annika
Det händer ju mycket saker som känns tuffa att ta in idag. Det är klimatkris, det är en ökad polarisering, det är krig på nära håll. Det är en mörk verklighet vi möter i nyheterna när man tittar idag. Hur kan vi koppla det här till lyssnande eller bristen på lyssnande?

Fredrik
Det finns många olika kopplingar. Jag brottas mycket med de här frågorna nu också för jag har precis skickat in ett kapitel till ett nytryck av en bok som heter Evidensbaserad elevhälsa. Där har jag tidigare skrivit ett kapitel om stress tillsammans med stressforskaren Walter Osika. Men nu när det var dags för nyrevidering så sa de att vi vill att ni reviderar ert kapitel utifrån den senaste forskningen kring stress. Och då sa vi nej. Men däremot är vi beredda att skriva ett nytt kapitel som heter Existentiella hot. Att hur kan vi hjälpa, hur kan vi som vuxna, som lärare, som vuxna människor kring unga hjälpa unga att hantera den verklighet vi står inför och den verklighet som vi lever i som innehåller existentiella hot. Och hur kan vi göra det för att. För det vanliga när man tittar på evidensbaserad elevhälsa och den typen av hur man ser på saker och ting så är det oftast det problem unga lider och det här ska behandlas bort. Men vad det gäller den klimatoro och klimatångest som vi ser hos unga så ser jag det som en adekvat reaktion på riktigt farliga förhållanden. Och det ska inte behandlas bort.

Fredrik
Men däremot behöver vi hjälpa unga att ha den och hålla den på ett sätt så att unga inte överväldigas och blir apatiska utan kan vara med det och ändå agera och ändå skapa sig bra meningsfulla liv. Så det var liksom en vinkling på det men hur det hänger ihop med det större också så skulle jag säga att det fina i kråksången är att i princip all skit som vi ser på planeten är skapat av mänskligt beteende. Och mänskligt beteende vet vi att vi har möjlighet att påverka. Och då tittar många olika forskare och börjar titta på att kanske är det så att polariseringen och krig och massförstöring av djurarter och så vidare är symptom. Och att rotorsakerna till det här eländet som vi ser handlar om att det är en relationell kris. Att vi inte är i djup kontakt med oss själva, med varandra och med naturen. Och också att det handlar om vilka narrativ eller vilka berättelser vi har om världen. Jag kan tycka att det är mindblowing bara den här, om man tittar på ursprungsbefolkningar så brukar man säga att det är ungefär 20% av världens befolkning.

Fredrik
Men den klicken på 20% ursprungsbefolkningar, den klicken är de som försvarar och håller 80% av jordens biologiska mångfald. För att i många ursprungskulturer så finns det en berättelse av att vi människor är natur. Vi är en del av planeten. Vi är ett och vi hänger ihop. Och skadar jag naturen så skadar jag också mig själv. För vi är ett i livets väv. Medan vi i väst, kanske framförallt, sen vi började bruka jorden på 1700-1800-talet, kanske tidigare, har en tanke om att vi är inte riktigt natur. Utan vi står över naturen och naturen är en resurs som vi kan extrahera saker ur. Och det är lite förhandlingsbart hur mycket vi kan extrahera ur naturen. Och nu vet vi att Earth Overshoot Day, när vi har förbrukat mer än planeten kan ge tillbaks på ett år, den ligger någonstans i juni, så på ett halvår. Och i Sverige är vi redan i april. Så vi har vetat sedan 70-talet att vi står inför en klimatkris. Jordens resurser är ändliga. Vi borde börja agera. Det här har varit väldigt tydligt i alla fall sedan 70-talet.

Fredrik
Men tittar man på den senaste FN-rapporten så ser vi att vi har ökat användningen av jordens resurser från 70-talets nivåer till idag med 350 procent. Och man förutspår att från och med idag fram till 2060 så kommer det öka med 55 procent till eller något sådant uttaget. Fast vi vet att vi inte bara behöver bromsa och minska utan vi behöver också minska uttaget. Var det ett sidospår?

Annika
Det var superintressant.

Fredrik
Men jag tror där också att någonting annat som utmärker dagens problem är ju att vi behöver, alltså utmaningarna är ju globala. Om bara Sverige ger sig an att försöka tackla klimatkrisen så kommer det inte räcka. Utan utmaningarna och problemen är globala och svaret måste också vara globalt. Och för att det ska kunna funka så måste vi lyssna på varandra. Det finns en FN-rapport som heter Human Development Report som kommer vartannat år. Den senaste rapporten kom för några månader sedan och den heter Uncertain Times Unsettled Lives. Och vad de menar är att livet alltid inneburit osäkerhet för mig som människa. Vad kommer livet att ge mig och min familj? Det är inget nytt. Däremot den som är ny är att vi lever i antropocenen eller en tidsålder där människans agerande riskerar att ödelägga centrala system i världen. Och där ser vi redan nu klimatkrisen och massutrotning av djurarter och annat. Och 93% av Sveriges befolkning håller med om att vi står inför en kris. Men vi vet inte vad vi ska göra åt det. Så där har vi nummer tre.

Fredrik
Vi förstår att det kommer att krävas stora samhälleliga förändringar. Men vi vet i ett inte riktigt vilka är de, hur ska de gå till? Och vi vet inte vad kommer det att innebära för mig som människa och för mitt samhälle och för min närmiljö. Och vad vi vet från stressforskning är att någonting som stressar alla människor är saker som är nya, oförutsägbara och opåverkbara. Och det här nya osäkerhetskomplexet som man kallar det i FN-reporten med att vi ser kollaps av system, vi förstår att vi måste göra någonting åt det, vi vet inte riktigt var. Och osäkerheten för mig som person, det här bidrar till ett osäkerhetskomplex. Och i och med att vi hatar osäkerhet så finns det en naturlig tendens till att vilja göra verkligheten enklare och förståbar. Och det är där polariseringen kommer in. Det är enkla sanningar. Det är svartvitt tänkande. Det är vi versus dem. Och det är här polariseringen ökar. Och då blir det ännu svårare att förstå. 60% säger att vi har en klimatkris men vi har 40% som säger att det finns ingen klimatkris.

Fredrik
Vi har en senator som går ut och plockar upp en snöboll och säger titta här det är kallt, det är ingen klimatkris. Och då blir det ju också ännu svårare att förstå vad är faktiskt problemet och hur kan vi agera tillsammans. Vilket ytterligare bidrar till det här osäkerhetskomplexet. Så där är det fler och fler stora aktörer som menar att vi kanske måste gå tillbaks och titta vilka inre psykologiska förmågor behöver vi skala upp för att ha en möjlighet att kunna accelerera mot en hållbar värld. Och både en hållbar värld och välmående värld. Och här ser vi att det är ungefär samma psykologiska förmågor som är relevanta för att må bra och för att öka chansen att vi kan agera hållbart. Ett av de initiativ som jag jobbar med är den ideella stiftelsen Inner Development Goals som har definierat ett ramverk med fem kategorier och 23 psykologiska förmågor. Och där är bland annat perspektivtagningsförmågor och lyssnande insprängt i de flesta förmågor. Men den centrala för att vi ska kunna lyssna på varandra, för att vi ska kunna kommunicera med varandra, för att vi ska kunna ge varandra bra berättelser kring hur kan vi agera framåt.

Annika
Så börja med dig själv.

Fredrik
Börja med dig själv, fast jag skulle säga att det handlar inte bara om individuell utveckling. Utan jag skulle säga att det handlar om att växa tillsammans. Bara för att ta ett av många exempel. Det finns en forskare som heter Phoebe Tickell som är väldigt involverad som jobbar med imagination activism eller moral imagination. Som bygger på Joanna Macy som är en klimataktivist och buddhist och förgrundsfigur. Hon är 94 nu. Men hon började med att utveckla de här metoderna och nu utvecklas de vidare. Det handlar om att hur kan vi börja föreställa oss i den bästa världar. Vilken typ av framtid skulle vi vilja se? Att hjälpa unga där det sprids epidemier av hopplöshet bland unga just nu. Både i Sverige men också globalt. Hur kan vi till exempel hjälpa unga att föreställa sig, att fantisera kring vilken typ av verklighet skulle jag vilja se? Vilken typ av samhälle skulle jag vilja se? Hur är vi mot varandra? Hur agerar vi med varandra? Och när man börjar identifiera det, att erbjuda sätt att ta små konkreta steg mot det tillsammans.

Fredrik
För jag ser också en fara med att lägga den här kollektiva utmaningen vi har på individer. Utan jag tror att det är genom att koppla samman individer och ge individer verktyg att förhålla sig till sig själv och till varandra och till planeten. Som vi kan skala upp och accelerera en omställning till en både hållbar och välmående värld.

Annika
Det är otroligt viktigt.

Fredrik
Ja, det tror jag också.

Annika
Och dessutom så finns det ju kanske den enda vägen vi kan gå.

Fredrik
Jag är glad att det lyfts. Jag satt i morse och summerade lite grann. Just den här inner development goals eller inre förmågor för att accelerera omställning till en hållbar värld. Det lyfts av FNs UNDP, det lyfts av FNs klimatpanel IPCC, det lyfts av Europaparlamentet. Som en underskattad dimension för att accelerera. Att ha en djup hävstångseffekt på människors beteende. Och där, jag läste en annan klimatforskningsrapport som jag tyckte var lite intressant. Där ser man att det finns också en fara med någonting som jag ibland kallar för naivt hopp. Och det är liksom. Naivt hopp kan vara, men det är inte så farligt. Det kommer lösa sig eller och jag behöver inte göra någonting eller. Att att man liksom inte tar in vidden av av utmaningarna vi står för att man för att man vill inte känna smärtan eller man vill inte känna förvirringen över att oj, det är ett stort problem. Jag vet inte vad jag ska göra kring det och jag vill inte behöva ändra mig och jag vill inte behöva ändra mig precis och där. Där ser man speciellt medelålders män, lite överrepresenterade vad det gäller en naiv tro på tekniska lösningar.

Fredrik
Ja, jag ser att det är ett problem. Men det kommer lösa sig. Man kommer hitta en maskin som suger ut koldioxid ur atmosfären och någonting annat som löser massdöden i havet. Eller ja, men och och just att ha den typen av inställning leder till att man agerar minst mot att faktiskt göra förändringar mot att leva mer hållbart.

Annika
Och vad är det viktigaste för att leva mer hållbart?

Fredrik
Jag ska faktiskt.

Annika
Den lilla frågan.

Fredrik
Den lilla frågan och jag skulle egentligen komma tillbaks till. Till att det handlar om att öka sitt lyssnande och sin kontakt med sig själv som varelse och med varandra och planeten och naturen. Och där menar jag med lyssnande till sig själv så menar jag att lyssna till vad man faktiskt tänker och känner och upplever det ens centrala nervsystem ger in. Men också till sin förkroppsligade visdom. Alltså att man har sett att värderingar kan man ju ha. Jag tycker det här är viktigt och så ska jag sträva mot det. Och det kan vara en ganska kognitiv process eller en tankemässig process. Men att följa tankemässiga regler om vad man borde och hur man ska agera är inte lika välgörande som att på riktigt lyssna in till hela din varelse. Vad vill min kropp ha just nu? Vad längtar jag efter att äta? Vad längtar jag efter att utveckla mig? Och det kan vara lite kontraintuitivt liksom. Men att följa sin kropp. Att utforska verkligheten. Vad jag behöver för att växa i mig själv och tillsammans med andra.

