För ett år sedan längtade jag efter att vara social, att komma ut och möta människor. Jag hade tillbringat lång tid på min kammare med att skriva och det var äntligen dags att gå från det introverta till det extroverta, signera böcker och föreläsa. Min roll-up med bild på boken och mig var tryckt och stod och väntade på mig på förlaget. Jag drömde om hur det skulle vara att komma dit, öppna den första lådan direkt från tryckeriet, dricka bubbel och fira. För att verkligen ta vara på chansen att fira hade jag planerat både en releasefest i Stockholm och en i Borås där många vänner bor kvar. Min glittriga outfit var inhandlad och silverskorna ingångna. Min förläggare skulle vara med på båda festerna och vi skulle tillsammans berätta om boken. Jag var så nyfiken på att få ta del av hans version av vår gemensamma bokresa och i fantasin hade jag upplevt festerna, skålarna, kramarna och njutit för fullt. Vilken tur att jag tog ut glädjen i förskott.
Idag är det ett år sedan Konsten att lyssna släpptes och den första releasefesten skulle gått av stapeln. Ett par dagar tidigare hade jag fått det första exemplaret av boken, överräckt på raka armar på yttertrappan hemma hos min förläggare.
Det är nog ingen av oss som kan säga att det senaste året blev som vi hade tänkt och vi bär alla på en sorg över det som inte blev, över de som blev sjuka, över de som inte finns med oss längre.
Mycket av det jag hoppades på hände inte, men saker jag inte vågat drömma om hände. Tidningarna hade enormt fokus på Corona och ströp alla andra nyheter. Men många insåg att det var viktigare än någonsin att lyssna. DN gjorde ett stort reportage om mig och min bok, Svenska Dagbladet presenterade mina tio tips för att bli bättre på att lyssna i Perfect Guide, Sydsvenskan hade två uppslag om att lyssna, Tidningen Chef tipsade om Konsten att lyssna i sitt nummer om att leda i förändring och så vidare. Både Aftonbladet och Expressen hade Konsten att lyssna som boktips. Jag besökte Radiohuset i Stockholm flera gånger för direktsändningar där jag satt alldeles ensam i studio 45, gäststudion. En månad senare var jag inbjuden som relationsexpert till Efter fem, TV4 för att svara på tittarfrågor om hur vi håller ihop i Coronatider (jag trodde att jag skulle få prata om min bok). Tiden i sminket var nerdragen till 15 minuter för att minska risken för smittspridning. Jag hade turen att hamna i samma loge som Kalle Moraeus och dansbandet Larz Kristerz. I deras varma och nyfikna välkomnande försvann varje uns av nervositet.
I början var mitt motstånd mot det digitala stort. Jag ville ses, stå på scen och uppleva ett rums andning, reagera på det som hände. Hösten innan hade jag gått på en kurs där kursledaren bett oss rita ut en kurva över våra liv. När var det upp och när var det ner? När vi hade gjort det bad han oss sätta kryss där den största utvecklingen hade skett. Det visade sig att i stort sett hela gruppens samlade kryss var på botten i svackorna eller strax efter. De flesta av oss var tacksamma för de lärdomar våra svackor gett oss men vi hade samtidigt gjort allt som stod i vår makt för att undvika dalarna. Hur kunde jag använda denna insikt i en pandemi? Jag funderade runt hur jag någon gång i framtiden skulle se tillbaka och vara tacksam för den utveckling jag tvingats till. Det ledde till att jag ordnade en studio hemma för att sända föreläsningar, leda kurser och workshops. Jag har lärt mig hur jag kan skapa närhet i en värld som blivit digital. Även om jag fortfarande längtar efter att vara samma rum är jag stolt över att jag har hållit föredrag för statliga myndigheter och stora företag, lett workshops med fackförbund och hållit kurser utan att lämna mitt hem och med känslan av fina möten som varit på riktigt. På distans.
När jag sa upp mig från H&M bestämde jag mig för att börja mäta framgång i gåshud. Idag får jag det även i det digitala mötet. Men allra mest gåshud har året bjudit i gensvaret från läsare. Läsare har hört av sig och berättat om att de känt igen sig, blivit berörda, hur de har använt boken i återhämtningsprocesser eller som hjälp att reda ut konflikter. De har tackat för alla konkreta tips, påminnelsen om vilken kraft det ligger i att lyssna och för alla berättelser.
Det som kanske överraskade mig mest under året var att jag plötsligt var sökbar på Spotify. Jag som inte kan ta en ton. Idag finns det mer än fem timmars speltid med mig - och då saknas ändå några av poddarna jag gästat.
I september var jag inbjuden av Per Schlingmann till en författarmiddag som kompensation för den uteblivna bokmässan. Jag var en väldigt stolt deltagare på middagen. En väldigt trevlig middag där jag satt bredvid Bob Hansson och pratade om livet. Om vad som är viktigt på riktigt. Veckan efter ringer en producent från Sveriges Radio och berättar att programserien ”Bob Hansson om livet” har en idé om att göra ett avsnitt om konsten att lyssna och de var nyfikna på att läsa min bok. Senare får jag en inbjudan till att delta i programmet som sändes i P1 på julafton. Bob berättade att vårt samtal gett honom idén om ämnet till programmet.
Ni som har läst min bok vet att jag drömmer om att få Sommarprata i P1. Den drömmen står för att få prata om det jag brinner för och dela med mig av mina historier till många människor. Det fick jag göra på julafton. I P1. I ”Bob Hansson om livet”, ett helt avsnitt om att lyssna.
2020 skulle bli mitt år. Det blev det.
Festerna är inte inställda. De är bara framflyttade.