Annika
Och där är det ju viktigt att ställa utforskande frågor.

Fredrik
Ja, verkligen.

Annika
Och att ifrågasätta sig själv också och sina antaganden. Är det jag som vill det här eller är det vad jag tror att andra förväntar sig av mig?

Fredrik
Ja, verkligen. Jag jobbar med en form av terapi eller en metod som heter Acceptance and Commitment Therapy. När den används kliniskt eller terapeutiskt eller Acceptance and Commitment Training. När vi använder den inom företag och företagshälsovård eller för elitidrottare eller i skolor. I det gruppformatet som jag har tagit fram, Akt att hantera stress och främja hälsa, så är en av de viktigaste sakerna som vi jobbar med en livskompass. Där man kan tänka sig att livet innehåller fyra tårtbitar som brukar vara viktiga för de flesta. Det är relationer, det vill säga kärleksrelationer, vänskapsrelationer, relationer med familj. Men också arbete, utbildning och fritid och hälsa. Hur tar jag hand om mig själv och vad äter jag? Där jobbar vi mycket med det att man får själv fylla på vad vill jag att tårtbiten, relationen ska innehålla för mig. För att den ska vara vital och smaskig och attraktiv och inte vad jag borde fylla den med. Och inte vad min lärare har sagt att den ska finnas där eller mina föräldrar har sagt eller samhällets förväntningar eller normer.

Fredrik
Utan när jag lyssnar inåt, vad känner jag mig dragen till? Vad vill jag fylla den med? Så den är superviktig och det kommer tillbaka till den där förkroppsligade visdomen. Att vad är min resa på den här planeten? Vad är det jag vill lära mig? Vad är det jag vill utvecklas kring?

Annika
Jag stod för en del år sedan och hade förverkligat. Jag har stått vid sådana här vägskäl flera gånger där jag tycker att nu har jag fixat det. Nu är jag där jag ska vara eller borde vara. Och så har det ändå dykt upp någon form av ifrågasättande eller tomhet. Som först spontant har varit att trycka undan det där obehaget. För jag kan ju inte fråga sätta det här som är så bra. Men så har det inte gett sig. Och så har jag börjat titta att det är ju någonting annat. Jag vill ju någon annanstans. Det är någonting inne i mig som vill få utrymme. Och senast när det var en stor sån, det var att jag hade jobbat i näringslivet. Jag jobbade på H&M. Och haft ett jättespännande jobb där jag var runt i världen och lyssnade på kunder och medarbetare. Men det dök upp det här att det är dags för någonting annat. Och vad är det som händer? Och kan jag hoppa av? Kan jag kliva av? Från någonting som är så bra för att kliva ut i någon osäkerhet där jag inte vet vad jag ska göra. Och då tänkte jag att jag mäter ju fel sak.

Annika
Jag tittar på framgång som någonting, en stereotyp av att du ska tjäna så här mycket pengar, du ska jobba med det här. Och så tänkte jag att jag ska mäta framgång på ett annat sätt. Jag ska börja mäta framgång i gåshud. Och det har ju gjort jättestor skillnad för mitt liv. Dels att jag tänker på den här kompassen lite grann. Vad är det som ger mig gåshud? Vad är gåshud för mig? Så det är ett första jobb att göra. Och sen, hur skräddarsyr jag mitt liv så att jag ger gåshuden större chans att dyka upp? Att jag utsätter mig för situationer som har gåshudspotential.

Fredrik
Jag associerar till flera olika saker i den. Det ena är att vi är ofta så tränade i att vi ska sätta upp ett mål. Och när vi har uppnått det målet så kommer vi att må bra. Eller kommer allting att vara härligt. Bara jag får den här nästa positionen på jobbet eller bara jag får den här nya tjänsten eller bara vi lyckas vinna budgivningen och vinna det här huset eller lägenheten.

Annika
Eller jag går ner i vikt.

Fredrik
Eller jag går ner i vikt. Den processen med mål och måluppfyllelse är att du sätter ett mål som du inte är i kontakt med. Och sen är det en slags frustration för att det är en diskrepans eller skillnad mellan din tänkta målbild och där du är. Och så ska den liksom sporra dig. Och sen när man väl kommer fram och uppnått ett mål så uppstår det ofta en viss tomhet. Det är total måluppfyllelse. Det är jättehärligt. Den här nya bilen. Underbart i två tre dagar. Och sen har du vänd. Vad har inte vi det? Och så sätter du ett nytt mål kring någonting som du ska sträva mot som håller dig upptagen och så. Så det är ju ofta en ganska stor frustration i det. Medan att istället identifiera processer och livsvärderingar. Vad vill jag stå för? Vad är ett tankeexperiment? Om jag sätter upp mitt mål att jag ska få hela gatan att sopsortera inom åtta månader. Jag kämpar jättehårt med det och så efter åtta månader så har jag lyckats eller inte. Men det är också en frustrerande åtta månaders resa oavsett om jag når det eller inte.

Fredrik
Men om det är kontakter hos mig själv att jag tycker på riktigt att det är viktigt att ta hand om miljön. Det är det som är värderingen och då kan jag börja titta på vilka små saker kan jag göra i vardagen för att leva mot det. Som i mitt liv, det är någonting som är viktigt för mig. Så att nu när jag kom hit och så sa jag att jag tar elcykeln istället för bilen. Ka-ching, totalmåluppfyllelse. Ja okej, just det. Ja men vänta, jag släcker lamporna faktiskt innan jag går också. Så jag gick tillbaka och gjorde en extra ka-ching, totalmåluppfyllelse. För det är liksom direktkontaktat i nuet. Här och nu så tar jag kontakt med att ta hand om naturen, ta hand om planeten, värna om naturens resurser. Men sen så tror jag också att det är viktigt att man vågar släppa den här bilden av vad är lycka, vad är framgång, vad är ett gott liv. Och landar i sig själv och kanske lyssnar lite djupare. Jag hade utbildningsdag två i grupputbildare, ett gäng behandlare till att leda de här ACT-grupperna. Och då på träff två så jobbar vi både med livskompassen men också att man gör vad vi kallar för 90-årsövningen.

Fredrik
Att du får komma till dig själv på ditt 90-årskalas. Och så får du bestämma vad människor som är eller har varit viktiga i ditt liv. Om du själv får bestämma, vad vill du att de här viktiga personerna i ditt liv ska säga till dig på ditt 90-års-tal? Vad har varit viktigt för dig? Hur har du levt ditt liv? Och så vidare. För att kontakta återigen den där att vad är det som på riktigt ger mitt liv mening och värdighet och skönhet.

Annika
Är det en fråga som människor har lätt att ta till sig?

Fredrik
Både och. Om man tar just 90-årsövningen så väcker den ofta ganska starka känslor. Det kan vara för att man tänker på någon som kanske inte lever som var viktig för en. Eller någon som är viktig för en men som kanske inte kommer att leva när jag är 90. Så det ska man ju kontakta den sorgen. Det är ju någonting fint för den sorgen ger dig en signal om att det här är en viktig person för dig. Men oftast så vill vi undvika det som är smärtsamt. Men den andra som jag tänker på där är ju att om jag verkligen kontaktar vad som är viktigt för mig. Och konstaterar att jag lever ganska långt. Mitt liv ser inte ut så. Alltså att det är en stor skillnad mellan vad jag egentligen tycker är viktigt och hur mitt liv faktiskt ser ut och hur jag lever mitt liv. Så väcks det ju en smärta där. Och där skulle jag säga att den smärtan är vår vän. För att det är den som kommer att pusha oss till att ställa om och göra saker annorlunda så att livet blir mer i linje med vad vi faktiskt på riktigt tycker är viktigt.

Fredrik
Men det kan finnas ett visst motstånd till att kontakta den smärtan. Och jag tänker om vi tittar på ett större globalt plan så den oro jag känner för klimatet och för planeten och risken för krig. Den ska inte skjutas undan. Utan den är min vän. För att den kan jag hålla den och vara med den på ett sätt utan att bli överväldigad och bli apatisk och slav. Men kan jag vara med den så är det den som också kommer att vägleda mig mot att våga göra saker. För att hjälpa till att bidra till en förhoppningsvis bättre utveckling. Mot en värld som är både hållbar och du mår bra i.

Annika
När den här frågan ställs till människor. Jag är kvar i 90-årskalaset här. Hur många har ställt sig liknande frågor innan?

Fredrik
En av de saker som jag har gjort är att jag har utvecklat behandlingsprogram för unga som slutenvårdas inom Statens institutionsstyrelse. Och sett att med ACT-program kan vi nå rätt långt. Att vi kan med korta gruppbehandlingar som ges av behandlingsassistenter som inte är psykologer och så. Så får vi fina effekter på att ungdomarna är efter behandling jämfört med kontrollgrupper som också har fått behandling. Men när de har fått tillägget av ACT så har de mindre stress, ångest, depression, bättre sociala relationer. Både rapporterat av sig själv och personal och så vidare. Och vi ser att resultaten håller också i sig när vi gör en långtidsuppföljning ett och ett halvt år senare. Så den här håller på att implementeras nu inom behandlingshem. Men någonting som jag slogs av var att många unga sa när de jobbade med livskompassen och vi har någonting som vi kallar för livsriktningskort också. Att man sitter och sorterar vad man tycker är viktigt och pratar om det på olika sätt. Men var att många unga sa att det här är första gången som en vuxen på riktigt lyssnar på vad som är viktigt för mig.

Fredrik
För ofta så handlar det om att vi vuxna ser unga som är på glid och så ska vi övertyga dem om vad som är rätt väg. Men istället identifiera och också lyssna och gå vidare. Vad är viktigt för dig? Jag vill ha en stor fet BMW. Okej, men vad skulle det ge dig? Ja, men då skulle folk se upp till mig. Okej, så det här att folk ser upp till dig och blir respekterad och sedd är någonting som är viktigt för dig? Ja. Okej, men har du någon i din närhet som du ser upp till? Ja, men kusin är riktigt. Ja, men beskriv din kusin. Hur är den? Ja, men så schysst och verkligen står upp för saker och ting och går sin egen väg. Ja, okej. Alltså att man lyssnar och letar vidare. Men med unga så tycker jag att det är ju verkligen en bristvara. När man har kört den här utbildningen på gymnasieskolor så är det ju, just när man gör livskompassen så brukar det vara så tyst i klassrummet att man kan höra en knappnål falla. För att de känner att det här rör mig och mitt liv och det är viktigt. Och den knappnålstystnaden brukar man annars bara få i årskurs 8 när man har sexualkunskap och biologi.

Fredrik
Men jag tror att vi behöver skapa utrymme för de existentiella frågorna. Vi behöver hjälpa folk att ge verktyg till hur kan jag lyssna på mig själv, hur kan jag hantera de känslor jag har, hur kan jag lyssna på vad som på riktigt är viktigt för mig. Men också att få någon slags realistisk bild kring vad det innebär att vara människa. Att vara människa kommer med en massa smärta. Att vi kommer att förlora människor som vi älskar. Vi kommer ha kriser. Vi kommer känna fysisk smärta. Vi kommer känna psykisk smärta. Om jag har en förväntning att livet ska vara en tillfällig räcka och tillfälliga må bra, må bra, må bra, må bra, må bra. Då kommer jag börja må dåligt eller inte jag mår så bra som jag tänker att jag borde. Så där någonstans att normalisera livet, gå upp och ner. Det är skit, det är härligt, det är vardag. Jobbiga saker kommer att hända och det är okej. Hur kan jag vara med det och skapa mig ett bra liv här och nu? Oavsett vad jag har med mig för ryggsäck från det förflutna eller från barndomen.

Fredrik
Oavsett vilka livsomständigheter som omger mig just nu. Hur kan jag skapa ett bra liv? Hur kan jag lyssna på mig själv? Hur kan jag lyssna på omgivningen och konstatera och acceptera att det här händer just nu och ändå agera klokt.

Annika
Bra påminnelse. Att lyssna på varandra. Vad är dina bästa tips?

Fredrik
Tänker du som psykolog eller som vän eller generellt?

Annika
Ja, jag blir nyfiken på hur de skulle skilja sig de råden.

Fredrik
Det finns ju likheter och skillnader. Men jag tänker om någon kommer till mig som klient för att han eller hon brottas med någonting. Så finns det ju en förväntan om att jag ska hjälpa till att hjälpa personen vidare. Där ser jag det som. Jag kommer tillbaka till det jag sa i början att helande och utvecklande i terapeutiskt sammanhang handlar om två saker. Att göra lidandet sett och bekräftat. Och sen så kan förändring ske. Och där kan vi ibland som psykologer eller behandlare kanske ibland gå in lite fort i problemlösningsrollen. För att jag känner klientens smärta. Och när jag känner klientens smärta så känner jag smärta hos mig. Och sen så känner jag ibland uttalad och ibland outtalad. Det här gör jävligt ont, hjälp mig från det här. Medans ibland så brukar jag säga att en av de bästa terapeutiska teknikerna är att ibland sitta på sina händer. Att faktiskt bara ta in. Oj, wow, det du berättar låter väldigt tungt. Det låter som att det är tungt för dig. Och också tillåta sig att ta in den känslan som väcks hos mig när jag ser lidandet hos den jag jobbar med.

Fredrik
Så det är bekräftande eller valideringsdelen. Men om jag lyssnar terapeutiskt så. För vi styr oss själv i hög grad av språkliga regler. Och då gäller det också för mig att göra en slags funktionell analys av hur den här personen språkar med sig själv. Och vilka effekter det får. Nej men jag kan inte söka till den här universitetskursen för att jag har social fobi. Okej, och inte liksom ifrågasätta social fobi eller någonting. Men bara liksom förstå. Okej, när den här personen språkar med sig själv på det här sättet, vilka effekter ger det? Jo, att den inte söker den här kursen och det lättar ångesten kortsiktigt men hjälper inte långsiktigt. Och så kan man jobba med det på olika sätt. Vad det gäller att lyssna med vänner eller bygga bra relationer så tycker jag att det är en liten annan del. För det finns inte det här inbyggda sammanhanget att jag ska hjälpa den här personen någonstans. Men jag skulle säga att det är delvis samma sak där. Hur kan jag vara närvarande med den här personen?

Fredrik
Och där är ju steg ett att faktiskt avsätta tid. Att man, ja men okej, nu är jag här, jag lyssnar på dig. Och sen att verkligen lyssna. Det är lätt liksom, ibland när man har samtal så är det lite grann som en dans att den här personen säger någonting och så börjar jag tänka på vad jag ska säga efter det och börjar associera till saker som har hänt mig. Och så är det liksom som en pingpongmatch där man kanske inte riktigt lyssnar på varandra men det är någon slags utbyte och den typen av interaktion är också fine. Jag vill inte moralisera mot det utan ibland kan det också vara skönt att lyssna på ett lite djupare plan. Att man faktiskt ger sig tid att lyssna och ta in vad säger den där personen och låta det landa. Och sen agera vidare. Vi har också, jag jobbar på den ideella stiftelsen 29K där vi utvecklar appar för att göra övningar och utvecklas tillsammans. Och där är en viktig del av att man gör en övning tillsammans och sen så är det valfritt ifall man då vill dela sina reflektioner.

Fredrik
Vad väcktes av mig när jag gjorde den här 90-årsövningen till exempel. Och de instruktionerna som vi ger att här handlar det om att bara lyssna. Det handlar inte om att ge råd eller dittan eller dattan eller följa upp frågor. Allting som man upplever är okej. Så känner man ilska, sorg, glädje. Allt det du upplever är okej. Och det kan för vissa vara ett nytt sätt att lyssna på men när man har testat det några gånger och ser hur starkt det är att bara bli lyssnad på. Utan att det kommer råd eller associationer eller dittan eller dattan. Att bara bli lyssnad och sedd hur starkt det är. Och hur starkt det kan vara att hålla det spacet för någon annan. Hur värdefullt det kan vara. En sån där grej som många tar med sig sen till sina relationer utanför när de gör övningar i 29K. Utan bara kanske bli lite bättre på att verkligen kunna lyssna utan att komma med råd eller tips eller problemlösa eller associationer. Utan vara med det som är.

Annika
Jag brukar prata om att undvika att gå ner i lyssnandets dal.

Fredrik
Vad är det?

Annika
Där D står för att döma, A står för att avbryta och L står för att lösa.

Fredrik
Snyggt.

Annika
Undviker man det så har man kommit jättelångt på att vara en bättre lyssnare.

Fredrik
Verkligen.

Annika
Och närvaron. Det ligger ju både i akt och mindfulness och i lyssnande. Hur gör man för att vara mer närvarande? Jag ställer så svåra frågor idag.

Fredrik
Ja, verkligen.

Annika
Stora frågor.

Fredrik
Verkligen. Då tänker jag att det är lite samma sak där. Att notera, att lyssna på kroppen, att lyssna på sig själv. Om jag är i ett samtal med en kompis eller träffar någon, att också vara närvarande. Vad händer i mig just nu? Jag noterar att jag är lite uppe i varv. Jag noterar att jag tänker på den här grejen som hände i morse. Jag tänker på saker jag borde göra. Jag noterar att jag i tankarna är någon annanstans. Det är fine. Hjärnan funkar så. Och nu väljer jag att plocka tillbaka min uppmärksamhet till här och nu. När jag tillåter mig att känna en viss oro eller stress. Jag kanske tar ett par djupare andetag för att lugna systemet och bli närvarande. Det är en missuppfattning som folk har kring mindfulness eller ACT eller närvaro. Att jag ska vara en slags zombie och allt är tomt och tyst. Och är det inte så så har jag misslyckats. Men vi lever så mycket i huvudet av problemlösning och informationshantering så att vi hamnar där hela tiden. Det är helt naturligt. Så där handlar det mer om att öva upp vår förmåga att notera när jag inte är närvarande.

Fredrik
Och plocka tillbaka mitt fokus till här och nu. Om det är här och nu jag vill ha mitt fokus. För ibland kan vi ju aktivt vilja problemlösa eller planera någonting som ska hända i framtiden eller tänka tillbaka vad hände riktigt där. Så det är fine. Men om jag vill vara närvarande här och nu i ett samtal till exempel så handlar det ju också om att plocka tillbaka sitt fokus till här och nu. Här och nu och så försvinner man här och nu. Som i morse till exempel så i veckan övade jag särskilt på att vara totalt närvarande när jag duschar. Och bara noterade. Okej, vardagsnärvaro. Så här, men nu tänker jag på den här poddinspelningen som jag ska ha senare. Okej, jag kommer tillbaka och känner hur vattnet känns mot kroppen, doften av schampot och så försvinner hjärnan. Och så kommer man tillbaka igen och igen och igen. Och det är liksom den här mängdträningen av att notera när jag inte är närvarande och aktivt rikta om mitt medvetandes fokus i nuet. Det är där vi har närvaroträningen. Och det skulle jag säga är en färdighet som alla andra som vi kan träna upp.

Annika
Ja, för det händer ju någonting i ett möte när båda är här och nu.

Fredrik
Verkligen.

Annika
Det är ju också där vi kanske kan möta oss själva.

Fredrik
Det tror jag verkligen. Att möta oss själva kan vi göra själva. Men vi möter också oss själva i interaktionen med andra. Och då menar jag alla interaktioner. På alla sätt.

Annika
Ja, och kanske också i de där stunderna när man, åh den där personen, åh. Att vara nyfiken på vad händer i mig och varför händer det där i mig? I mötet.

Fredrik
Ja. Möten och relationer, jag tänker på det också ibland, att så mycket stress ligger i att man inte riktigt skiljer på vad som är mitt och vad som är ditt. Att om man tänker på en relation så är det lätt att tänka att man skulle vilja att relationen blir bättre. Så är det lätt att man tänker på om den där personen bara förändrar sig så skulle allting vara bra. Men jag har inte så stor kontroll över att kunna förändra den andra personen. Vad jag däremot har full kontroll över mer eller mindre, det är hur jag relaterar till den här personen. Så kan jag vara öppen och närvarande och lyssnande och ha en viss acceptans. För just nu så är den här personen på det sättet. Just nu så väcker det där en viss irritation hos mig. Det kan få vara fine. Sen ska man ju såklart säga ifrån om det är saker som återkommer och sådär. Men då kan man säga det som en önskan. Det går schysst om du Bla Bla. Så att man lägger fram en önskan men släpper det där. Och är medveten om att jag kan lägga fram en önskan om ett förändrat beteende.

Fredrik
Men om den här personen förändras eller inte kring just det här, det har jag inte kontroll över. Jag har kontroll över att uttrycka min önskan och sen har jag kontroll över acceptans och öppenhet och närvaro.

Annika
Bra. Och prata om sig själv. Vad får det där för konsekvenser för mig? Japp. För då händer det ju också någonting. Att det inte blir en provokation på vad dum du är.

Fredrik
Nej, precis.

Annika
Utan att när det här händer så händer det här i mig och därför skulle jag vilja ha en förändring.

Fredrik
Japp. Där har vi det klassiska jag-budskapet. Och det är också någonting som vi lär oss som en kommunikationsfärdighet i aktgrupper. För att det är en så central del av att öka chansen till fungerande relationer. Att utgå ifrån jag. Jag känner, jag tycker, jag upplever. Istället för du. Du är hopplös, du är dum i huvudet, du lyssnar aldrig. Du är du, du är du. Problematiskt.

Annika
Jag har ett medskick till dig som lyssnar. Att fundera på vad som är viktigt i ditt liv. Livskompass.se Där finns livskompassen som man kan fylla i. Jättefin information och material som man kan använda sig av. Och kanske funkar uttrycket gåshud för dig. Att fundera på vad är gåshud för dig? Hur skapar du så mycket gåshud som möjligt i ditt liv? Vad är gåshud för dig, Fredrik?

Fredrik
Jag gillar att du använder uttrycket gåshud. För att man ska få gåshud så är det ganska mycket som ska. Man får med kroppen på ett sätt. Medans att göra djupt viktiga, värdefulla saker känns ju ibland inte bra i stunden. Utan det kan vara jätteläskigt, det kan vara jätteobehagligt ibland. Så därför brukar jag försöka, jag lyssnar till kroppen, men att någonting känns bra precis i stunden behöver inte innebära att det är någonting som är bra. Ett exempel, någon som tar heroin känns jättehärligt att ta heroin. Eventuellt, jag har aldrig testat. Men det kanske inte är någonting som hjälper den här personen i riktning mot att ta hand om sina relationer, sin familj och sådana saker. Men om jag tittar på vad som är gåshud för mig så kan det vara små oväntade saker som total närvaro i nuet. Jag cyklade över Västerbron här i Stockholm och blev totalt närvarande i upplevelsen av att cykla och ta in vattnet. Men också i relationer. Ofta i relation med mina barn, med tre barn. Jag får ofta gåshud moments när jag är i naturen. När jag seglar.

Annika
Jag har fått gåshud idag. Tack för att du kom och delade med dig av så kloka tankar och funderingar.

Fredrik
Tack för att jag fick komma och tack till er som har lyssnat. Tack för er uppmärksamhet.

Annika
Detta avsnitt lyfter fram vikten av att vi behöver lyssna både i det lilla och i det stora för att förstå oss själva, varandra och världen. När vi verkligen är i kontakt med det som berör oss på ett djupare plan mår vi bättre och våra relationer utvecklas. En annan doktor i psykologi som har varit med i podden är Stefan Söderfjäll. Honom hittar du i avsnitt 38 som handlar om mental styrka och lyssnande. Har du feedback på podden så kan du mejla till feedback@konstenattlyssna.se. Dit kan du också skriva om du vill boka mig som föreläsare, kursledare eller för att leda workshops och utvecklingsprocesser. Du har väl inte missat att Konsten att lyssna även finns som bok. Vill du att fler ska bli bättre på att lyssna så tipsa gärna om boken och podden. Ett bra sätt för att öka spridningen är att ge betyg på Spotify eller där du lyssnar på poddar. Tack för att du har lyssnat.

Upp och ner - mitt första år med bok

För ett år sedan längtade jag efter att vara social, att komma ut och möta människor. Jag hade tillbringat lång tid på min kammare med att skriva och det var äntligen dags att gå från det introverta till det extroverta, signera böcker och föreläsa. Min roll-up med bild på boken och mig var tryckt och stod och väntade på mig på förlaget. Jag drömde om hur det skulle vara att komma dit, öppna den första lådan direkt från tryckeriet, dricka bubbel och fira. För att verkligen ta vara på chansen att fira hade jag planerat både en releasefest i Stockholm och en i Borås där många vänner bor kvar. Min glittriga outfit var inhandlad och silverskorna ingångna. Min förläggare skulle vara med på båda festerna och vi skulle tillsammans berätta om boken. Jag var så nyfiken på att få ta del av hans version av vår gemensamma bokresa och i fantasin hade jag upplevt festerna, skålarna, kramarna och njutit för fullt. Vilken tur att jag tog ut glädjen i förskott.


Idag är det ett år sedan Konsten att lyssna släpptes och den första releasefesten skulle gått av stapeln. Ett par dagar tidigare hade jag fått det första exemplaret av boken, överräckt på raka armar på yttertrappan hemma hos min förläggare.


Det är nog ingen av oss som kan säga att det senaste året blev som vi hade tänkt och vi bär alla på en sorg över det som inte blev, över de som blev sjuka, över de som inte finns med oss längre.


Mycket av det jag hoppades på hände inte, men saker jag inte vågat drömma om hände. Tidningarna hade enormt fokus på Corona och ströp alla andra nyheter. Men många insåg att det var viktigare än någonsin att lyssna. DN gjorde ett stort reportage om mig och min bok, Svenska Dagbladet presenterade mina tio tips för att bli bättre på att lyssna i Perfect Guide, Sydsvenskan hade två uppslag om att lyssna, Tidningen Chef tipsade om Konsten att lyssna i sitt nummer om att leda i förändring och så vidare. Både Aftonbladet och Expressen hade Konsten att lyssna som boktips. Jag besökte Radiohuset i Stockholm flera gånger för direktsändningar där jag satt alldeles ensam i studio 45, gäststudion. En månad senare var jag inbjuden som relationsexpert till Efter fem, TV4 för att svara på tittarfrågor om hur vi håller ihop i Coronatider (jag trodde att jag skulle få prata om min bok). Tiden i sminket var nerdragen till 15 minuter för att minska risken för smittspridning. Jag hade turen att hamna i samma loge som Kalle Moraeus och dansbandet Larz Kristerz. I deras varma och nyfikna välkomnande försvann varje uns av nervositet.


I början var mitt motstånd mot det digitala stort. Jag ville ses, stå på scen och uppleva ett rums andning, reagera på det som hände. Hösten innan hade jag gått på en kurs där kursledaren bett oss rita ut en kurva över våra liv. När var det upp och när var det ner? När vi hade gjort det bad han oss sätta kryss där den största utvecklingen hade skett. Det visade sig att i stort sett hela gruppens samlade kryss var på botten i svackorna eller strax efter. De flesta av oss var tacksamma för de lärdomar våra svackor gett oss men vi hade samtidigt gjort allt som stod i vår makt för att undvika dalarna. Hur kunde jag använda denna insikt i en pandemi? Jag funderade runt hur jag någon gång i framtiden skulle se tillbaka och vara tacksam för den utveckling jag tvingats till. Det ledde till att jag ordnade en studio hemma för att sända föreläsningar, leda kurser och workshops. Jag har lärt mig hur jag kan skapa närhet i en värld som blivit digital. Även om jag fortfarande längtar efter att vara samma rum är jag stolt över att jag har hållit föredrag för statliga myndigheter och stora företag, lett workshops med fackförbund och hållit kurser utan att lämna mitt hem och med känslan av fina möten som varit på riktigt. På distans.


När jag sa upp mig från H&M bestämde jag mig för att börja mäta framgång i gåshud. Idag får jag det även i det digitala mötet. Men allra mest gåshud har året bjudit i gensvaret från läsare. Läsare har hört av sig och berättat om att de känt igen sig, blivit berörda, hur de har använt boken i återhämtningsprocesser eller som hjälp att reda ut konflikter. De har tackat för alla konkreta tips, påminnelsen om vilken kraft det ligger i att lyssna och för alla berättelser.


Det som kanske överraskade mig mest under året var att jag plötsligt var sökbar på Spotify. Jag som inte kan ta en ton. Idag finns det mer än fem timmars speltid med mig - och då saknas ändå några av poddarna jag gästat.


I september var jag inbjuden av Per Schlingmann till en författarmiddag som kompensation för den uteblivna bokmässan. Jag var en väldigt stolt deltagare på middagen. En väldigt trevlig middag där jag satt bredvid Bob Hansson och pratade om livet. Om vad som är viktigt på riktigt. Veckan efter ringer en producent från Sveriges Radio och berättar att programserien ”Bob Hansson om livet” har en idé om att göra ett avsnitt om konsten att lyssna och de var nyfikna på att läsa min bok. Senare får jag en inbjudan till att delta i programmet som sändes i P1 på julafton. Bob berättade att vårt samtal gett honom idén om ämnet till programmet.


Ni som har läst min bok vet att jag drömmer om att få Sommarprata i P1. Den drömmen står för att få prata om det jag brinner för och dela med mig av mina historier till många människor. Det fick jag göra på julafton. I P1. I ”Bob Hansson om livet”, ett helt avsnitt om att lyssna.


2020 skulle bli mitt år. Det blev det.


Festerna är inte inställda. De är bara framflyttade.

Om vikten av att lyssna på andra, bli lyssnad på och att lyssna på sig själv

När jag började föreläsa om att lyssna letade jag efter en lättillgänglig och enkel modell för lyssnande men jag hittade ingen. 

De tre delar jag tyckte var viktigast var 
  • att lyssna på andra
  • att bli lyssnad på
  • att lyssna på sig själv
Jag ville skapa en modell som var enkel att förstå och som var lätt att komma ihåg, något att hänga upp lyssnandet på. Efter ett par decennier i modebranschen blev det en galge. 

Den vänstra sidan av galgen handlar om hur du lyssna på andra och vad som händer när du verkligen lyssnar. Du som lyssnar får tillgång till nya perspektiv och din förståelse ökar. När du lyssnar med stor närvaro och har fokus på den som pratar känner den personen sig sedd och bekräftad. Ni kommer varandra närmare och tilliten ökar, konflikterna blir färre. 

Galgens högra sida handlar om att du också har ett behov av att bli lyssnad på. Vi behöver balans mellan att lyssna och bli lyssnade på. Våra relationer mår bra av att vi turas om att lyssna. I perioder är det självklart okej om någon i en relation har ett större behov av att bli lyssnad på. Det är när galgen ständigt tippar åt ena eller andra håller som det kan bli påfrestande. 


I botten på galgen finns tvärslån som i modellen handlar om att lyssna på sig själv. 

  • Vem är du?
  • Vart ska du?
  • Vad är ditt varför?
Vem du är handlar om vilka värderingar du har och vad som är viktigt för dig. Om vilka egenskaper du har som gör dig till den du är och hur du gör det bästa av dina styrkor. Vart du ska handlar om dina visioner, dina drömmar. Vad vill du göra i ditt liv? Ditt varför handlar om syftet med att du gör det du gör, eller varför du vill göra det su vill göra om du inte redan gör det. Vad vill du bidra med i världen? När du lyssnar på dig själv blir du tydligare, du blir äkta och det blir enklare för dig att hitta den plats där du kommer till din rätt. Det blir lättare för andra att lyssna på dig när du själv tycker att du är värd att lyssnas på. 

Många galgar saknar tvärslån. Flera gånger har jag hängt upp min tunga vinterjacka på en tunn galge utan tvärslå och galgen har brustit av tyngden. Det är samma sak när livet är tungt: det hjälper att ha en kraftig tvärslå som ger styrka. Du blir stark av att veta vem du är, vart du ska och varför. 

Hur ser din galge ut? 

Hur vill du bli lyssnad på?

När jag har hållit kurs och frågat "Hur vill du bli lyssnad på?" blir det ofta tyst. De flesta har inte ställt sig den frågan tidigare. Först när någon vänder på det och säger "Jag vet hur jag inte vil bli lyssnad på!" brukar diskussionen ta fart. En sak som många stör sig på är när man har berättat något känsligt och den andra personen säger "Jag vet precis" eller "Jag har varit med om samma sak" och tar över för att berätta om sina erfarenheter. Ibland är det skönt att veta att någon varit med om något liknande, men det kan också förminska upplevelsen. Något som också kan irritera är när den andra personen talar om hur jag ska göra utan att jag har bett om råd. Ännu värre är det när jag känner mig dömd av den som lyssnar. Efter en stunds diskussion i grupperna om hur man inte vill bli lyssna på är det lättare att vända på det, och listan över hur man vill bli lyssnad på kan bli något i stil med den här: 

• Jag vill se och känna att den andra lyssnar på mig.

• Jag vill känna att jag kan berätta utan att bli dömd.

• Jag vill känna tillit.

• Jag vill komma fram till mina egna svar och lösningar.

• Jag vill få en chans att prata till punkt.

• Jag vill känna att den andra är intresserad och vill mig väl.

• Jag vill känna att den andra är närvarande och inte tänker på andra saker.

• Det är okej att den som lyssnar inte vet vad den ska säga.

• Det känns fint när den som lyssnar blir berörd av det jag berättar.

• Det är bra när den som lyssnar är tyst och ger mig utrymme att tänka klart.


Hur skulle din egen lista se ut? Och i vilka situationer skiljer den sig åt?

46. Reyhaneh Ahangaran - Lyssna på barn (transkribering från podden Konsten att lyssna)

Annika

Innan vi börjar så har jag en ritual. Jag har en poddbön. Och den går så här.

Jag bjuder in den klokaste delen av mig till detta samtal.

Låt mig vara öppen, äkta och närvarande.

Låt samtalet vara varmt, utforskande och fullt av tillit.

Låt oss ta fram det bästa i varandra och välkomna det som sker.

Låt detta samtal bli ett fint minne som vi skapar tillsammans.

Här och nu.


Reyhaneh

Jättefint.


Annika

Vad händer i dig?


Reyhaneh

Jag blev lite rörd. Det är väldigt fint att börja med den inramningen. Jag känner att jag landade lite mer här. Och blev mer närvarande på något sätt.


Annika

Vad bra.

Varmt välkommen Reyhaneh Ahangaran.


Reyhaneh

Tack så mycket.


Annika

Det här med att lyssna. Du jobbar med det. Och ditt fokus är att lyssna på barn. Hur skiljer det sig från att lyssna på vuxna?


Reyhaneh

Vilken bra fråga. Jag träffar många vuxna också. När man jobbar med barn så träffar man föräldrar. Jag sitter här och försöker tänka på vad skillnaden är mellan att sitta med ett barn och en vuxen. Med barn är det kanske en mer intrikat dans mellan att sitta och vara närvarande och lämna plats åt barnet. Men ibland också vara den som för lite. Vuxna kan på något sätt ha någon slags föreställning om att nu går jag till psykologen och där sitter man och pratar och personen lyssnar och kommer med frågor och input och så. Barn har ju inte riktigt den kunskapen eller vetskapen. De kanske vet att den psykologen är någon som man pratar med när man har det jobbigt. Men det kan göra att man ibland behöver vara mer aktiv i sitt lyssnande. Medan vuxna kan luta sig tillbaka lite mer i sitt lyssnande. Det skulle jag nog säga är den största skillnaden.


Annika

Hur gör man för att vara aktiv i sitt lyssnande?


Reyhaneh

Det handlar mycket om kroppsspråk och ögonkontakt. Mycket om mimik. Att verkligen svara på det som händer och det som berättas av barnet. På olika sätt för att uppmuntra till en vidare berättelse. Och sen visa att man finns där med frågor och tar ansvar för samtalet om barnet tystnar. Så att barnet inte heller känner att ansvaret ligger på dem och att det är de som ska driva samtalet framåt. Ibland är det ju supertyst i ett rum. Det kan ju vara ett barn som verkligen inte vill vara där eller fatta poängen. Vi vuxna kan se att det absolut finns en poäng att det här barnet behöver prata. Och då behöver man ibland lyssna på den där tystnaden också. Vad står den för? Vad står den här stämningen i rummet för? Och det här barnets sätt att relatera till mig och så. Och vad behöver man göra istället för att komma vidare? Med vuxna kan man ju verkligen lämna pauser på ett annat sätt. Med barn blir det inte alltid så bra. Ibland kan det bli bra för att man vet att det kommer någonting mer. Men ofta behöver man ändå fånga upp på något sätt. Och inte att man börjar peppra med en massa frågor utan att man bekräftar det som barnet säger. Och kanske ställer någon följdfråga.


Annika

Så närvaron är superviktig.


Reyhaneh

Absolut.


Annika

Oavsett om det är barn eller vuxna man pratar med.


Reyhaneh

Ja, så är det verkligen. Att vara där och då med patienten. Vi psykologer är ju inte mer än bara människor. Så ibland kan det ju vara att man har någonting privat som pågår. Som är superjobbigt. Men det handlar ju verkligen om att hitta lite strategier för att markera att det lämnar man utanför rummet. Och nu är man den här psykologen som finns till för andra att använda sig av. Just för att närvaron är så viktig. Och jag jobbar ju väldigt mycket med cancersjuka barn och ungdomar. Och deras familjer. Och det kan både vara barn och ungdomar som är under behandling. Och det kan vara efter behandling. Och det är en patientgrupp som jag har jobbat med i kanske åtta år sammanlagt. Och där är den här närvaron och lyssnandet. Ibland är det, nu gör jag citationstecken i luften här, det enda man kan ge. För att de ställs inför saker som jag inte kan rå på. Jag kan faktiskt inte påverka hur sjukdomen ser ut eller hur det kommer bli. Och det kan vara så att jag träffar de som har fått ett jättesorgligt besked. Och då är det närvaron och lyssnandet och bärandet av de som blir det viktiga. Så det är otroligt viktiga komponenter.


Annika

Och bärandet är inte att förväxla med att trösta?


Reyhaneh

Nej precis. Helt rätt. För att det är. Det går inte riktigt att trösta i de situationer. Och det är inte det de vill ha heller. Och vad skulle jag kunna säga ens för att försöka trösta? Det finns inte. Utan det handlar jättemycket om att visa att jag är där, jag står ut med det du berättar om. Jag stannar kvar fast du berättar de här jättesorgliga sakerna som kommer hända. Och jag finns med jättemycket som medmänniska. Det är väldigt mycket det. Och sen försöka se om det finns någonting i det här som man kan hjälpa till med på något sätt. Rent praktiskt, är det något man kan göra idag för att det ska bli lite lättare att stå ut med att åka hem till exempel? Eller hur ska man förhålla sig till att alla anhöriga har börjat höra av sig och undrar vad sa de på läkarbesöket? Men jag kan ju avslöja det att när man är i sådana situationer där det är väldigt mycket ett lyssnande och att vara närvarande och bära saker så pågår det en febril verksamhet i huvudet. Där man ändå hela tiden försöker och tänker vad kan jag göra nu som blir det absolut bästa för den här familjen nu. Det är fascinerande hur mycket man hinner vrida och vända på massa olika saker. Och det är ju också bra att då vara tyst och närvarande. Att inte börja problemlösa med en gång. För då hinner jag tänka lite mer rätt. Att sitta tyst med en familj och så. Då hinner tankeprocesserna ibland klart och ibland inte. Men det kan jag också säga till dem i sådana fall.


Annika

Är det skillnad om du pratar med barnet, bara barnet och du? Eller om du pratar tillsammans med familjen? I de här situationerna?


Reyhaneh

Det tycker jag ofta att det är. Barn tar ju hand om sina föräldrar. Barn vill ju inte oroa sina föräldrar. Och det kan absolut vara mycket mer fritt när de sitter enskilt med mig. Och det kan vara saker som föräldrarna ändå vet om. Föräldrarna och barnen kan ha en jättefin nära relation. Det säger ingenting om deras relation alls. Utan bara att särskilt äldre barn, tonåringar, att de behöver få ha den där ventilen. När de kan säga precis allt som de känner och tänker utan att föräldrarna hör. Och ibland så säger jag såhär att det här kanske vore bra om vi tog upp med dina föräldrar. Skulle det vara okej för dig? Jag tror att det kan finnas en poäng med det för då kan de hjälpa dig med det här och det här. Och ibland säger de ja och ibland säger de nej. Men sen så kan det ju också vara väldigt häftigt att sitta med en familj och vad som händer i ett samtal när en familj flyttas till det sammanhanget. När man sitter med en utomstående person i ett rum och ska prata om det här som man inte kan prata om hemma alls. Och hur otroligt bra det kan bli bara för att man tvingas komma ur sina vanliga roller och sånt. Så jag tycker att det finns verkligen poänger med båda. Och det kan vara stor skillnad. Sen finns det vissa barn som absolut alltid behöver sina föräldrar med i rummet. Att det inte går att prata med dem enskilt. Och så får det ju vara också. Att då sitter man ju bara tillsammans och pratar.


Annika

Vad har du för tips till alla som har någon i sin närhet som råkar ut för någonting? Riktigt tufft.


Reyhaneh

Mitt tips är att höra av sig på olika sätt. Och hjälpa till med väldigt praktiska saker. Att höra av sig ska helst inte vara att det här måste vara så tufft för er, jag förstår inte hur ni orkar . Det händer tyvärr ganska ofta att man skriver det. Och det är ju av välvilja. Men det blir inte så bra. Och heller inte börja problemlösa. Har ni frågat läkaren om de har läst den där artikeln som jag läste på någon fight någonstans? Har de koll på den där studien? Utan att skriva saker och kanske inte förvänta sig ett svar. Att skriva att vi vill att ni ska veta att vi tänker jättemycket på er. Och om en timme så kommer det hänga en påse med nybakat bröd på handtaget. Så ni vet. Jag plingar på när jag kommer men ni behöver inte öppna om ni inte orkar. Eller att man säger att nu är det jag som beställer hem en matkasse till er. Eller att man tar ett syskon och hämtar från förskolan samtidigt som man hämtar sitt barn. Och så får syskonet vara hemma hos en när man vet att familjen kanske ska iväg på sjukhusbesök. Eller bara behöver lite paus. Eller att syskonet behöver få lite paus från allt det här andra som händer. Såna konkreta saker, praktiska saker. Och att man behöver inte alltid säga så jättemycket. Utan man visar det genom sin handling. Och det vet jag uppskattas jättemycket.


Annika

Jag spelade in ett avsnitt som handlade om att lyssna på människor i sorg med en begravningsrådgivare. Och hon berättade en historia om en kvinna som hade förlorat sin dotter i ung ålder. Och hur hon hade kommit i en gång på ICA och sett någon hon kände längst bort den här gången. Som vände och gick. Och hon sa att det var det svåraste av allt i sorgen. Att människor undvek henne. Istället för att bara komma fram och säga, jag vet inte vad jag ska säga men jag hörde vad som har hänt. Och att det räckte.


Reyhaneh

Ja, precis. Och det där händer ju. Det är ju inte ovanligt alls att familjer som jag sen träffar kanske något år efter att deras barn har gått bort. Att man pratar om så här, hur har året sett ut? De säger ju väldigt ofta att personer jag inte trodde skulle finnas där har verkligen klivit fram och andra har försvunnit. Man vet ju inte heller alltid, de här personerna som vänder sig om och går iväg i matbutiken eller de som slutar höra av sig. Vi vet inte alltid varför. Har de något eget som väcks? Eller känner de sig helt oförmögna i att möta det här överhuvudtaget? Och är jätterädda för att göra och säga fel? Och tänker att de ska orsaka mer skada? Är de själva så ledsna över det som har hänt att de tänker att jag kan inte ha kontakt med dem för då kommer jag bara gråta hela tiden. Det kommer ju bli jättebelastande för den här familjen. Jag borde inte vara så här ledsen. Eller är man bara jätterädd och ovan? Det finns ju en massa förklaringar för det blir så.


Annika

Jo det kanske bara kan vara att jag kom på att jag glömde köpa potatis.


Reyhaneh

Ja men så kan det ju också vara. Ibland är det faktiskt inte mer än så. Men det är ju klart att det är ju inte någonting som den personen som är den som sörjer. Man behöver inte känna att man ska hålla på och. Att man inte får bli besviken på människor eller att man inte får sörja i relationer som har runnit ut i sanden. Det kan vara förklaringar men det är klart att man får vara ledsen över det. Att man kanske inte fick stöd av alla de som man hade förväntat sig.


Annika

Hur gör du? För nu har du ju en enorm erfarenhet i skolan i det. Men hur gör du för att det här inte ska äta upp dig? Att vara i andras sorg så mycket.


Reyhaneh

Ja, för hela mitt jobb går ju ut på att lyssna. Man tänker på det som är temat. Att lyssna och försöka hitta de här. punkterna för förändring. Den där tråden kanske man kan dra lite i och så. Så jag kan ju ofta känna mig som ett kärl som andra fyller sina livshistorier i. Och det påverkar en som person. Och händer det tråkiga saker på jobbet så blir man ledsen. Och det måste det få hända för annars tänker jag att man inte ska jobba med det. För det handlar om att man är medmänniska också. Men däremot så vet ju jag att jag orkar mer och att jag blir en bättre psykolog om jag inte är helt slutkörd. Så jag har olika saker som jag gör. Jag pratar med kollegor. Bara för att avlasta mig lite. Det kan ju vara att jag har känt mig otroligt otillräcklig i ett samtal. Och helst inte vill åka hem med den känslan. För då vet jag att den kommer äta upp mig under kvällen. Och så kommer jag känna mig jättenedslagen när jag kommer till jobbet dagen efter. Men att få bolla med en kollega om att jag hade kunnat göra något annat. Eller säga något annat. Eller var det bra för stunden? Jo, jag hade kunnat göra något annat. Men det är okej att jag väntar till nästa gång vi ses. Och sen rent praktiskt så har jag under jättemånga år haft en ritual att när jag sätter mig på bussen, jag jobbar ju på Karolinska sjukhuset. Och bor i Hornstull. Man kan åka buss däremellan. Då tar jag på mig hörlurarna och så lyssnar jag på musik. Och när jag kliver av i Hornstull och stänger av musiken, då har jag lämnat jobbet lite bakom mig. Att den resan blir på något sätt ett sätt att koppla ifrån mer och mer.


Annika

En transfer?


Reyhaneh

Ja, men verkligen. Och sen ibland så händer det såklart att det inte funkar och man tänker jättemycket på någon på kvällen. Men det är en jätteviktig aspekt för att inte hamna i utmattning, känslomässig utmattning. Jag älskar mitt jobb och jag vill kunna jobba med det. Jag har ingen lust att bli sjukskriven eller behöva byta till något annat. Då måste jag göra de sakerna.


Annika

Det här med känslor. De finns ju både hos den som lyssnar och hos den man lyssnar på. Hur gör man för att förhålla sig till alla de här känslorna?


Reyhaneh

Nu kommer jag tänka på massa olika roliga situationer som har varit med patienter. Nej, men jag tänker att det är. Se om jag kan berätta utan att bryta mot tystnadsplikt och sekretess och sånt. Men jag tänker att det kan ju vara väldigt intressant och spännande. Jag tänker att det här med att någon patient plötsligt är väldigt arg på en. Kommer in och skäller ut den efter noter. Det händer ibland. Och väldigt mycket det här med att försöka förstå vad det handlar om. Att det handlar om att jag faktiskt gjorde någonting jättefel förra gången. Eller är det här en ökad ångestnivå hos patienten? Har det hänt någonting som har gjort att det känns mycket mer osäkert alltihopa? Vad står det här för? Är det här en utskällning som egentligen ska vara riktad mot någon annan? Men nu är det jag som får ta det. Jag brukar säga till barn att när man är psykolog så är man lite som en detektiv. Man försöker förstå och pussla ihop olika ledtrådar och sånt där. Och det är ju verkligen så det är när man mäter känslor också. Att försöka förstå att vad står det här för? Vad säger det här? Vad säger den här patientens känsloläge om sin situation eller om vår relation? Relationen i terapirummet är ju så otroligt viktig. Och ibland så kan ju det också vara saker man behöver gränsa. Det hände vid ett tillfälle en förälder som skällde ut mig för ingen anledning alls. Och som gick till personangrepp på ett sätt som var helt orimligt. Och vi hade aldrig träffats förut. Det var också lite intressant. Men där fick jag till slut avbryta samtalet och säga att det här blir inte bra för någon av oss. Så nu kommer jag behöva be dig att gå. Och du är jättevälkommen tillbaka om du känner att du skulle vilja träffa mig eller någon av mina kollegor framöver. Men det här funkar inte. Och jag tror att den föräldern behövde den gränsen också. Och sen är det ju mycket det här att följa med. Jag tänker just med barn också. Att följa med känslorna som är i stunden. Det kan ju vara barn som har jättemycket saker som jag vet att de skulle behöva prata om med mig. Jag vet att de har varit på någon jobbig undersökning eller vad det kan vara. Och så kanske man kan prata om det i två minuter. Och sen så märker man att okej, det var två minuter idag. Och sen så märker man hur de blir irritabla och taggade utåt. Och kan till och med vända stolen så de sitter med ryggen mot en. Eller bara sitter och blundar. För att de inte vill prata mer. Och då förmedlar ju verkligen det att okej, hit men inte längre. Och så får vi göra något annat. Och ibland är det ju så från allra första sekunden de kliver in. Och föräldern kan säga att det var lite svårt att komma idag. Då är det för jobbigt idag, det är för svårt idag. Då brukar jag säga att jag kommer säkert fråga lite om vad som har hänt. Men att om du inte orkar berätta om det idag så är det så. Jag hade en situation med en patient där vi verkligen hade annat att prata om. Hon kom in i rummet och var bara oh, inte på humör liksom. Och det slutade med att vi satt i 45 minuter och pratade om hennes asociala undulater. Jag hade aldrig reflekterat över att undulater kunde vara asociala överhuvudtaget. Jag har aldrig reflekterat särskilt mycket över undulater. Men det var det jag fick sitta och lyssna på. I 45 minuter. Och hon var en fantastisk historieberättare. Så det var bara jättefint. Och gången efter så kunde vi börja prata om det som hon var där för att prata om.


Annika

Och kanske att undulaterna hade jobbat för att det skulle bli så.


Reyhaneh

Ja, men precis. Att jag visade intresse för det som hon hade att berätta. Och det som hon kunde visa upp lite för mig. Och hon visste att den här historien var rolig. Och att jag lyssnade in att det var det här hon behövde nu. Det var den här tiden hon behövde ta för det här. Men att bemöta olika känslor är en av de stora utmaningarna i mitt jobb också. Vad ska man ta till sig personligt? Är det någonting man har gjort lite fel? Som inte blev bra för patienten? För då måste man ju äga det. Och be om ursäkt och reflektera över det. Och försöka se hur det inte ska hända igen. Eller handlar det här om saker som är innan patienten och i det som händer? Och sortera i det där. Det är inte alltid helt lätt.


Annika

Det var en öppenhet. Jag vet vid ett tillfälle när jag ska hämta min son på förskolan. Och en av hans kompisar kommer springande och säger så här, Annika, Annika, vet du vad jag ska göra idag? Nej. Jag ska följa med den här hem. Och jag, ah vad kul. Han bara, inte för mig.


Reyhaneh

Nähä?


Annika

Och det var ju, jag förutsatte att det var någonting roligt.


Reyhaneh

Ja, när han berättade så.


Annika

Så att inte falla i de där. Utan att vara öppen för att det kan finnas någonting helt annat bakom. Och att inte riktigt visa sin förvåning. Eller kanske inte säga, vad kul. Utan, jaha, hur ser du på det?


Reyhaneh

Nej men absolut. Och sen är det ju, ibland gör man ju precis som du gjorde det. Jag tänker man förutsätter att det är någonting som känns jätteroligt. Och sen så får man höra att nej det är inte alls något kul att åka till farmor och farfar för de har inte någon bra internetuppkoppling. Jag kan inte spela mina spel där. Ja, nej, nej, det förstår jag. Att också backa, man kan ju rätta sig och visa sig ödmjuk i det. Jaha, då förstod jag fel. Att jag tänkte att det var någonting som du skulle tycka var roligt. Men det är inte alltid helt lätt. Ibland kan de ju berätta saker med väldigt mycket engagemang och glädje. Men sen så. Så fort man bekräftar att det var roligt så vill de ändå på något sätt markera att det här var inte deras val. Det kan ju vara vad som helst. Och att man då svänger runt och blir lite anti. Det tänker jag är en sån här sak som skiljer barn från vuxna också. Det är så mycket som bestäms över dem hela tiden. Vad de ska göra för undersökningar. Vad de ska åka på semester. Vad har man att säga till om själv? Och det kan ju barn behöva markera mer konkret ibland än vuxna. De tar den makt som finns. Och det kan till exempel vara att vara helt tyst. Jag tänker inte berätta för dig hur jag mår. Och det behöver inte alls vara att det är något trotsigt i det utan något helt adekvat. Att man behöver känna att man sätter upp gränser för sig själv. Ja.


Annika

Ibland så hör man föräldrar som säger att deras barn inte lyssnar. Vad kan det bero på?


Reyhaneh

Det hör man ofta tycker jag. Då brukar jag alltid börja med att fråga såhär. Upplever du att ditt barn inte lyssnar på något av det du säger? Eller är det i vissa situationer? Eller i vissa tider på dagen? Eller går det att se något mönster i det som du tänker att ditt barn inte lyssnar på? Just för att vara den här detektiven och lägga det här pusslet lite grann. Att vad handlar det här om? Och det kan ju vara allt från att man landar i att den här förälderns kommunikationsstil med barnet är bara tjat. Det är bara tillsägelser och tjat. Och det orkar man inte med så då stänger man av. Så nej, helt rätt. Barnet lyssnar inte på dig. Men det är också för att du inte har så roliga saker som du säger. Du frågar inte saker. Du frågar inte hur dagen har varit utan det är väldigt mycket tillsägelser och instruktioner. Och det blir inte så kul till slut. Eller handlar det om att barnet har några egna svårigheter som gör att de faktiskt inte kan dela sin uppmärksamhet. Sitter de och gör någonting och sen så berättar man något för dem så kan de inte göra två saker samtidigt. De kan inte både fortsätta med det de gör och vända sig om och lyssna. Eller ta in informationen. Utan där kanske man som förälder behöver mer. Kan du sätta på paus på spelet till exempel? Så, nu ska jag berätta vad som ska hända i helgen.


Annika

Och också välja sig tillfälle. Är det mitt uppe i ett spel så kanske man inte ska berätta vad som ska hända i helgen.


Reyhaneh

Nej men precis. Att det kan ju vara både sådana faktorer som om barnet själv har svårigheter att dela uppmärksamheten. Eller koncentrera sig på vad som sägs och så. Men precis det som du är inne på att välja omvärlden lite grann. När och var tar man upp saker med sina barn? Är det precis innan middagen när alla är jättehungriga och ingen orkar lyssna på någon? Eller kan man kanske ta en stund där man förlänger till exempel nattningsproceduren? För man vet att ens barn brukar ändå prata ganska mycket där innan de ska gå och lägga sig. När det blir mörkt och tyst. Då kommer tankarna och frågorna igång. Då brukar jag alltid tipsa föräldrarna om att börja med nattningsproceduren en halvtimme tidigare. Så ni får en halvtimme extra. Så att det inte känns stressigt med att barnet måste hinna somna för att orka gå upp till skolan i tid. Ibland kan det vara att barnet är arg på sin förälder av någon anledning. Och bara orkar inte med att lyssna på sin förälder. Det blir som en markering också. Jag lyssnar inte på dig. Du har bränt dina broar med mig. Och jag tänker att sånt går alltid att reparera. Men att det kan vara något som en förälder behöver be om ursäkt för. Eller förklara. Det är väldigt tydligt för barnet. Barnet kanske inte har fått en förklaring till varför någonting har hänt. Och dragit egna slutsatser och är jättearg över det. Det finns så många olika anledningar till varför ett barn inte lyssnar. Och som väldigt ofta handlar om att den vuxna behöver göra lite annorlunda.


Annika

Och kanske vara den som börjar lyssna.


Reyhaneh

Exakt, det också. Jag tänker att det är väldigt svårt att prata om jobbiga saker och kräva saker av barn. Och ha just det här med instruktioner och sånt om man aldrig pratar om bra saker. Eller vardagliga saker. Det behöver inte ens vara bra. Att man bara pratar med varandra och att man lyssnar på varandra. Att man kanske lyssnar på det här med Pokémon igen. För fyrtioelfte gången fast man inte är så sugen. Men det är ett jättestort intresse hos ens barn. Och man kanske inte lyssnar jätteaktivt. Men att man ändå säger Jaha Och någon gång kanske man ändå säger Kan inte du visa mig vilka det där var? För det ger ju barnen en känsla av att min förälder lyssnar på mig. Och då har man satt in lite på det kontot. Och då är jag absolut beredd att lyssna på min förälder också. Men jag tänker mycket på det. För jag pratar mycket på föreläsningar om det här med att prata känslor med barn. Och varför det är så viktigt. Det finns ju hundra anledningar till det. Men där försöker jag alltid få in det här att det handlar ju aldrig om att man ska tänka att man ska göra insatser med sitt barn hemma. Att på söndagar har vi en lyssna på varandra kväll eller prata känslor med varandra kväll. Utan det måste ju vara någonting som finns i vardagen. Det kan hända någon gång att man som förälder behöver ta ett allvarligt snack med sitt barn. Och verkligen ägna en timme en torsdagkväll åt något specifikt. Men då behöver man ju ha all den här vardagsrelationen. Där man både har pratat om roliga saker och vardagliga saker och små jobbiga saker. Och att prata känslor med barn ska ju finnas med lite hela tiden. Så att det inte blir någonting laddat och inte någonting konstigt på något sätt.


Annika

Och att man behöver kunna visa att man blir arg.


Reyhaneh

Absolut.


Annika

Och också tillåta någon att bli arg.


Reyhaneh

Och att man pratar om det. För jag tänker att som vuxen har man absolut rätt att bli arg och sätta gränser. För barn behöver gränser. Det finns ju någon, jag vet inte vem, som har myntat det här uttrycket ramar och kramar. Att det är det som barn behöver. Om det är någon som vet. Som har myntat det begreppet. Jag har hört mig för bland massor med psykologer. Det är ingen som riktigt vet var det kommer ifrån. Men jag tänker att just ramar och kramar sammanfattar väldigt bra. Att barn behöver ramar för att känna sig trygga och för att veta var gränser går. De kan inte alltid heller se de här långsiktiga konsekvenserna som vi vuxna kan göra. Vi kan inte alltid heller det. Men det är någonting vi behöver lära barnen. De blir trygga av ramar. Och sen behöver de ju kramar. All den här kärleken, omsorgen och värmen. Så att man har rätt att bli arg. Men man måste också då rama in och förklara varför. Och självklart aldrig bli så arg att man skrämmer ett barn på det sättet. Men det är ju också en gräns. Det här var verkligen inte okej. Men att också se till att barnet förstår varför. Och att barnet har rätt att bli arg tillbaka. Att det får inte vara en förbjuden känsla. Sen får man inte förstöra saker eller man får inte slå någon när man är arg. Det finns ramar för det också. Men själva känslan är ju tillåten. Det finns andra uttryckssätt för den som också måste få finnas där.


Annika

Jag vet att jag mötte någon gång när jag var ung. En vuxen och det var någon situation. Och jag har inte det där ilskna riktigt uppe till ytan i mig. Men så var det någonting där jag satte ner foten och var tydlig och i en irriterad ton. Och den här personen möter mig och säger, du får inte bli arg på mig. Och det minns jag som en konfliktsituation i mig. Att då var inte min känsla okej. Det hade varit en annan sak. Oj, jag sa inte det för att du skulle. Det var inte meningen att göra dig arg. Det är en helt annan sak än att säga, du får inte bli arg på mig.


Reyhaneh

Ja, absolut.


Annika

Och där är vi ju inte som vuxna människor heller. Vi kan ju inte gå och väga alla våra ord.


Reyhaneh

Nej.


Annika

Men när man kommer på att det kom ut fel. Självklart får du bli arg. Men det var inte min mening.


Reyhaneh

Nej, det är ju väldigt svårt att förbjuda folk att känna känslor. Men det var väl någonting som gjorde att den personen svarade så. Vad det nu kan finnas för anledning. Att man absolut inte kan reflektera över sitt eget eller att man har gjort fel. Eller att man tycker det är jätteobehagligt med ilska och tänker vad som helst förutom att du blir arg. Men du får inte bli arg på mig. Eller att man lägger skulden hos någon annan och tänker att det är inte jag som bär ansvaret för det här. Det är inte mig du kan bli arg på. Ja, det finns många sådana olika aspekter av det.


Annika

Ja, och så mycket att vi kan vinna på att försöka förstå. Jag vet att det var något tillfälle när min son var liten och han hade varit sjuk. Och då hade han fått sova inne hos oss. Och sen så upplevde jag att nu är han frisk och nu får han flytta tillbaks till sitt rum. Och så tittar han på mig och säger, mamma, jag förstår inte. Här är ni två vuxna som sover tillsammans i det här rummet. Och jag är ett litet barn och jag ska sova alldeles själv inne i ett annat rum.


Reyhaneh

Han bara, okej.


Annika

Ja, när du uttrycker det så har jag också svårt att förstå.


Reyhaneh

Ja. Ja, men verkligen.


Annika

Fortsätt sova här.


Reyhaneh

Ja, men det är ju jättekloka tankar. Och verkligen försöka förstå att hur hänger det här ihop och varför finns det sådana här bestämmelser för. Ska man klara sig helt på egen hand nu när man är frisk?


Annika

Och när inte ni gör det.


Reyhaneh

Ja, men verkligen. Varför är det så olika villkor för barn och vuxna?


Annika

Då är det svårt att komma med några vettiga argument.


Reyhaneh

Absolut. Det kanske inte finns så många vettiga argument. Det kan ju vara så att du kommer inte kunna sova för pappa snarkar så mycket till exempel. Sådana saker. Men då måste man ju ha någonting konkret. Nej, barn är inte dumma. De kan verkligen ställa frågor till oss som jag ibland behöver säga, vet du det där behöver jag tänka på. Jag har faktiskt inget bra svar på det där idag. Men när du kommer hit nästa vecka då ska jag se om jag har kunnat fundera ut någonting. Att man också visar sig lite så okunnig som vuxen. Inte okunnig men att man inte har svar på allt hela tiden. För då är man inte heller så trovärdig. Utan att faktiskt säga, det var en jättebra fråga, det har jag aldrig tänkt på förut. Jag vet inte vad jag tycker om det. Jag vet inte varför det är så. Låt mig tänka. Ska se om jag kommer på någonting till nästa vecka.


Annika

Hur brukar du bli bemött då?


Reyhaneh

De köper det. De gillar det. För barn märker ju om man håller på och fejkar. Och hittar på saker och låtsas att man kan saker som man inte kan. Och det är ju verkligen också att bli tagen på allvar och få sin fundering och fråga tagen på allvar. Det är ju att jag sitter och lyssnar på dem. Som tänker och säger att det här kan jag inte komma på något bra svar till nu. Men det blir ju så att man förmedlar att din fråga är så viktig för mig så jag hittar inte heller på något svar nu. Utan jag tar med mig det här och så försöker jag fundera till nästa vecka. Se om jag kommer på. Och så ser vi att kanske jag har kommit på någonting då eller så har jag inte det. Barn är ju liksom. Jag tänker att vi vuxna är väldigt snabba med att problemlösa. De berättar om något som har hänt i skolan och så ska vi skriva mail till rektorn med en gång. Eller att man liksom drar igång väldigt mycket. Och ibland så är det verkligen inte det som behövs. Och det är inte det barnen vill heller. De vill bara att man ska lyssna och ta deras frågor och funderingar på allvar. Och jättemycket det här att ställa motfrågor också. Men vad tänker du? Hur kom det sig att du började tänka på det här? Vad tror du att dina kompisar skulle säga om det? Har du någon annan vuxen i din närhet som du är helt säker på skulle svara på något särskilt sätt? Att man utforskar det tillsammans också. Så det är verkligen ingen fara att inte alltid ha svar till barn.


Annika

Nu möter du ju barn som av någon anledning kommer till en psykolog. Ja. De flesta barn gör ju inte det.


Reyhaneh

Nej.


Annika

Men upplever du att barn uppfattar att de blir lyssnade på rent generellt?


Reyhaneh

Ja, bra fråga. Jag tycker att. Det kan vara en skillnad ibland också. Att man blir lyssnad på och sen så. Får man igenom den förändring som man framför till exempel. Eller att det kan vara såhär att vi har alltid klassråd i skolan. Varje vecka. Men sen händer ju ingenting. Av det som vi pratar om. Så att man blir lyssnad till. Men vad blir effekten av vuxnas lyssnande? Det kanske blir noll. Och ibland så kan det ju vara så att man inte känner sig lyssnad till för att man inte får igenom precis det man själv vill. Och då kan man ju behöva ha en diskussion istället. Det är inte alltid samma sak. Vuxna har bestämmanderätt och barn har inflytanderätt. Och hur kan man tänka kring det? Att inte alltid få precis som man vill. Det är samma sak som att man aldrig blir lyssnad på. Nej men det är du inte riktigt. Men om det blir ett mönster, hur ska man tänka kring det? Det är en bra fråga. Jag tänker att det är så otroligt olika också. Vad har man för livssituation i övrigt? Är man ett av fyra barn i en familj där föräldrarna behöver jobba dubbla jobb för att klara av ekonomin. Man har inga släktingar som bor i Sverige så att syskonen får ta hand om varandra. Och de vuxna skulle vilja vara hemma mer men kan inte. Finns det ens en ärlig chans att kunna bli lyssnad på? Ja men kanske ändå i de stora viktiga frågorna. Men det kanske inte är det här till vardags. För att de rent fysiskt inte ens är på plats. Men då förhoppningsvis så är det någonting som. Alltså de här stunderna när föräldrarna ändå är hemma. Att man verkligen har kvalitetstid tillsammans då. Så det är otroligt olika. Och sen kan jag ju se bland andra änden att föräldrar som är så. Det är det jag försöker avdramatisera lite grann det här med att prata om känslor. Att jag verkligen inte tycker att man ska ha en söndagssittning. Utan att det ska vara en naturlig del av vardagen. Men att vissa föräldrar kan ju vara så här. Men vad tycker du? Fråga hela tiden vad barnet tycker. Vad tänker du om det här? Vad känner du inför det här? Och det kan ibland bli jättejobbigt för barn också. Att hela tiden känna som att låt mig vara. Att du får också bestämma dig. Jag vet inte. Att man blir tillfrågad saker som faktiskt är helt obegripliga för en. Eller att man får jättemånga alternativa val och det blir bara rörigt för en. Att ibland behöver man att vuxna tar kommandot och visar vägen. Just sätter de här ramarna och så. Så det kan ju verkligen gå åt det hållet också. Att man lyssnar för mycket. Kan man göra det? Ja men kanske ibland ändå. Kanske inte att man lyssnar för mycket men att man.


Annika

Lägger ut ansvaret.


Reyhaneh

Ja lägger ut ansvaret. Precis. Att det hamnar på barnen istället. Och jag tänker att alla såna här grejer som händer när det blir fel. Det blir inte som man har tänkt sig och det blir konflikter. Eller som förälder så blir man trött och så säger man till slut att nu gör vi bara som jag har bestämt. Nej men jag vill inte. Strunt i det. Nu gör vi bara såhär. Ja, vi är inte mer än människor. Det ingår i livet. Vi kan inte tro att vi hela tiden ska vara perfekt pedagogiska och alltid följa manualer för hur vi pratar med våra barn. Och kloka tankar. Man säger fel och man gör fel. Det är bara så det är. Och att vara lite snäll mot sig själv och tänka att det där blev verkligen inte det bästa. Och ibland kan man också säga det till barnen. Det där blev faktiskt jättedumt. Jag var alldeles för stressad. Jag ber om ursäkt för att jag lät så irriterad. Men jag var också så trött på att du inte kunde ta det där beslutet. Så hur kan vi göra till nästa gång? Och ibland kanske man inte ens behöver be om ursäkt för att det också tillhör den vanliga vardagslunken. Att man blir lite irriterad på varandra och man säger fel. Man kommer inte ihåg exakt allt man har lovat. Att inte tro att man ska ha en sån bild att leva upp till. Det finns en barnpsykolog som heter Malin Bergström. Som jag tycker är superbra. Hon är verkligen en förebild i yrket. Hon har sagt vid flera tillfällen att, det kanske är lite drastiskt, men att bland de värsta barn kan man vara med om det är att ha perfekta föräldrar. Och det tycker jag är så väldigt bra. Hon menar det att för att barn ska utvecklas och bli människor som kan ta in olika perspektiv och väga olika argument mot varandra. Och att man ska kunna dra sig upp för sig själva men också kunna backa. Så måste man också befinna sig i en miljö där det ibland skaver lite. Det kan inte alltid vara perfekt för då lär man sig inte saker på samma sätt. För så kommer inte livet vara. Om man har så hemma så kommer man bli jätte chockad. När man märker att oj det blev ändå tjafsigt med kompisar eller så. Det handlar om att lära sig olika förmågor. Och sen också att vad blir det för förebilder man bär med sig? Man kommer ju aldrig själv kunna bli lika perfekt som ens perfekta föräldrar. Och betyder det då att man är en misslyckad person? Om man har det där idealet som man jämför sig med hela tiden. Och det tycker jag är en så otroligt bra sak att bära med sig. Om man nu tänker i lyssnandet av sina barn eller pratar känsla med sina barn. Vi kan inte göra det perfekt men vi kan göra good enough. Vi kan göra det tillräckligt bra.


Annika

Det är ett fantastiskt bra medskick till alla som lyssnar. Vi behöver inte sträva efter att vara perfekta. Utan vi är människor och det räcker.


Reyhaneh

Det räcker jättelångt.


Annika

Superbra. Har du några andra tankar som du vill dela med dig av när det gäller att lyssna?


Reyhaneh

Ja men kanske lite såhär väldigt konkreta saker. Så tänker jag att det här med att lyssna, om man nu tänker prata känslor. Det som jag verkligen försöker trycka på mycket. Och prata känslor handlar inte alltid om att man bara ska prata på utan att lyssna in. Men konkreta saker med det att tänka igenom lite sånt där som när är barnet mottaglig? Vilken tid på dagen? Och när orkar man själv också? Orkar man vara närvarande och lyssna? Kan man säga till barnet, om man märker att jag kommer hem från jobbet och är jättetrött. Jag måste få i mig lite mat först. Och så börjar barnet berätta någonting. Att kunna säga att det här måste jag verkligen få höra mer om. Kan du bara hålla det i huvudet en kvart? Jag måste bara få i mig en macka och en kopp kaffe för då vet jag att jag kan lyssna mycket bättre. Och att reflektera över sig själv i det där. Men att tänka också på vilken tid på dagen. Är det när barnet ska gå och lägga sig? Vad kan man göra för att förlänga den stunden? Det kan också handla om var man är. Går det att sitta och lyssna på varandra och prata förtroligt hemma? Gäller det alla tider på dagen eller när småsyskonen kommer hem från förskolan? Är det bara jättestökigt och det funkar liksom inte alls? Kan man hitta andra tillfällen då man har den där pratstunden? Det kan ju vara att man gör som tillhör rutinen att man går till återvinningen tillsammans och kanske går en liten extra promenad. Och vissa barn känner sig bara trygga nog i hemmet för att kunna prata om olika saker. Att fundera lite över det. Vart befinner man sig rent praktiskt? Och sen mycket det här med hur man sitter. Sitter man och tittar på varandra mitt emot varandra? Det kan vara jätteskönt för vissa. Många kan ju tycka att det är väldigt skönt att åka bil för då sitter man bredvid varandra. Också när man promenerar eller går tillsammans så går man ju också bredvid varandra och behöver inte alltid ha ögonkontakt. Och det kan göra att det blir mycket lättare ibland att prata om saker. Det använder jag mig av i terapirummet också. Att jag ger något formulär till barnet att fylla i och så säger jag att är det okej att jag drar min stol och sätter mig bredvid dig för jag behöver bara visa dig lite grann vad de här frågorna står för. Och egentligen handlar det om att jag vet att barnet tycker att det är jätteobekvämt att sitta mitt emot men det är ju en ganska konstlad situation. Eller att barnet ligger med huvudet i ens knä medan man tittar på film och att man inte har ögonkontakt då heller. Att det finns massa sådana olika aspekter som kan underlätta lyssnandet och pratandet med varandra. Vad funkar? Vad brukar inte funka? Vad kan man göra mer av av det som funkar? I vardagen liksom.


Annika

Jag pratar ofta om att ha på sig en lyssnarmössa. När jag är ute och pratar med främst företag eller organisationer. Det handlar om att när jag har mössan på mig, som en metafor. Men när jag har den här symboliska mössan på mig så blir mina öron varma. Och jag har möjlighet att lyssna. Framförallt att fundera på när är mössan på och när är mössan av? Och vilka förutsättningar behövs för att mössan ska vara på? Precis allt det här som du pratar om nu. Var är vi? Vad är det som stör? Sitter vi mitt emot varandra? När funkar det? Men att också kunna säga att min mössa är inte på just nu. Jag kan inte lyssna. Eller jag har slutat lyssna för att det har hänt så mycket saker. Jag har blivit så berört. Eller jag har blivit ställd. Eller jag har kommit på att jag måste ha iväg det här. Så det har varit en sån här metafor som många företag har pratat om efteråt. Att du det är så bra för vi kan ha samma språk att prata om. Är mössan på eller inte? Och hur kan vi hjälpa oss själva? Och hur kan vi hjälpa varandra att se till att ha mössan på?


Reyhaneh

Jättebra metafor. Jag tänker att det finns något väldigt omtänksamt också i att vara tydlig. Att man inte låtsas som att mössan är på för att man vet att det är det man borde. Och sen så märker den andra personen att nej men det här. Hon lyssnar inte på mig ändå. Hon hör inte ett ord av vad jag säger. Och då finns det att våga säga det. Nej men vet du att just nu är mössan inte på. Det förmedlar ju verkligen en omsorg. Jag vill kunna lyssna på det du har att säga. Men just nu funkar det inte. Så den metaforen kommer jag att låna. Den kommer barnen fatta också. Absolut.


Annika

Jag har stickat mössor i alla olika färger som jag har med mig när jag är ute.


Reyhaneh

Det är ju superbra. Alla såna där metaforer kan verkligen göra att det klickar till för vissa. Ah, det är det där.


Annika

Vilken färg skulle du ha på en mössa?


Reyhaneh

En grön tror jag. Lite skogsassociationer. Skogsgrön. Lugna till skogen.


Annika

Ja. Härligt. Får se om det dyker upp en mössa.


Reyhaneh

Ja kanske det. Med tummarna.


Reyhaneh

Jag tänker det här med mössan att det kan ju faktiskt vara så att man verkligen vill ha på sig den. Men att det kan vara så otroligt svårt för att man själv är så uppfylld av olika känslor utifrån det som man ska sitta och lyssna till. Men jag tänker att det gäller ju både i det privata men där kan jag ju absolut säga det att som psykolog så har jag varit med om flera händelser i min yrkeskarriär där jag har fått lyssna till väldigt tråkiga besked. Eller händelser som inget barn ska behöva vara med om. Och den sorg och ilska och ångest som kan väckas i mig. Och hur jag behöver ägna all min kraft åt att tänka att det där får jag ta hand om sen. Att nu måste jag fortsätta vara den här personen som lyssnar och som fortfarande har mössan på mig. Och det tänker jag händer ju liksom i vardagen också. Att någonting som man ska lyssna till väcker så otroligt mycket känslor inom mig själv. Så att det blir svårt. Men att då se det och äga det lite grann och tänka att ja, det är precis. Det är inte konstigt att de här känslorna väcks och jag får försöka ta hand om det här på bästa möjliga sätt. Och sitta på händerna, bita mig lite i tungan för att nu vill jag bara säga någon problemlösning eller vad det nu kan vara som man vill. Så att man kan ha alla goda intentioner att ha mössan på sig. Och ibland får man liksom hålla i den krampaktigt för den vill bara flyga iväg. För det finns så mycket ångest som försöker rycka bort den från huvudet på en.


Annika

Och vi behöver inte vara perfekta.


Reyhaneh

Nej, för det går inte heller.


Annika

Nej, vi är bara människor. Och vi behöver som vuxna också lyssna på våra egna känslor. Vi kan inte bara skjuta undan dem.


Reyhaneh

Och det handlar ju också om att kunna vara genuin i sitt lyssnande. Det blir inte ett äkta lyssnande, ett närvarande lyssnande. Om vi inte liksom bejakar våra egna känslor utan låtsas vara något som vi inte är. Så det är viktigt ur alla aspekter.


Annika

När jag pratar om mössan så pratar jag också om att vara en lyssnarvän. Där V står för välvillig, Ä står för äkta och N står för närvarande.


Reyhaneh

Det är precis de grejerna som behövs. Verkligen.


Annika

Och då kommer vi ju långt med vårt lyssnande.


Reyhaneh

Ja, verkligen. Och då tänker jag att det där välvilliga är ju verkligen då att säga att just nu så kan jag inte riktigt men låt mig göra det här först eller något sånt. Det är ju verkligen att visa välvilja. Att jag vill kunna vara här i stunden men jag behöver ta hand om de här sakerna i mig först.


Annika

Och då blir det äkta.


Reyhaneh

Då blir det äkta.


Annika

Stort tack för att du kom hit.


Reyhaneh

Tack för att jag fick komma. Det var ett jättefint samtal.